samma längd som retorten. Skopan fylles med kol
och införes i retorten, där den genom vridning
eller öppning bringas att aflämna kolet, hvarpå den
utföres. En sådan apparat kan skötas af l man. De
flyktiga produkterna, gas, ammoniakvatten och
tjära, lämna retorterna genom s. k. stigrör, ett för
hvar retort. Koksen utdrages ur retorten för hand
med krok. Som utbyte af destillationen fås pr ton
afgasade kol omkr. 310 kbm. gas med ett kalorimetriskt
värme var de af omkr. 5,200 kalorier eller ett
effektivt värmevärde af omkr. 4,700 kalorier, 730-750
kg. koks, inberäknadt den till ugnarnas eldning,
4,s-5 proc. tjära och 0,225 proc. ammoniak, som ger
0,9 proc. svafvelsyrad ammoniak. - Ugnar med
lutande
retorter konstruerades af
Coze för att underlätta
retorternas fyllning och tömning. De utföras 3-6
m. långa och få en lutning mot horisontalplanet af
32-34°. Själfva destillationsförloppet är detsamma
som vid horisontala retorter.
Med vertikala retorter
borde erhållas ännu större arbetsbesparing, men
vissa betänkligheter förelågo länge mot dessa. Man
trodde, dels att kolen vid svallningen skulle
spränga retorten, dels att gasen skulle bli för
mycket sönderdelad vid sin väg upp genom den
glödande koksen. Kolens svällning sammanhänger
med deras lättsmälthet. Kol, som smälta lätt och
ha lättfluten tjära, ha ej benägenhet att svälla,
då gasen utvecklas; däremot svälla kol, som vid
upphettning bilda en seg, klibbig massa, dock mera
vid låg temperatur än vid hög. Det har visat sig,
att de flesta gaskol icke tillhöra de svällande
kolen. Faran för gasens sönderdelning var också
öfverskattad. Gasen går nämligen under större delen
af afgasningen hufvudsakligen upp genom retortens
midt, där minsta motståndet finnes, då där ännu ej
bildats vare sig koks eller tjära, och dessutom få de
flyktiga produkterna helt naturligt större hastighet,
än om retorten varit delvis fylld, och undgå äfven
därigenom sönderdelning. Detta förklarar, hvarför
de tekniska utbytena, i rak motsats till hvad som
antagits, blifvit mycket bättre vid vertikala retorter
än vid horisontala och lutande. Den, som först byggde
en i praktiken användbar vertikalugn, var J.
Bueb.
Hans ugn visas i fig. 2. Eldningen af retorterna
sker medelst generator af vanlig schaktugnsform
och förvärmningen af luften i rekuperator som
förut. Högsta temperaturen i retortrummet uppgår
till 1,300 à 1,400°, och förbränningsgaserna lämna
detsamma med omkr. 1,000°. Retortrummet innehåller
10-18 retorter af 4-5 m. längd. Destillationstiden
utgör 10 à 12 timmar och gastillverkningen pr
ugn 4,000-7,000 kbm. Under destillationens sista
två timmar inblåses vanligen en del vattenånga
i retorten, hvarvid vattengas bildas, som ökar
gasutbytet. Per ton afgasade kol erhållas omkr. 350
kbm. gas af 5,000 kal. kalorimetriskt eller 4,500
kal. effektivt värmevärde, 720-740 kg. koks, 5
proc. tjära och 1,2 proc. ammoniak som svafvelsyrad
ammoniak. Vertikalugnar med kontinuerlig drift
konstruerades först af
Woodall och
Duckham
och ha sedermera ytterligare utvecklats af
Glover
och
West. Retorter af den sistnämndes konstruktion
visas i fig. 3. En ugn innehåller 8 retorter af
6,9-7,5 m. längd och tillverkar pr dygn omkr. 7,000 kbm. gas.
Den kontinuerliga afgasningen åstadkommes därigenom,
att den skruf, på hvilken retortfyllningen hvilar,
genom långsam kringvridning matar ned koksen i
mottagningsbehållaren under retorten. Allteftersom
därvid fyllningen sjunker, nedkommer kol i
retortens öfre del från en öfver retorten befintlig
behållare. Kol- och koksbehållarna påfyllas,
resp. tömmas hvarannan timme. Generatorgasen
förbrinner omkring retorternas mellersta
del, hvarefter förbränningsgaserna gå omkring
retorternas öfre del, där förvärmning eger rum och
destillationen börjar. Sekundärluften värmes genom
att ledas rundt retorternas nedre delar, som därför
utföras af gjutjärn. Därigenom afkyles koksen,
så att den lämnar ugnen i fullständigt släckt
tillstånd. Uppvärmningssystemet är synnerligen
väl utarbetadt, så att gasutbyten ända till 400
kbm. pr ton kol kunnat erhållas. För destillationen
erfordras också mindre mängd koks än vid någon annan
ugnskonstruktion; den har blifvit nedbringad till 10 à
12 proc. af de afgasade kolens vikt.
De förmånliga resultat, som erhållits med de
vertikala retorterna, ha ledt till, att äfven
de horisontala retorterna blifvit betydligt
förbättrade. Genom ökning af laddningarnas
storlek och en däremot svarande
ökning af afgasningstiden har man småningom kommit
till ett afgasningsförlopp med tekniska utbyten,
som endast obetydligt understiga dem, som erhållas
med vertikala retorter. Sådana horisontalretorter
äro
genomgående, d. v. s. försedda med luckor
i båda ändarna, samt betjänas med maskinellt,
vanligen elektriskt, drifna laddnings- och
uttryckningsmaskiner.
De Brouwers laddmaskin slungar
in kolet med hjälp af en hastigt gående rem, på
hvilken kolet nedkommer från en på maskinen monterad
behållare. För att möjliggöra uttryckningsmaskinens
arbete äro retorterna svagt koniska. De ha en längd
af 4-6 m. och ha
"välvd"
-formig eller oval genomskärning,
400 x 600 mm.
Vid
kammarugnar åstadkommes på grund af de stora
massor, som behandlas på en gång, en ännu större
arbetsbesparing än vid vertikala retorter. Vid
horisontala retorter gör l man omkr. 800 kbm., vid
lutande omkr. 1,600 kbm., vid vertikala omkr. 7,000
kbm. och vid kammarugnar omkr. 10,000 kbm. pr
dygn. Fig. 4 visar en s. k.
Münchener-kammarugn af
Ries' konstruktion. Hvarje kammare rymmer 7 ton kol,
som afgasas på 24 timmar och lämna en gasmängd af
2,300- 2,400 kbm. Hvarje ugn har 3 kammare. Eldningen
sker med generator framför hvar ugn och värmeutbytet
mellan rökgaser och luft i rekuperator.
Horisontala
kammarugnar utföras med kammare för ända till
10 å 11 tons laddningar. De ha stundom fristående
generatoranläggning och regeneratorer (se d. o.). En
sådan kammarugn skiljer sig till sin konstruktion
från en koksugn endast
Fig. 3. Retort med kontinuerlig gång. Glover-Wests konstruktion.
