139 Lyxtåg-Län 140 satt fall icke" (Sommerlad). Det citerade yttrandet kan, i allmänna drag, tillämpas äfven på den offentliga lyxen. Sedan långt tillbaka i forntiden och ända fram till slutet af 1700-talet stiftades i skilda länder och jämväl i Sverige lagar mot lyxen (se öfverflödsförordningar). Samma lagstiftningsväg fortsattes, ehuru med andra förutsättningar, beträffande rusdryckerna. I ganska stor utsträckning förekommer fortfarande, särskildt i vissa länder, lyxbeskattning eller, m. a. o., skattebeläggning af förbrukningsföremål, bekvämlighets-och njutningsmedel, som af vederbörande lagstiftare anses öfverstiga de genomsnittliga behofven. Dylika skatter ha varit och äro bl. a.: vagns- och hästskatter, automobil- och velocipedskatter, tjänstefolks-, smyckes- och förlustelseskatter, äfven hundskatter o. s. v. (jfr Konsumtionsskatt och Skatt). - Litt.: Roscher, "Uber den luxus" (1843), Rabenius, "Om lyxen" (i Upps. univrs årsskrift, 1868), Laveleye, "La luxe" (1887; "Lyxen", 1892), Lexis, "Die volkswirt-schaitliche konsumtion" (i Schönbergs "Hand-buch", I, 1896). E- "-T. Lyxtåg, järnv., sådana tåg, som föra särskildt bekvämt inrättade vagnar - salong-, matsals-, rök- och sofvagnar m. fl. -, alla af första klass med täckta genomgångar i hela tåget och för hvilkas begagnande fordras utom första klassens biljett äfven en viss tilläggsafgift. Banförvaltningarna själfva anordna i regel icke sådana tåg, utan detta sker genom särskilda bolag. Jfr E x-p re ss t å g. Ii. L. Lyxyös. Se Lyx. Lyylikki fl^likki], en i Kalevala (se d. o.) och finska folkrunor uppträdande skidmakare och skidlöpare. Namnet torde vara att härleda ur lyly, vänstra fotons skida, ofta gjord af "talltjur", hårdt, elastiskt, af kåda fylldt tallvirke. K. 13. W. Lyö, liten dansk ö i Lilla Belt, 2 km. s. om Fyn. Areal 6 kvkm. 386 inv. (1911). L. är historiskt bekant (se Valdemar, danska konungar 2). E. Kbg. Låckespindlar, Phalanglidce, zool., en till spindeldjurens klass och underklassen Arthrogastres hörande ordning (se vidare Spindeldjur). I jämförelse med skorpioner och öfriga ordningar tillhörande denna underklass ha låckespindlarna mindre tydligt ledad bakkropp och erinra därför till sitt allmänna utseende om de vanliga spindlarna. Benen äro ofantligt långa och mycket smala. Låckespindlarna ha endast ett par ögon, andas med trakéer och sakna spinnkörtlar. De i Sverige förekommande arterna - t. ex. Phalan-gium opilio och Ph. cornutum - äro bekanta under namnen helga högben, lack e, väggspindel. I Syd-Amerika företrädes denna ordning af egendomliga former, som ha palperna försedda med gripklor. Hit hör släktet Gonyleptes, hvars arter nå betydlig storlek. G. G. Låda. 1. Krigsv. Se H a n d e l d v a p e n, pl. III, och L a v e 11 a g e, sp. 1428. - 2. Se G e-s ä 11 och Skråväsen. Lådmagasin, krigsv. Se Handeldvapen, sp. 1314. Lådskruf, krigsv. Se H a n d e l d v a p e n, pl. III. Lågadel, den lägsta, ej betitlade klassen inom adeln (se d. o., sp. 141, och Gentry). Låga Tatra. Se Karpaterna, sp. 1140. Låga öarna. Se Paumotuöarna. Lågblad, bot. Se Blad, sp. 617. Lagen, älf. Se L a a g e n. Lågfjäll, geogr. Se Fjäll 1. Lågfrankiska. Se Frankiska. Lågkyrklig. Se England (kyrkliga förhållanden, sp. 596) och Episkopalkyrkan, sp. 713. Jfr Gabrielsson, "Kyrkostudier" (1910). Lågland, ett område, som ligger högst 200 m. öfver hafsytan (jfr Högland). Vanligen är låglandet öfvervägande slätt. Läglettiska. Se Lettiska språket ocb litteraturen, sp. 269. Lågmosse, landtbr. Se Mosse. Lågprosa, språkv. Se Högprosa. Lågskogsskötsel (felaktig öfv. af ty. niederwald-betneb), Lågskogsbruk 1. Skottskogs-skötsel, skogsh., grundar sig på löf trädens [örmåga att ur adventivknopparna på de afver-kade trädens stubbar och rötter utveckla nya skott. - Detta skogshushållningssätt, hvarvid åter-växten erhålles genom stubb- och rotskott, kan således användas endast för löfträd. Bland dessa är det i synnerhet al och björk, som i Sverige behandlas som lågskog i någon större utsträckning. Åtskilliga pilbuskar (Salix viminalis, S. purpurea, S. acutijolia och S. amygdalina) skötas äfven som lågskog för vinnande af vidjor till tunnband och korgflätning. Om denna odling skall löna sig, måste marken vara fruktbar och tämligen fuktig samt bearbetas lika djupt ocb omsorgsfullt som den välskötta åkerjorden. Omloppstiden för pilbuskarna växlar emellan l och 5 år och för öfriga trädslag, som skötas såsom lågskog, mellan 20 och 50 år. C. G. IL» Lägspänning, elektrot. Se Högspänning. Lågspänningsanläggningar. Se Elektrisk» anläggningar, sp. 233. Lågstöt (i bajonettfäktning). Se Fäktkonst, sp. 217. Lågt böj af och Lågt böj in. Se F ä k t-konst, sp. 215. Lågton. Se Grav l och Hö g ton. Lågtryck, mek. Se Ångmaskin. Lågt vatten, sjöv. 1. En ovanlig sänkning af vattenytan, merendels orsakad af storm eller högt lufttryck. - 2. (Lågvatten) Det lägsta vattenståndet, som två gånger på dygnet inträffar på de ställen, där tidvatten råder. Jfr E b b o c h f l o d, H a m n t i d och T i d v a 11 e n. l o. 2. U. W-l. Lågtyska. Se Pia t ty ska. Lågvatten. Se Lågt vatten 2. Låhkek, lapska. Se A c k j a. Lä'jtavare, kronopark i Dorotea socken, Tåsjö revir, Västerbottens län, afsatt af öfverloppsmark genom K. M:ts befallningshafvandes afvittrings-utslag 21 juli 1885 samt 15 maj 1891. Benämningen fastställdes genom beslut af Kammarkollegium 13 okt. 1891. Areal 15,039 har, årsafverk-ning enl. hushållningsplan 3,522 kbm. M-g. Låkarp, socken. Se L o c k a r p. Låla, La ra (sv. dialektord), sjunga låtar (ljudligt och ofta med rask modulation) i vallskog (jfr Låt). Låland, ö. Se L o 11 a n d. Låle, Peder. Se L a a l e. Län, jur., öfverlämnande af lös sak till begag-