81 Lyriderna-Lyrik 82 härmade ljud af allehanda slag. Arten är mycket försiktig, skyr ängsligt människor, lefver parvis samt förtär mestadels insekter och maskar. Lyrfågeln bygger ett stort, äggformigt, med tak försedt bo, till hvars inre en sidoöppning lämnar tillträde. Honan lägger blott ett enda ägg, som hon ensam rufvar; härunder synes hannen ej alls bekymra sig om sin maka. C. R. S.* Lyriderna, astron., en stjärnfallssvärm, som uppträder omkr. 25 april. Namnet har uppkommit däraf, att svärmens radiationspunkt ligger i Lyrans stjärnbild. Se Stjärnfall. B-d. Lyrik (af lyra, på hvilket stränginstrument antikens greker beledsagade föredraget af sina sällskapsvisor, skolierna) 1. Lyrisk skaldekonst, den hufvudart af poesi, som bringar känslornas inre värld till omedelbart uttryck. Lyriken är, i motsats till epos och drama, den företrädesvis subjektiva skaldekonsten. Här utgör skalden själf medelpunkten; han uttalar i egen person de känslor och tankar, som födts i hans själ och fått sin särskilda färg af stundens stämning. (Att skalden ofta gör en annan person till den talande i dikten är härvidlag af oväsentlig betydelse.) Lyriken står i nära samband med musiken, d. v. s. den konst, som ger uppenbarelser från själslifvets dunkla, aldrig fullt pejlade djup. Ur musikens hemlighetsfulla värld stiger lyriken upD, men skänker känslorna en bestämdare riktning och konkretare uttryck genom språk och bildlig framställning. De dunkla, i sig gestaltlösa stämningarna söker skalden sålunda förhjälpa till uttryck medelst de mera objektiva föreställningarna, hvilka få göra tjänst som sinnebilder. När den yttre världens gestalter, natur- och människolif, synas utgöra föremålet för en lyrisk dikt, stå de emellertid där icke för sin egen skull, utan för att gifva anledning till utsägandet af de känslostämningar och idéer, som deras afspegling i skaldens inre framkallat. Hvarje inflätad skildring och reflexion upplöses åter i den musikaliska stämningens atmosfär. Den lyriska poesien är väsentligen hänvisad till det närvarande tidsmomentet, det djupt förnumna ögonblicket, hvilket för skalden får ett oändli?t värde. Men han diktar ej midt under lidelsens storm, utan först efter att sinnet klarnat och känslan stillnat, så att han står öfver densamma och kan harmoniskt, men dock i all dess stvrka återgifva skak-ningen, som försiggått i hans själ. Då stämningen sålunda uttalas på ett konstnärligt sätt, luttras den och lyftes upp i skönhetens värld. Sitt egentliga intresse får ett lyriskt skaldestycke i samma mån som den individuella känslan utvidgas till ideal allmänlighet och skalden framstår som en typisk personlighet, i hvilken andra hjärtan kunna spegla och återfinna sig själfva. Men denna personlighet måste vara en starkt utpräglad, för att kunna väcka intresse för sitt själslif och breda originalitetens doft kring sin diktning. "Det bestämda sätt, hvarpå individualiteten och världen gå samman i känslan, ger dikten dess doft, och det högsta beröm, som kan uttalas öfver en lyrisk dikt, är att den har doft." - Den lyriska stilens behag ligger däri, att den mera låter ana än tvdligt utsäger. Den är kort, bildrik och raskt framskridande samt älskar oförmodade öfvergångar ("språng"). Dessa sammanbindas dock, om ingifvelsen är äkta, af en inre enhet, så att dikten ger en organisk bild af en känslas lifslopp, omfattande dess uppsvällande, utbrott och lugnande (ordningen emellan dessa tre moment kan äfven vara en annan). Det beslöjade, drömlikt antydande uttryckssättet i mången lyrisk dikt gör, att den omöjligt skulle kunna återges på prosa. På grund af sin fränd-skap med musiken trängtar lyriken efter att aflocka språket all dess inneboende melodi och harmoni. Så uppstår rytmen och rimmet. Versbyggnadens rytm skall återge känslans; däraf rikedomen på lyriska versformer. Typisk för flertalet af dem är uppdelningen i strofer, hvilkas slut beteckna pauser i känslans gång. Att för hvarje fall finna en meter, som lämpar sig, blir skaldeinspirationens sak. - Lyrikens område är högst vidsträckt, enär subjektets lifserfarenheter bilda ämnena därför. De högsta förnuftsidéer, intryck från det nationella, historiska och sociala lifvet, det egna hjärtats historia, naturens oändliga fullhet af lif, allt kan lyrikern omsmälta i sans. Kärleken med sina olika faser bildar ett företrädesvis rikt ämne. Äfven sådana stämningar, som framkallas af det outgrundliga sambandet emellan människosjälen och naturen i alla dennas växlingar, ha i synnerhet under nyare tider gett upphof åt en oöfverskådlig massa lyrik. - Som den ursprungligaste af all poesi, har lyriken, om ock endast i ofulländade ansatser och tidigast i förening med dans, framträdt före epos, men är som utbildad diktart yngre än detta, liksom ock lyrikens utvecklade innerlighet förutsätter en högre civilisation. Man plägar särskilja tre stora hufvudgrupper: sångartad lyrik, hänförelsens lyrik och betraktelsens lyrik. Dessas här nedan omnämnda underarter återfinnas i detta arbete hvar under sin artikel. - Den sångartade lyriken (den rena känslolyriken 1. visan) uttrycker i en högst enkel, okonstlad och likväl pregnant form den känsla, som innerlig dväljes inom sig själf. I visans natur ligger att vara lättflytande, sångbar och byggd i lika strofer. Tunga, konstrikt sammanlödda ord äro där lika litet på sin plats som skarpt begränsade bilder och utförda liknelser. Sångartad lyrik påkallar själfmant musikalisk komposition, icke minst s. k. centrallyriska dikter, hvilkas aningsrikt symboliska innehåll blott kan vinna på att tolkas fullare i toner. I visans form kan den religiösa känslan utgjuta sig (psalmen), lika väl som den uppsluppnaste komik vet att där göra sig hemmastadd. F. ö. hämtar den rena känslolyriken sina ingifvelser från alla lifsområden, om ock hvardagslifvets innehåll ligger densamma närmast. Visan kan jämväl verka gripande genom att blott skildra ett tillstånd och därvid alls icke eller endast antydningsvis inmänga den lyriska affekten. FoZfrmse-diktningen och konstballaden kunna osökt räknas till sångartad lyrik, ty det episkt förtäljande eller dramatiska elementet i dem är endast löst skisseradt och helt insvept i den musikaliska stämningens slöja. Den sångartade dikten är lyrikens vänaste, mest ömtåliga blomma, men bör ej öfverskattas på bekostnad af de djärf-vare och rikare lyriska formerna. - I hänförelsens (1. upphöjdhetens) lyrik vänder sig skaldens själ mot betydande yttre föremål eller eviga väsen, sträfvar energiskt att nalkas dem