Gasen användes från början uteslutande för belysning, hvaraf benämningen lysgas, men numera har dess hufvudsakliga användning blifvit som värmekälla för olika ändamål. Genom förbränning af l kbm. gas erhålles nämligen 4,500 á 4,700 effektiva värmeenheter. Gasen har därför genom sin lätthandterlighet blifvit en i det dagliga lifvet så godt som oumbärlig värmekälla. I hushållen användes den (kokgas) för kokning, stekning, bakning, vattenvärmning, rumsuppvärmning m. m., och för alla dessa ändamål finnas lämpliga apparater allmänt tillgängliga i handeln (se Gasspis). Äfven på belysningsområdet ha emellertid stora framsteg blifvit gjorda. De äldsta gasbrännarna voro de s. k. snittbrännarna och hålbrännarna, i hvilka gasen strömmade ut genom en fin springa, resp. ett eller två runda hål. Ofta voro de försedda med vissa anordningar för att nedsätta trycket vid gasens utströmning ur brännaren. Sådana kallades besparingsbrännare. I argandbrännarna, som uteslutande användes för innerbelysning, utströmmade gasen genom en mängd i en ring sittande fina hål. Sedermera kommo de s. k. gaslamporna af Siemens och Wenham i bruk, hvilka voro konstruerade så, att gasens förbränningsprodukter användes för att förvärma gasen och luften, hvarigenom bättre ljuseffekt erhölls. Nu ha dessa äldre brännare så godt som alldeles undanträngts af gasglödljuset (se G löd ljus). Numera finnas glödljusbrännare utförda, lämnande från 30 upp till 600 normalljus per brännare vid en förbrukning af 1--0,75 liter per normalljus och timme. Ännu mindre blir förbrukningen vid användning af . pressgaslampor, i hvilka antingen gasen eller förbränningsluften komprimerats till ett högre tryck (intill 1,500 mm. vattentryck). I dessa utgör förbrukningen endast 0,5 liter per normailjus och timme. För gatubelysningen ha de flesta städer numera börjat införa s. k. själftändare för tandning och släckning af gatlyktor. Dessa äro utförda af olika konstruktioner; de flesta af dem fungera dock på grund af en tryckökning af gasen, som gasverket verkställer under några minuters tid. Denna tryckökning fortplantas genom rörnätet och verkar på själftändaren så, att en ventil öppnar gastilloppet till brännaren, som därvid tändes medelst tändarlåga. Släckningen tillgår på samma sätt med tryckvåg. För industriella ändamål användes gasen dels i gasmotorer, dels i ugnar för olika ändamål, såsom smältning, härdning m. m. Gasmotorer (se G a s m a s k i n) utföras numera i storlekar ned till 1/5 hkr. Motorer under 10 hkr utföras hastigtgående till en kostnad, som obetydligt of verstiger elektriska motorer af samma storlek. Gasförbrukningen vid dessa hastigtgående typer är c:a O,? kbm. per hkr och timme, vid större mera långsamt gående maskiner 0,5 kbm. vid full "belastning. - Vid all användning af lysgas bör man iakttaga försiktighet, dels emedan lysgasen på grund af sin koloxidhalt är giftig, dels emedan den med luft bildar en explosiv blandning. Blandningar af lysgas och luft kunna explodera vid en lysgashalt i blandningen mellan 8 och 19 proc. För att lysgasen skall fullt motsvara sitt ändamål, måste den ha en jämn sammansättning och underkastas därför vid gasverket profning på värmevärde. Detta sker vanligen i en kalorimeter (se d. o.). De för kontrollen bästa kalorimetrarna arbeta automatiskt och registrera de erhållna resultaten. Ett kalorimetriskt värmevärde af 5,000 kalorier (-f 15° C.) anses vara normalt för en god gas på teknikens nuvarande ståndpunkt. Förr profvades gasen äfven på ljusstyrka i fotometer (se d. o.), men då numera efter glödljusbelysnin-gens införande gasens lämplighet för såväl belysning som uppvärmning uteslutande beror på dess värmevärde, har ljusprofningen förlorat sin forna betydelse. Gasen från Stockholms gasverk har ett kalorimetriskt värmevärde af omkr. 5,200 kalorier (+ 15° C.) och en sammansättning af l proc. kolsyra, 3 proc. tunga kolväten, 5,5 proc. koloxid, 29,5 proc. metan, 57 proc. väte och 4 proc. kväfve. Gasförbrukningen pr invånare har hittills varit i ett ständigt stigande vid gasverken. Den uppgår f. n. i Stockholm till omkr. 115 kbm. pr år. I andra länder förekomma dock väsentligt högre förbrukningstal. I engelska städer är t. ex. en förbrukning af 200 à 250 kbm. vanlig, och förbrukningar förekomma där upp till omkr. 400 kbm. Vid de svenska gasverken tillverkades 1901 omkr. 47 mill. kbm. lysgas och år 1910 omkr. 74 mill. kbm. 1910 funnos 30 gasverk. 1908 var det aktiva anläggningskapitalet omkr. 35 mill. kr. och förmögenhetsvärdet, beräknadt genom kapitalisering af nettovinsten, omkr. 78 mill. kr. (efter 4*/2 proc.). Utom genom torrdestillation af stenkol kan man äfven framställa lysgas af koks, olja, torf och ved. Lysgas af koks utgöres af s. k. karburerad vattengas. Vattengas framställes därigenom, att man blåser ånga genom glödande koks, då man erhåller en blandning af koloxid och vätgas med ett kalorimetriskt värme-värde af 2,600 å 2,800 kalorier. Denna gas är icke någon lysgas, men kan användas som tillsats till vanlig lysgas. Ett vattengasverk är nämligen mycket billigare i anläggningskostnad än ett kol-gasverk, och ehuru driftkostnaderna äro högre på grund däraf, att inga biprodukter erhållas, lönar det sig att anlägga ett vattengasverk som supplement till kolgasverket i synnerhet för att därmed bestrida ökningen i förbrukningen under den mörkaste årstiden. För att emellertid göra vattengasen mera likvärdig med kolgasen, då en gas af jämn sammansättning är af stor vikt, karbureras vattengasen vanligen med bensol eller gasberedningsoljor. Karburering med bensol tillgår så, att bensolen förgasas med ånga och den bildade bensolångan blandas med vattengasen. Denna karbure-ring sker vanligen, sedan vattengasen blifvit blandad med kolgasen. Så mycket bensol kan dock icke tillsättas, att den på detta sätt karburerade vattengasen får samma värmevärde som kolgasen. Detta kan däremot ske, om karbureringen utföres med olja. Fig. 16 visar ett sådant vattengasverk enligt Humphreys fy Glasgows system. Det karakteriseras af tre efter hvarandra följande apparater: generatorn, i hvilken vattengasen bildas, kar-buratorn, där oljan nedsprutas, och of verhettaren, där oljan sönderdelas i permanenta kolväten, som kunna kvarstanna i gasen. Alla tre apparaterna utgöras af cylindrar af järnplåt, invändigt beklädda med eldfast material. De båda senare äro dessutom uppfyllda af staplar af eldfast sten. Tillverkningen af den karburerade vattengasen sker