Läckö slott i nutiden.

Skaraborgs län, omfattar 5 mtl. På en klippa härligt belägen i den s. k. Stallviken af Vänern och skild från land genom en i berget sprängd graf reser sig med ansenliga murar och torn L. slott (se fig.), visserligen förfallet, men likväl ej mer än att det på senare tider varit fråga om att praktiskt kunna använda det, och det står alltjämt som ett imponerande minne från Sveriges stormaktstid. Till sin grundplan är slottet en fyrkantig byggnad med fyra torn och två borggårdar samt innehåller, med kyrka, salar, boningsrum och källare, inalles omkr. 248 rum, genom de numera rätt sparsamt befintliga målningarna och ornamenten i tak och väggar, ännu i sitt förfall vittnande om prakten vid M. G. De la Gardies hof. Af den lösa inredningen återstår endast ett groft furubord med gotiska former, som ställts i riddarsalen. På 1830-talet lät kronan på auktion för vrakpris försälja hvad då fanns af den lösa inredningen, och väggmålningar nedrefvos så våldsamt, att här och hvar ännu bitar sitta kvar vid listerna, vittnande om denna skandalösa förstörelse. Ännu saknas en vetenskaplig undersökning af slottets byggnadshistoria, men det synes redan nu vara tydligt, att slottet vid medeltidens slut var en vidlyftig anläggning, kanske af samma omfång som det nuv. slottet. M. G. De la Gardie har visserligen gjort tillbyggnader, men icke i så stor utsträckning, som allmänt antages. Det är egentligen slottets inre, som är ett minne från hans tid. -- Lækkia var under medeltiden en gård, som sannolikt bebyggdes (omkr. 1298) af Skarabiskopen Brynolf Algotsson och tillhörde sedan biskoparna i Skara, hvilka tidtals uppehöllo sig där. Egentligen befäst blef gården dock sannolikt först mot slutet af 1400-talet genom biskop Brynolf Gerlaksson (d. 1535), hvars vapen och initialer, B. G., finnas på en dörr och på en sten i nordöstra hörnet af den stora borggården. -- Genom Västerås recess hemföll L. till kronan, men gafs 1571 som friherreskap till Hogenskild Bielke samt utgjorde 1600--09 en del af hertig Johans hertigdöme. 1615 förlänades det som grefskap åt Jakob De la Gardie (se nedan 2). Reduceradt 1683 till kronan, utarrenderades L. 1719 till riksrådet grefve K. G. Dücker (d. 1732), därefter till riksrådet Kl. Ekeblad till Stola och förlänades 1752 på lifstid till grefve K. G. Tessin, hvarefter riksrådet G. A. Hiärne blef arrendator (d. 1805). 1810 lämnades L. af rikets ständer på 50 år till grefve K. J. Adlercreutz, segraren vid Siikajoki, och skulle äfven kallas Siikajoki. L. har sedermera med undantag af själfva slottet, som står öde, innehafts af Adlercreutz' broder, generallöjtnanten G. M. Adlercreutz (d. 1845), och dennes måg, kaptenen grefve K. Rudenschöld (d. 1850), samt arrenderas f. n. af hans son f. d. öfversten grefve A. Rudenschöld. -- Litt.: A. Hahr, "Konst och konstnärer vid Magnus Gabriel De la Gardies hof" (1905), och A. L. Romdahl, "Leckö" (i "Svenska slott och herresäten", 1910). 2. Grefskap, som 10 maj 1615 förlänades åt Jakob De la Gardie, omfattade L. slott och ladugård samt Kållands och Åse härad jämte Källby och Husaby gäll i Kinne härad med alla där varande skatte- och kronohemman, hvilka då utgjorde tills. 306 1/4 mtl. Sedermera skänkte drottning Kristina De la Gardie 16 april 1651, till länets förbättring, Lidköpings stad samt Kinne fjärding -- hvarmed man förstod Härene gälls tre socknar Härene, Hofby och Skofteby -- med alla de gods, som där voro kronan behållna, och 20 dec. 1652 förordnade hon, att Säfvare gäll, som då räknades till Skånings härad, skulle lyda under grefskapets jurisdiktion. Länets hemmantal vann likväl ingen betydande tillväxt genom dessa två donationer, ty inom Härene och Säfvare gäll var vid donationstillfället endast 1/2 mtl kronan behållet. Till lifstidsförläningarna och Norrköpingsbeslutsdonationerna inom de två gällen erhöllo emellertid grefvarna exspektans; och då några af dessa inom kort blefvo lediga samt grefve Magnus Gabriel dessutom redan före 1651 erhållit under Norrköpings besluts villkor några gårdar i Härene gäll, hvilka införlifvades med grefskapet, växte dettas hemmantal så, att det 1654 beräknades till 312 1/4 mtl och 1681, då grefskapet reducerades till kronan, 405 1/2 mtl. 3. Friherreskap, som 27 febr. 1571 gafs riksrådet Hogenskild Bielke. Se F. Ödberg, "Anteckningar om Hogenskild Bielkes friherreskap Leckö 1571--99" (1892). 1. (L. M. B.) 2--3. G. F.* Läder, afhårad och genom garfning beredd djurhud. De högre djurens hud (se d. o.) kan sägas bestå af flera olika lager: ytterst den af förhornade epitelceller bestående öfverhuden (epidermis, hvartill hör själfva hårbeklädnaden), därunder ett lager af saftförande, protoplasmarika celler, det s. k. malpighiska lagret, så den betydligt tjockare, hufvudsakligen af bindväfsbuntar med däruti inströdda elastiska trådar bestående läderhuden (corium, derma) och innerst underhudsväfven, fetthuden (panniculus adiposus), som utgör hudens köttsida. Af dessa lager är det egentligen endast läderhuden, som kan förvandlas till läder. Den procedur, hvarigenom denna förvandling åstadkommes, kallas garfning. Stor skillnad råder emellan hud och läder: huden är mjuk och smidig i fuktigt tillstånd, men blir vid torkning styf och hornartad, den öfvergår lätt till förruttnelse, sväller upp vid kokning med vatten och förvandlas småningom till lim, under det att lädret är böjligt och mjukt, men ändock segt och fast, icke har böjelse att ruttna och vid kokning med vatten icke alls eller blott i ringa mån öfvergår till lim. Den stora