stränghet, som i detta hänseende tillhörde äldre bronsbilder. C. R. N. (A. L. R.) Lysis, grek. (eg. lösning), upphörande (af en sjukdom), med. Se Krislära. Lyskamm. Se Monte Rosa. Lyskander, Klaus Kristofersen, dansk skald, historiker, f. 1558 i Norra Vram (Skåne), d. vid nyårstiden 1624, studerade 1581-87 vid Rostocks och andra tyska universitet samt blef magister. Kort efter hemkomsten blef L. genom kungligt maktspråk kyrkoherde i Herfölge vid Kjöge och 1616 kunglig historiograf. I yngre år skref han latinska dikter med fosterländska ämnen och senare i fyndig rimkrönikestil samt på god danska en serie rimverk: Grönländsk chronica (1608), om Grönlands första upptäckande och bebyggande samt om försöken 1605-07 att återfinna landet, Calmarske triumph (1611), om Kalmarkriget, och Billeættens krönike (förf. 1598, tr. i förvanskad form 1722 och ånyo utg. af H. F. Rördam 1888), där han låter släktens stamfäder och stammödrar berätta sina egna och sina närmastes lefnadsöden. Som historiker gjorde han flitiga studier och uppgjorde planen till en fullständig Danmarks historia, ett jätteverk i 116 böcker, äfven behandlande landets inre förhållanden, de enskilda ståndens utveckling m. m. Han förspillde emellertid sitt lärda rykte genom att - som "en lykkelig indgang" - utge De danske kongers slectebog (1622), ett digert folioband, där han till danska folkets ära ville påvisa konungaättens härstamning från Adam och dess senare förgreningar i de andra europeiska furstehusen. L. baserade nämligen äldsta delen af sitt verk på prästen N. Pedersens af denne själf hopstufvadc. s. k. "gullandske dokumenter", och han förvärrade falsariet genom att återge dem med runor ur egen fatabur. Sannolikt är L. den ursprunglige författaren till den Frederik den andens krönike, som utgafs 1680 och på titelbladet bär namnet P. Resen, och han har vidare gjort den första förteckning i alfabetisk ordning öfver danska författare, Scriptores danici (tr. i Westphalens "Monumenta rerum german.", III, 1743: utg. 186_ med utförliga lärda anmärkningar af H. F. Rördam, jämte L:s biogr.). E. Ebg. Lyskräftor, zool., svensk benämning på kräftdjursgruppen Euphausiacea (se d.o.). Lyskula, artill., kallades en med starkt lysande sats (26 dlr salpeter, 20 dlr svafvel och 2 dlr mjölkrut) fylld järnkarkas jämte bottenplåt, omsluten af buldan och doppad i tunt lim. Lys-kulor kastades förr ur grofva mörsare för att undor natten upplysa någon del af stridsfältet; de bruuuo omkr. 8 min., och deras lysförmåga var ännu på 300 m. så stark, att föremål kunde upptäckas. De användes förnämligast i fästningskriget och bibehöllos ända till slutet af 1800-talet. Numera ha emellertid kraftigare belysningsmedel erhållits i de för krigsändamål använda strålkastarna (se d. o.). II. W. W. (G. af Wdt.) Lysmasken, zool. Se Lysmaskfamiljen. Lysmaskfamiljen, Lampyridœ, zool., familj af de med 5-ledade tarser försedda skalbaggarna, hvilken af somliga systematiker sammanställes med några andra, likaledes med tunna och veka täck-vingar utrustade skalbagg-grupper under det gemensamma familjenamnet Malacodermidœ 1. mjukbaggar (se d. o.). Hit höra medelstora eller små skalbaggar af tämligen nedplattad kroppsform, med hufvudet doldt under halsskölden samt med korta antenner och ben. Stundom ha båda könen flygförmåga, stundom åter blott hannen; hos ännu andra sakna båda könen vingar. Hvad som framför allt utmärker släktet är dess lysförmåga, hvilken är i olika grad utbildad hos de båda könen och alltid har sitt säte i bakkroppens sista leder. Af några hundra hithörande arter från skilda världsdelar förekommer ett 20-tal i Europa, hvaraf 2 äro svenska.

Vanliga lysmasken, Lampyris noctiluca. 1 hanne, 2 hona (2 ggr nat. storl.) Vår vanliga lysmask, Lampyris noctiluca (se fig.), hör till de arter, hos hvilka ensamt hannen är bevingad. Den är omkr. 12 mm. lång, med gråbruna täckvingar samt grågul, i midten mörkare halssköld. Ögonen äro mycket stora. Den lyser själf endast svagt, men låter locka sig af skenet från en lampa att under de mörka augustikvällarna flyga in genom ett öppet fönster. Honans ansenligt starkare lysförmåga är därför ett medel att locka till sig hannen. Honan, som är något större, saknar hvarje spår af vingar och är likaledes gråbrun, utom på buksidan af bakkroppens sista leder, där en gul färg utmärker det område, från hvilket ljuset utstrålar. Detta område är begränsadt till bukplåtarna af de 2 näst sista lederna. Dessa lysa i sin helhet, men betydligt starkare från två runda fläckar på hvardcra leden, hvilka först börja lysa och sist upphöra därmed. Ljuset är till färgen gröngult, likt det, som utsändes af brinnande fosfor. Den lysande honan sitter vanligen stilla på ett gräsblad ett stycke öfver marken och vrider därvid spetsen af bakkroppen så, att ljuset ej blir bortskymdt af gräsbladet. På gräsbevuxna marker utanför skogens bryn är lysmasken ej sällsynt i södra Sverige. Mot norr blir den mindre vanlig, men förekommer åtminstone ännu i Medelpad. Den sexbenta larven, som till kroppsformen rätt mycket liknar honan, är svart med gula bakhörn på de platta lederna. Den lyser från samma delar som honan, fast mycket svagare. Dess näring utgöres af sniglar. Hos vår andra lysmaskart, den sällsynta, 6-8 mm. långa Phosphœnus hemipterus, har hannen rudimentära täckvingar, medan honan är vinglös. I södra Europa och framför allt i tropiska länder finnas arter med flygförmåga hos båda könen. Hos dessa är hannen oftast den starkast lysande. Bland sydeuropeiska släkten har Luciola blifvit omnämndt under art. Eldflugor, där äfven olika åsikter om beskaffenheten af lysförmågan meddelats. G. A-z. Lysning, jur., bekantgörande, särskildt muntligt tillkännagifvande från predikstolen, af visst förhållande (att sak hittats, att bortrest äkta make bör