131 Lytton 132 sinnig, men lössläpptes efter några veckor och fortsatte under åratal sina angrepp på mannens karaktär, bl. a. i en senare roman, "The world and his wife" (1858). Hon öfverdref betydligt, men L. var icke någon mönstergill äkta man, och båda voro alltför häftiga naturer för att kunna lefva lyckligt tillsammans. L. fortsatte emellertid rastlöst sin verksamhet. Han talade i parlamentet för reformbillen och för minskning af stämpelskatten på tidningar. Vid ministerkrisen 1834 utgaf han en ströskrift, som öfvade stort inflytande, A letter to a late cabinet minister ön the present crisis, på grund af hvilken lord Melbourne erbjöd honom en plats i sin ministär. Han afböjde emellertid, då det skulle hindrat hans författarskap. 1834 utkom dikten The pilgrims of the Rhine, som emellertid var för tysk till sin anda för att slå an på engelsmännen. Därefter kastade han sig på den historiska romanen och uppnådde en storartad framgång med The last days of Pompeii (1834) och Rienzi (1835), hvilka beteckna höjdpunkten af hans rykte och författarskap. Hans följande romaner, Ernest Maltravers (1837) och dess fortsättning Alice, or the mysteries (1838), ge ypperliga psykologiska skildringar ur det engelska lifvet och mottogos med nästan lika stormande framgång. Andra romaner från denna tid äro Leila, or the stege of Granada (1838) och Calderon, the courtier (1838). Redan 1831 hade L. slagit sig på journalistik och öfvertagit redaktörskapet för "The new monthly", men uppgaf det följande år; 1841, s. å., som han utgaf romanen Night and morning, återupptog han denna tanke och startade "The monthly chronicle", där han publicerade Zicci, det första oafslutade utkastet till Zanoni (1842), en mystisk roman, som skildrar rosenkreutzarnas fantastiska samfund och följdes af The ill omened marriage (1842). Under dessa år eröfrade han äfven scenen. Hans arbeten för teatern omfatta, utom en dramatisering af "Eugene Aram", The duchess de la VaHiére (1836) samt The lady of Lyons (1838), jämte Money (1840; "Penningen", 1842) det bästa af hans stycken, hvilket alltjämt hållit sig på scenen, dessutom Richelieu (1839; uppf. i Sverige 1840), The sea captain (1840), hvilket drama föll, hvarför han 1869 omskref det till The rightful heir, Not so bad as we seem (1851) och Wolvole (1869). Trots sentimentalitet och förkonstling ha dessa dramer haft stor framgång och vittna om stort sinne för scenens fordringar. Omkr. 1838 stod L. på höjden af sin popularitet. Han utnämndes till baronet och ärfde vid moderns frånfälle familjeerodset Knebwortb, som representerade en betydande förmögenhet. Han lade nu Lytton till sitt förra namn. 1841-52 hade han icke plats i parlamentet, utan tillbragte sin mesta tid på resor. Hans litterära verksamhet var mindre omfattande än förut, men alltjämt betydande för en man, som skrifvit så mycket. 1843 utgaf han The last of the barons, af många betraktad som hans bästa historiska roman. Under 1840-talet utgaf han äfven åtskilliga lyriska arbeten: Poems (1842), Poems and ballads (1844), en samling öfversättningar af hans älsklingsskald Schiller; The new Timon (1846), en satir mot Tennyson, som ej blef honom svaret skyldig. Där- på följde hans romantiska epos King Arthur (1849), af hvilket han väntat sig mycket, men som föll till jorden, hvarför han omarbetade det 1870. Äfven hans romaner Lucretia, or the child-ren of the night, en fasansfull historia om en gift-blanderska (1847), och Harold, the last of the Saxon kings mottogos med mycken ovilja af kritiken, som icke utan skäl ställde i fråga deras moralitet. Under tiden hade Dickens uppträdt och genom sina romaner gifvit smaken en mera borgerlig och realistisk karaktär, hvilken genom sin humor och sin sunda lifsåskådning utgjorde en stark reaktion mot den hyperromantiska riktning, som L. i mångt och mycket representerat. L. slog då äfven in på denna väg och gaf i romanen The Caxtons, a family picture (1849) en humoristisk skildring ur engelskt lif, som blifvit en af hans mest uppskattade böcker. Ett slags fortsättning på denna roman utgör My novel, or varieties of eng-lish life (1853). Emellertid hade L. 1852 åter uppträdt på den politiska banan, men nu som högerman. Redan 1851 hade han skrifvit Letter to John Bull, där han sökt visa farorna af spannmålslagarnas upp-häfvande. lian bröt med frihandlarna och invaldes som protektionist i underhuset för Hertford-shire. Hans vältalighet gjorde honom till en gärna hörd talare, som hade stort inflytande. 1858-59 var han kolonialmiuister i lord Derbys andra tory-rninistär och upphöjdes till belöning för sina tjänster 1866 till peer under namn af baron Lytton of Knebworth. Efter åtskilliga års tystnad utgaf L. What will lie do with it? (1858), den mystisk -spiritualistiska romanen A stränge story (1862), The löst tales of Miletus (1866); 1871 följde The coming race, en fantastisk roman, i hvilken han utkastar bilden af framtidens mänsklighet, The Parisians (1873), en skildring af Paris under belägringen och kommunen, Kenelm Chillingly samt den efter hans död af sonen utgifna Pausanias, the Spartan (1876). - Utom ofvan anförda arbeten af L. kunna ytterligare nämnas The odes and epodes of Horace, a metrical translation (1869), Kngland and the english (1833), en samling satiriska essayer, The student (1835), utgörande litterärt filosofiska afhandlingar, Athens, its rise and fall (2 bd, 1837), en historisk skildring utan större värde, Caxtoniana, or essays ön lijer literatur e, and manners (2 bd, 1863). Sonen (se L. 2) utgaf Speeches of Lord Lytton (2 bd, 1874). L:s arbeten äro utgifna i flera upplagor. En samlad upplaga är "The Knebworth editi n" (38 bd, 1873-75). Romanerna ha vunnit spridning i alla länder; i Sverige, där samtliga hans romaner med undantag af "The Caxtons" äro öfversatta, har han varit en af de mest läste engelske romanförfattarna. Strödda tankar ur hans skrifter utgaf C. Kent 1883 under titeln "The wit and wisdom af Edward Bulwer, lord L." L. var en man af ovanlig energi och sällsynt smidighet. Under en dandys låter dolde han inför publiken den beslutsamhet och kraft, hvarmed han fullföljde sin litterära och politiska karriär. Genom sitt våldsamma arbete slet han ut sig, så att hans hälsa långt före hans död var allvarligt un-dergräfd, utan att detta inverkade på själens lif-aktighet. Han var en man af stor beläsenhet, men