(unionistisk) medlem af underhuset, som han sedan, med afbrott för några månader 1906, alltjämt tillhört. L. var okt. 1903-dec. 1905, efter Chamberlain, kolonialminister i Balfours ministär och har sedan hört till unionistoppositionens ledande män. Som kolonialminister utfärdade L. i mars 1905 en författning med begränsad själfstyrelse för Transvaal, hvilken dock efter liberalernas valseger 1906 snart ersattes af en ny författning med full parlamentarisk själfstyrelse. L. gjorde sig i yngre år känd som en af Englands allra främsta idrottsmän (särskildt kricket- och tennisspelare). Lüttich, stad och provins. Se Liége. Lüttichau, mecklenburgsk adelsätt, som på 1600-talet kom till Danmark. 1. Tönne L., f. 1744, d. 1805, var först officer, studerade i Göttingen och Oxford (där 1768 juris doktor) och blef senare egare af godset Aakjær nära Aarhus. Han var en skicklig landtbrukare, men hade stor själfkänsla och höll strängt på sitt stånds rättigheter samt skydde ej våldsamma utfall mot myndigheterna. Förbittrad öfver de stora landboreformerna 1788, var han 1790 med om att öfverlämna 103 jylländska godsegares s. k. "tillidsskrift" härom till kronprinsen-regenten (sedermera Fredrik VI), men mötte hos honom bestämdt afslag. I en motskrift mot bondesakens förespråkare, K. Colbjörnsen, riktade han så skarpa angrepp mot denne, att han dömdes att bota 1,000 rdr. Han drog därefter till Tyskland, blef tysk riksgrefve och geheimeråd i Braunschweig. 2. Matthias L., f. 1795, d. 1870, blef 1810 löjtnant vid artilleriet, 1836 batterichef och 1846 major. Han ärfde 1819 godset Store Grundet vid Vejle, var 1836-46 konservativ led. af Viborgs ständerförsamling och 1848-49 kungavald medlem af den grundlagstiftande riksförsamlingen (en af de tio, som protesterade mot grundlagen), hade 1851-64 säte och stämma i landstinget och var 1857-63 kungavald medlem af riksrådet samt dec. 1854-maj 1856 krigsminister. I slaget vid Isted 1850 anförde L. den ena divisionens artilleri, blef 1861 chef för artilleriet och anförde det som generallöjtnant 1863-64 i Dannevirkeställningen. Han röstade i febr. 1864 i krigsrådet mot positionens utrymmande och var sedan en kort tid härens högste befälhafvare, men deltog ej i den öfriga delen af kriget. 3. Kristian Ditlev L., f. 1832, blef 1849 student, men öfvergick snart till landtbruket och kom 1862 i besittning af stamgodset Tjele nära Viborg. Han visade sig snart som en utmärkt landtbrukare, var 1866 en bland stiftarna af Hede-selskabet och fick många förtroendeuppdrag: han var 1869-74 medlem af Viborgs amtsråd, 1884-93 ordf. i de jylländska landboföreningarna och 1899-1908 i Hedeselskabet. 1887-98 var han folketingsman och aug. 1894-maj 1897 finansminister i Reedtz-Thotts ministär. Lyttkens, svensk släkt, hvars äldste med säkerhet kände stamfader, som skref sig Lütken, var ryttmästare under Karl XILs regering. 1. Ivar L., ryttmästaren Lütkens sonsons son, landthushållare, kommunalman, politiker, f. 22 jan. 1823 på Brollsta i Össeby-Garns socken, Stockholms län, d. 30 iuni 1899 å Skedala i Snöstorps socken, Halland, egnade sig efter studier vid Teknologiska institutet åt landtbruk och fullkomnade sig för sitt yrke bl. a. genom flerårig vistelse i Tyskland i början af 1840-talet, då han äfven efter aflagd examen inskrefs som student vid universitetet i Greifswald. Hemkommen, anställdes han som förvaltare å Börringe i Skåne och studerade, på uppdrag af dess egare, grefve Beck-Friis, okänd och förklädd till arbetare, bränneridriften vid Bjerres bränneri i Köpenhamn, hvartill eljest främlingar nekades tillträde. Efter hemkomsten anlade han ångbrännerier å Börringe och Ebbesjö i Skåne, de första i sitt slag i Sverige. 1850 inköpte han egendomen Skedala i Halland. L. deltog lifligt i sin orts allmänna angelägenheter, tillhörde från 1869 hushållningssällskapets förvaltningsutskott och under en lång följd af år landstinget (1887 -97 som vice ordf.) samt bidrog verksamt till skapandet af Skåne-Hallands och Halmstad-Bolmens järnvägar och var 1886-99 verkställande direktör i den senare järnvägens aktiebolag. 1870-93 representerade han Halmstads och Tönnersjö härad i Andra kammaren, nära anslutande sig till länskamraten Karl Ifvarsson, i likhet med hvilken han städse yrkade på sträng sparsamhet i statsförvaltningen, värnande af medborgerliga rättigheter samt utsträckt politisk och kommunal rösträtt, men kämpade mot tullskydd å landtmannaprodukter. Han hade 1872-74 plats i konstitutionsutskottet och 1871, 1875-76 samt 1878-87 i bankoutskottet (sistnämnda period som vice ordf.). Kraftig och orädd i sitt yttre uppträdande samt skarp och fyndig i repliken, stod han i debattens hetaste eld, och när protektionisterna 1888 nått en knapp majoritet i kammaren, sattes L. utom utskottsarbetet. När efter 1890 års val hans meningsfränder fått vind i seglen, insattes L. 1891-92 i statsutskottet och var 1892-93 led. af talmanskonferensen. Han var 1873 statsrevisor och blef 1879 led. af Landtbruksakad., hvarjämte han anlitades för kommittéerna för förslag till ny brännvinstillverkningsförordning (1871), till maltdrycksbeskattning (1877) och till lag för enskilda banker (1881). 2. Ivar Adolf L., den föregåendes son, skolman, språkforskare, f. 19 jan. 1844 i Gustafs församling, Lunds stift, blef student i Lund 1862, filos. doktor 1868, läroverksadjunkt i Lund 1869 och docent i zoologi där 1870. Han blef 1876 folkskoleinspektör i Norrköping samt var 1901-11 kansliråd och byråchef i Ecklesiastikdepartementet för ärenden ang. folkundervisningen. L. har varit led. af en mängd kommittéer, såsom för utarbetande af läroverksstadga 1874, för granskning af läroböcker för folkskolorna 1885-87, för omarbetning af normalplanen för undervisning i folkskolorna 1888, för omarbetning af läsebok för folkskolan 1889 -92, för utarbetande af folkskolestadga för rikets större städer 1894-95. Han var lekmannaombud