lyckades kufva. Han grundlade där staden Lysimachia och antog (omkr. 306 f. Kr.) konungatitel. Redan 314 hade han förbundit sig med Kassandros, Ptolemaios och Seleukos mot den härsklystne Antigonos, men den egentliga striden började först 302 och afgjordes genom slaget vid Ipsos i Frygien (301), där Antigonos stupade. L. erhöll då större delen af Mindre Asien och förmälde sig med Ptolemaios dotter Arsinoe.

Lysimachos, efter en öfver honom slagen medalj. Emellertid hade han ännu en farlig fiende att Lysimachos, efter en bekämpa i Antigonos son Demetrios Poliorketes. 294 måste han t.o.m. erkänna honom som konung i Macedonien, men lyckades 287 med tillhjälp af Ptolemaios och Seleukos förjaga honom. Ett under mellantiden företaget fälttåg mot de på andra sidan Donau boende geterna tog en olycklig vändning, och L. blef själf tillfångatagen, men frigafs ädelmodigt af den getiske konungen. Hans sista år förbittrades af familjesorger, och på misstankar, väckta af Arsinoe, lät han mörda sin son i förra giftet Agathokles. Äfven med sina gamla bundsförvanter Ptolemaios och Seleukos råkade han i fiendskap och stupade i striden mot den senare vid Kurupedion i Frygien (281). Se bl.a. H. Hünerwadel, "Forschungen zur geschichte des königs Lysimachos" (1900). A. M. A. Lysimeter (af grek. lysis, lösning, och metron, mått), hydrogr., apparat för bestämning af den regnvattensmängd, som till ett visst djup nedtränger i mark af viss beskaffenhet. G. H-r. Lysin (af grek. lysis, lösning), kem., αε-diaminokapronsyra, en beståndsdel af många ägghviteämnen; dess konstitution framgår af följande formel: (CH2)3.CH2.NH2 CH (NH2).COOH Ämnet tillhör diaminosyrornas, de s. k. hexon-basernas (se d.o.), grupp. Lysin är i vatten lättlöslig, men kristalliserar ej. Dess vattenlösning fälles af fosforvolframsyra, men ej af silfvernitrat och barytvatten, hvarigenom lysin skiljer sig från 2 andra viktiga hexonbaser, arginin och histidin. H. E. Lysing. 1. Härad och tingslag i Östergötlands län, ingår i Lysings och Göstrings domsaga och i Lysings och Göstrings härads fögderi samt omfattar socknarna Svanhals, Kunila, Rök, Heda, Stora Åby, ödeshög, Trehörna, Västra Tollstad. 45,424 har. 9,859 inv. (1910). - 2. Kontrakt i Linköpings stift, omfattar de fem pastoraten Stora Åby och ödeshög; Rök och Heda; Västra Tollstad; Trehörna; Svanhals och Kumla. 45,424 har. 9,859 inv. (1910). Lysings häradsallmänning, belägen i Åby och Röks socknar, Ombergs revir, Östergötlands län, står under skogsstatens vård och förvaltning. Reglemente fastställdes af K. M:ts befallnings-hafvande 2 juli 1883. Areal omkr. 3,000 har, med en årsafverkning af omkr. 6,000 kbm. M-g. Lysings och Göstrings domsaga, Östergötlands län, omfattar Lysings och Göstrings härad, hvartdera ett tingslag. 1,165 kvkm. 24,553 inv. (1910). Lysippos (grek. Λυσιππος), grekisk bildhuggare af den peloponnesiska skolan, lefde i 4:e årh. f. Kr., under Alexander den stores tid, och var så värderad af monarken, att denne icke ville plastiskt framställas af någon annan än af L. Han var från Sikyon, arbetade i sin ungdom som bronsgjutare och utbildade sig till konstnär med eget studium, utan någon annan lärare än naturen. Också fortgick han på den af Polykleitos öppnade banan som verklighetsskildrare i ädel mening, framställde helst den manliga gestalten och arbetade uteslutande i brons. Ehuru sålunda idealgestalter icke passade för hans smakriktning, skall han dock ha utfört flera gudabilder, såsom en kolossalstod i brons af Zeus, en Poseidon (för Korint), en Helios med sin vagn (för ön Rhodos) samt bilder af Apollon, Hermes, Dionysos och Eros (se d. o.). En gudatyp, nämligen Herakles, blef af honom utvecklad och fastställd: men detta låg hans sinne som naturalistisk konstnär ganska nära, då denne gudomlige heros kunde framställas som idealet af kroppslig kraft. En sådan Herakles i kolossala dimensioner utförde han för staden Tarent. Den fördes af Fabius Maximus till Rom, kom sedermera till Bysans och nedsmältes 1204 af korsfararna. Hjälten var afbildad sittande, svårmodigt grubblande öfver sitt öde. Dessutom utförde L. "Herakles arbeten" i relief, hvilka kompositioner troligen gå igen i mångfaldiga senare efterbildningar. Den berömda marmorstatyen Farnesiske Herakles (se Farnesiska konstverk och fig. i art. Glykon) i Neapel anses återge ett original af L. Mest framstående var han som porträttframställare. Han modellerade många segerstatyer för Olympia -- en sådan var den berömde Apoxyomenos (se d.o. med fig.) -- och bildade äfven hufvud af berömda personer från flydda tider, såsom de sju vise och Aisopos, i det han ur traditionerna tog fram det för hvar och en karakteristiska. Därför blef han ock Alexanders lifporträttör, den ende, som förmådde återge hjältekonungens drag på ett verkligt lefvande, enhetsfullt sätt. En föreställning härom torde vi ännu kunna få genom efterbildningar i Louvre i Paris, på Capitolium i Rom och en i British museum. F. ö. framställde L. konungen i alla åldrar och förhållanden, som världseröfrare, som yngling, som segraren vid Granikos, omgifven af 25 ryttare och 9 kämpar till fots, och som lejonjägaren, hvilken räddas af Krateros. I detta arbete biträddes han af Leochares. Krateros, som beställde det, hade helgat det till Delfi. - Vid sin behandling af människokroppen införde L. nya proportioner med smärtare gestalt och mindre hufvud och lade mera an på en karakteristisk och lefvande verkan än på iakttagande af normala och häfdvunna måttförhållanden. L. använde nya ställnings- och åtbördsmotiv, bl. a. det på ett stöd uppställda benet (t. ex. en Poseidon, en Alexander, marmorkopia i München, en Sandallindare, marmorkopia i Paris). L. sysselsatte sig äfven med genreframställningar, djurfigurer, fyrspann o. d. öfverallt sträfvade han efter natursanning, återgifven med fri iakttagelse af verkligheten, men icke rå och stötande, utan vittnande om ett fint och skarpt, men ädelt sinne. Särskildt må observeras, huru han behandlade håret fritt och naturligt till skillnad från den