skillnaden emellan hud och läder grundar sig därpå, att vid garfningen de genom lämplig mekanisk och kemisk behandling förberedda bindväfsfibrerna i huden träda i förening med och liksom omhöljas af det använda garfmaterialet, ungefär på samma sätt som vid färgning den animaliska eller vegetabiliska fibern förenas med färgämnet. Härigenom hindras nu bindväfstrådarna att vid torkning klibba samman med hvarandra. Huden bibehåller sålunda sin smidighet och har på samma gång erhållit egenskaperna att icke ruttna och icke kunna öfverföras till lim -- korteligen, den har förvandlats till läder. Denna förvandling kan försiggå på många sätt. Som garfmaterial kunna de mest olikartade ämnen användas, t. ex. vegetabiliska garfämnen, metallsalter, fetter, tvåler, hartser o. s. v., alldeles liksom vid färgning en mängd olika färgämnen begagnas. I praktiken ha likväl endast vissa af dessa visat sig förmånliga. -- Alltefter de olika slagen af hudar, som bearbetas, och de metoder, som vid garfningen användas, erhållas mycket olika produkter, från det grofva sullädret till det fina sämskskinnet. Med hänsyn härtill kunna de många sätten att garfva hänföras till tre hufvudgrupper: egentlig l. vegetabilisk garfning l. logarfning, där vegetabiliskt garfämne, resp. garfsyra, mineralgarfning, där mineralsalter, samt fett- l. sämskgarfning, där fett utgör det ämne, hvarigenom själfva läderbildningen åstadkommes. Vid hvarje slag af garfning kan man f. ö. särskilja tre hufvudsakliga operationer: hudarnas rengöring både på hår- och köttsidan, garningen (själfva garfningsprocessen) och appreteringen, eller det s. k. "tågarbetet". -- 1. Egentlig l. vegetabilisk garfning l. logarfning (af ty. lohe, bark). Vid garfning af sulläder förarbetas hudar af fullvuxna nötkreatur. Hudarna äro antingen färska, saltade eller torkade. I sistnämnda tillstånd befinna sig de i den stora handeln förekommande och hufvudsakligen från Syd-Amerika utförda hudarna. För att kunna bearbetas måste nu först och främst de torra hudarna uppmjukas ("vekas"). Detta sker genom deras inläggning i vatten, helst rinnande, hvarvid man lagar, att hårens riktning är vänd mot strömmen, så att vattnet bättre må kunna verka på själfva huden. Efter tillräcklig uppmjukning (hvartill kan åtgå en vecka och mera) upptagas hudarna och rengöras på köttsidan, hvarvid fett, bindväf o. s. v. aflägsnas genom behandling med "skafjärnet", en med två handtag försedd, slö knif. Därpå följer borttagandet af håren jämte öfverhuden. För att få dessa att "släppa" måste man uppluckra själfva öfverhuden, och detta sker vid tjocka hudar genom en process, som benämnes smultning och består däri, att hudarna inhängas i slutna rum, där temperaturen genom inledd vattenånga hålles vid inemot 30°. Äfven användes mycket allmänt efter amerikanskt mönster s. k. kall smultning, där hudarna alltefter sin tjocklek få hänga 6 à 12 dagar i fuktig luft under en lägre, möjligast jämn temperatur. Mera sällan användes vid sullädershudar kalkmjölk o. d. för hårens och öfverhudens lossande. Sedan hudarna behandlats på ena eller andra sättet, bortskrapas på en s. k. skafbock såväl hår som öfverhud, hvilken operation kallas pälning. Härigenom blottlägges det hudlager, som sedermera utgör lädrets öfre sida och i följd af sitt egendomliga, skrumpna utseende kallas narf. De afhårade hudarna fuktas och rengöras ännu en gång på köttsidan samt "svällas" i sura garfämneslösningar och träsyra (s. k. perma) eller ock mycket utspädd svafvelsyra (på senaste tiden äfven ej så sällan i formalin). Genom alla dessa processer har nu läderhuden blottats och uppluckrats så, att den kan genomträngas och mättas af garfämneslösningen och är färdig för själfva garfningen. Denna verkställes antingen enligt den af ålder följda metoden, att hudarna med mellanlager af garfmaterialet, vanligen (ek-)bark, inläggas i kar af trä eller cement, som äro nedsänkta i jorden, eller ock behandlas med redan färdigberedda lösningar af extrakt af garfämnen, s. k. extrakt- l. snällgarfning. Äfven förekomma kombinerade förfaranden af de båda metoderna. Då garfning med bark användes, bilda hudar och mellanströdd bark omväxlande lager i karet. Öfverst kommer ett lager af gammal bark, hvarefter så mycket vatten påsläppes, att den öfversta huden däraf täckes. Karet tillslutes därefter med ett lock och lämnas i hvila under 6--8 veckor. Sedan uttagas hudarna och läggas med ny bark i ett annat kar, där de få förbli 3--4 månader, hvarefter de förflyttas i ett tredje o. s. v. På detta sätt kunna hudarna ligga på bark i ett, ja t. o. m. två år, innan de äro färdiggarfvade. När detta omsider inträffat (hvilket bedömes af hudarnas och särskildt snittytans utseende), uttagas hudarna, befrias från vidhängande bark, torkas samt slås ("klappas") med klubbor och hammare, valsas ("manglas") o. s. v. Genom dessa mekaniska operationer åsyftar man att föröka lädrets täthet, hvarefter hudarna äro färdiga att sändas i handeln. Denna tidsödande metod, hvarmed emellertid utmärkta produkter kunde erhållas, har nu rätt allmänt, helt eller delvis, utträngts af den särskildt i Amerika praktiskt utvecklade extraktgarfningen, som kan ge ett fullgarfvadt sulläder på några månaders tid. Som exempel kan anföras det amerikanska s. k. hemlocklädret, vid hvars garfning användas lösningar af barken från hemlocktallen (Pinus canadensis). Den malda barken utlakas systematiskt i en serie af kar, stundom ända till 24 stycken, med varmt vatten. De på vanligt sätt afhårade och förberedda hudarna svällas sedan antingen uti utspädd svafvelsyra ("acid tanning") eller uti gamla, sura garflösningar ("non acid tanning") och nedläggas sedan uti garfämneslösningarna, först i svagare, sedan i mera koncentrerade. Lösningarnas antal är i regel fyra, hvarvid hudarna få ligga uti den första (svagaste och suraste) omkr. 12, i den andra 18, i den tredje 24 och i den fjärde (starkaste) 36 dagar, så att hela garfningstiden blir endast omkr. 90 dagar. Det internationellt viktigaste garfämnesextraktet är i våra dagar quebrachoextrakt. -- För ytterligare påskyndande af garfningsprocessen ha rekommenderats och delvis kommit till användning cirkulation af lösningarna, hudarnas hållande i rörelse, lösningarnas pressande genom huden under starkt tryck, garfning vid något förhöjd temperatur, med tillhjälp af elektricitet etc. -- Något omständligare är beredningen af s. k. ofvanläder, hvartill hufvudsakligen hudar af kor och kalfvar användas. Sedan hudarna uppmjukats och rengjorts på köttsidan, läggas de på kalk, d. v. s. i kar, som påfyllas med kalkmjölk,