medel) från Henrikssons tekniska fabrik i Örebro,
är till god del detsamma som nämnda fabriks
"Hvita elektriska liquid", hvilken bestod af en 3
proc. lösning af salicylsyra i sprit, försatt med
flyktig olja, mest pepparmyntolja. Denna "liquid"
förändrades så, att salicylsyran ersattes med
först 0,1 proc., senare 2 proc. kinosol, hvarefter
preparatet lancerades under namnet
lyptol. Den
flyktiga oljan, omkr. 2 proc., synes innehålla
äfven feberträ- l. eucalyptusolja. Alkohol ingår
till 50 proc. Medlet lär, likasom salubrin, på sina
håll ha missbrukats som rusdryck. Annonseringen
af lyptol täflar med det mest motbjudande, som
senare tider på detta område så rikligt företett.
C. G. S.
Lyr,
zool. Se
Torsksläktet.
Forngrekisk lyra.
Lyra (grek. o. lat.). 1.
Mus. a) Forngrekiskt
stränginstrument (se fig.), liknande
kithara och
forminx, men mindre än dessa. Strängarna (3, 7
eller flera) voro utspända mellan en resonansbotten
och en tvärslå, som åtskilde två hornformigt böjda
ramar. De sväfvade sålunda till största delen fritt
i luften och saknade gripbräde, hvadan instrumentet
är mera jämförligt med vår harpa än med vår cittra
eller gitarr. Lyran hölls emellan knäna och spelades
med plektron (se d. o.). -- b) Under 1500--1700-talen
ett stråkinstrument med många strängar, af hvilka
somliga löpte öfver gripbrädet, andra bredvid
detsamma, såsom s. k. borduner. Denna lyra hörde
till violernas klass och byggdes i tre storlekar:
lira da braccio (9 strängar, tenorinstrument),
lira da gamba (14 strängar, basinstrument),
lirone (24
strängar, kontrabasinstrument). Till samma klass
hörde äfven
baryton (se d. o. 1). -- c) Modernt
slaginstrument, bestående af stämda stålstafvar,
löst fästa inom en lyraformad ram och anslagna med
hammare (jfr
Klockspel). -- 2.
Astron. Se
Lyran.
1.
A. L.*
Lyra [lira’],
Nicolaus de, fransk bibeltolkare,
f. omkr. 1270 i Normandie, d. 1340 i Paris
som provinsial i franciskanorden, .var en
judisk konvertit. Hans viktigaste arbete var
Postillæ perpetuæ, sive brevia commentaria
in universa biblia (5 bd, tr. 1471-72; flera
uppl.), som betecknar en början till fördomsfri
exeges och flitigt nyttjades af Luther.
(Hj. H-t.)
Lyragitarr. Se Gitarr.
Lyran (lat.
Lyra],
astron., stjärnbild på
norra himmeln emellan Draken i n., Svanen i ö.,
Räfven i s. och Hercules i v. Denna stjärnbild
har endast ringa utsträckning (mellan 25° och 48°
nordlig deklination och mellan 18 och 19 1/2 timmars
rektascension). Men den tilldrar sig uppmärksamheten
genom sin ljusaste stjärna,
Vega (
α Lyræ), som är
af första storleken och en bland himmelens klaraste
stjärnor. Lyran innehåller enligt Heis 69 med blotta
ögat synliga stjärnor. Utom Vega märkas däribland
β och
γ, som äro af mellan 3:e och 4:e storleken
och af hvilka den förra är en af de märkvärdigaste
föränderliga stjärnorna (se
Variabla stjärnor).
B-d.
Lyratypen, astron. Stjärnor af
Lyratypen kallas en klass af de föränderliga stjärnorna
med kort period. Namnet härleder sig från
β Lyræ,
den märkligaste och tidigast kända stjärnan af denna
typ. Se
Variabla stjärnor.
B-d.
Lyrblomma, bot., namn på
Diclytra spectabilis.
Lyrboll. Se
Bollspel, sp. 1020.
Lyre. Se
Ljor.
Lyrestad, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad. 9,708
har. 2,573 inv. (1910). L. utgör ett pastorat i Skara
stift, Norra Vadsbo kontrakt.
Lyrformiga sinnesorgan, zool. Se
Spindeldjur.
Lyrformigt, bot., säges om ett mer eller
mindre djupt flikadt blad, hvars änd.lik
är mycket större än de öfriga flikarna;
sådana blad finnas hos Senecio jacobæa, Geum
rivale (se fig. å sp. 1095 i bd 9) m. fl.
G. L-m.
Lyrfågeln,
zool. Se Lyrfågelsläktet.
Lyrfågelsläktet,
Menura, zool., räknas till
fam. Menuridce inom tättingarnas ordning och
fåglarnas klass. Dithörande fåglar äro stora,
likna till sin kroppsbyggnad något fasaner samt ha
höga tarser, korta vingar och lång stjärt, som är
sammansatt af olika bildade fjädrar. Hos en del af
stjärtpennorna äro fanstrålarna icke sammanhängande;
de båda mellersta och de båda yttersta pennorna
ha däremot fan af vanlig beskaffenhet, mycket
smalt hos de förra, men hos de senare, som äro
S-formigt krökta, bredt på den inre och smalt på
den yttre sidan. Denna egendomliga bildning finnes
dock endast hos hannen, hvaremot honan har graderad
stjärt. Fjäderbeklädnaden är rik och luckor, på bålen
och ryggen nästan hårlik, på hufvudet förlängd till
en tofs och kring näbbroten förvandlad till borst. -
Lyrfågeln, lyrstjärten l.
lyrsvansfågeln, M. superba
(se pl. Australisk fauna till art. Australien), är
hufvudsakligen mörkt brungrå. Strupens och halsens
främre del är röd, de undre delarna brunaktigt askgrå
och blekare på buken, öfvergumpen försedd med rödaktig
anstrykning, armpennorna och de öfriga vingpennornas
ytterfan rödbruna, stjärten ofvanpå svartbrunaktig,
undertill silfvergrå, de båda lyrformiga fjädrarna
mörkgrå, med sammets-svarta, hvitfransade spetsar
samt omväxlande svartbruna och roströda band i inre
fanet, de mellersta stjärtpennorna grå och de öfriga
svarta. Hannen blir 1,3 m. lång, hvaraf 70 cm. komma
på stjärten. Honan är betydligt mindre och färgen
på hennes fjädrar smutsbrun, på buken öfvergående i
grått. Lyrfågeln är hemma i sydöstra Australien, från
trakten ö. om Moreton-viken ned emot Port Phillip,
och vistas i tät buskskog på kullig eller klippig
mark. Fågeln tillbringar sin mesta tid på marken
och flyger endast ytterst sällan. Då den springer
fort, håller den kroppen mycket framsträckt,
hufvudet framåtlutadt samt stjärten vågrät och
hoplagd, emedan den endast på detta sätt kan komma
fram genom buskarna, utan att skada sin ovanliga
prydnad. Lyrfågeln är i rörelse mest morgnar och
aftnar, under parningstiden dock äfven midt på dagen
på särskildt anordnade platser. Hannarna skrapa
nämligen ihop små kullar och klifva oupphörligt
omkring på dem, hålla därvid upp och breda ut sin
stjärt samt ge uttryck åt sina känslor i mycket
växlande ljud. De ha högljudd, gällt hvisslande
lockton och omväxlande sång, som innehåller äfven
