utan grundligare bildning. Hans skrifsätt är teatraliskt, hans språk konstladt och ofta svulstigt, hans smak och omdöme ofta ej så litet falska. I djupare mening saknar han originalitet och kan icke jämföras med vare sig W. Scott i den historiska romanen eller med Dickens och Thackeray i sedeskildringen. Men han var en talang af utomordentlig smidighet, som skref framstående arbeten inom alla de olika arter af romanen, som 1800-talet odlat, historisk, kriminal-, salongsroman, spökhistoria o. s. v. Han förberedde sina romaner med omsorg och utförde dem med samvetsgrannhet. De verka stundom tunga genom den kvasifilosofiska lärdom och de icke särdeles djupa moralbetraktelser, hvarmed han älskade att lysa; men hans människoskildring vittnar om icke obetydlig världserfarenhet, och handlingen är vanligen ytterst spännande. Det maner, i hvilket han skref, är numera föråldradt, och många af hans arbeten äro därför glömda. Åtskilliga af dem ega dock alltjämt värde, och L. skall alltid räknas som en af de intressantaste och mest betydande romanförfattare, som speglat det intellektuella lifvet under 1830-talets förra hälft. -- Se "Life of E. Bulwer, lord L." (2 bd, 1883--84, sträcker sig blott till 1832; utg. af hans son) och T. H. S. Escott, "E. Bulwer" (1910). 2. Edward Robert Bulwer-L., förste earl af L., den föregåendes son, engelsk diplomat och skald, f. 8 nov. 1831 i London, d. 24 nov. 1891 i Paris, beträdde <img l>

1850 som attaché i Washington den diplomatiska banan, på hvilken han därefter i egenskap af efter hvartannat attaché, legationssekreterare och chargé d'affaires förflyttades från den ena platsen till den andra: Florens (1852), Paris (1854), Haag (1856), Petersburg (1858), Konstantinopel (s. å.), Wien (1859), Köpenhamn (1863), Aten (1864), Lissabon (1865), Madrid (1868), Wien (s. å.) och Paris (1873). L., som 1873 vid faderns död ärfde titeln baron L., utnämndes 1874 till sändebud i Lissabon. I jan. 1876 utnämndes han genom Beaconsfields inflytande till vicekonung af Indien. Under de 4 år L. beklädde detta ämbete verkställde han drottning Viktorias utropande till kejsarinna af Indien (i Delhi 1 jan. 1877), hade att kämpa mot två gånger inträffande hungersnöd och ledde underhandlingarna med Schir Ali kan samt förberedelserna för de två fälttågen mot Afganistan 1878--80. Det sätt, hvarpå han utförde dessa uppdrag, länder honom till största beröm. När ett liberalt kabinett med Gladstone i spetsen åter kom till styret 1880, begärde L. afsked, vid hvilket tillfälle han upphöjdes till earl. Under de närmaste åren lefde han på sitt gods Knebworth till 1887, då han utsågs till ambassadör i Paris, där han stannade till sin död. Under pseudonymen Owen Meredith utgaf L. åtskilliga skönlitterära arbeten: Clytemnestra, and other poems (1855), The wanderer (1858), Lucile (1860), Serbski pesme, or national songs of Servia (1861), Tannhäuser (tillsammans med J. Fane, 1861), romanen The ring of Amasis (1863), Chronicles and diameters (1867), Orval, or the fool of time (1868), Fables in song (2 bd, 1874), Glenaveril, or the metamorphoses (1885) och After Paradise, or the legends of exile, and other poems (1887). Efter hans död utgåfvos Marah (1892) och King Poppy (s. å.). Andra postuma arbeten finnas i Selections (1894), liksom The personal and literary letters of Robert, first earl of Lytton (1906), utgifvet af hans dotter lady Betty Balfour. Dessutom skref L. en ofullbordad lefnadsteckning öfver sin fader (se L. 1). Jfr Betty Balfour, "History of lord Lytton's indian administration 1876--1880" (1899). 1--2. ^{J. M.} Lyttos. Se Lyktos. Lüttringhausen, stad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), 3 km. n. v. om Lennep. 11,829 inv. (1905). Centralfängelse. Sinnessjukanstalt. Järn- och textilindustri. L. blef stad 1856. (^{J. F. N.}) Lützelburg. Se Luxemburg 3. Lützelburger, Hans, kallad Hans Frank, berömd formskärare (träsnidare), bördig sannolikt från Luxembourg. Han var verksam i Basel från omkr. 1520 och dog i denna stad 1526. L. är bekant för sina fina och känsligt utförda träsnitt efter H. Holbein, särskildt för flera alfabet med bilder från dödsdansen (först utg. 1538 i Lyon). L. är en af de ypperste representanterna för det konstnärliga "formsnittet" och hade sin styrka i korrekt och elegant teckning. ^{R. G.} Lützen, stad i preussiska reg.-omr. Merseburg (Sachsen), 18 km. s. v. om Leipzig. 3,981 inv. (1905). I staden finnes ett Gustaf-Adolfshus, som numera användes till kyrkliga och filantropiska ändamål. Grosshandlaren O. Plauer har i sitt hus samlat en mängd Gustaf-Adolfsminnen (katalog 1894 och 1907), och i L:s gamla slott har anordnats ett Gustaf-Adolfsmuseum. -- Utanför L:s portar utkämpades 6 nov. (g. st.) 1632 ett blodigt slag emellan svenskarna och de kejserlige. Wallenstein hade från Böhmen ryckt in i Sachsen och tagit ställning vid Weissenfels (13 km. s. v. om L.), då Gustaf Adolf 30 okt. ryckte in i Naumburg (15 km. s. v. om Weissenfels). Wallenstein gick då tillbaka till L. med omkr. 17,000 man och skickade Pappenheim med 7,000 man att belägra Halle. Gustaf Adolf uppbröt från Naumburg 5 nov. på morgonen med 18,000 man, marscherade österut, men tog riktningen mot L., då han fick underrättelse om Pappenheims bortsändande, och bivackerade med armén under natten till 6 vid Rippachbäcken (7 km. från L.). Följande dag före dagningen fortsattes marschen; det gällde att besegra Wallenstein före Pappenheims återkomst. Till följd af den täta dimma, som betäckte nejden, kunde framryckningen dock utföras först framemot middagstiden. Wallenstein hade tagit ställning bakom vägen från L. till Leipzig med högra flygeln och ett stort batteri på Galgenberg (strax n. om staden), med fyra stora infanterifyrkanter och artilleri i midten samt kavalleri på flyglarna, hvarjämte infanteri besatt ena landsvägskanten