och få förbli där några veckor. Kalken åstadkommer icke blott hårets lossnande, utan sönderdelar (saponifierar) äfven det fett, som finnes i huden. Med fördel användes härvid s. k. gaskalk. Efter kalkningen skafvas hudarna rena och behandlas därefter med "svällbeta", en vätska, som erhålles genom sur jäsning af skrotadt korn och hvetekli och som innehåller bl. a. organiska syror i mängd (mjölksyra, myrsyra, ättiksyra, smörsyra o. s. v.). I samma syfte användes äfven s. k. "pyr" eller "kaschka" (exkrement af hundar, höns m. m., utrörda med vatten), som verkar genom sin halt af organiska ammoniaksalter, urinsyra och fosforsyrade salter. Svällbetan har en dubbel inverkan på huden, i det att den dels bortskaffar återstoden af kalken, dels uppluckrar hudfibrerna, så att de bli mera mottagliga för garfämnet. Efter "svallningen" strykas hudarna rena och garfvas, vanligen medelst snällgarfning, d. v. s. insänkning i först utspädda och sedan alltmer koncentrerade lösningar af garfämnen (extrakt af granbark, ekbark m. m.), hvarvid man söker att genom omröring, tryck m. m. befordra garfämnets inträngande i huden. Efter 2--3 månader eller något längre tid äro hudarna "gara". De upptagas då, torkas och underkastas sedermera en mängd operationer (de "falsas", "sliktas", "krusas" etc.), olika alltefter lädrets bestämmelse samt afsedda att ge detsamma en jämn yta och ett prydligt utseende. Slutligen insmörjas hudarna med fett (tran, talg eller ofta s. k. dégras), en behandling, som på sätt och vis kan anses för en andra garfning, enär fettet fast bindes af lädret. Ofta svärtas hudarna (i synnerhet sådana, som äro afsedda till förfärdigande af skodon) på hår- l. narfsidan medelst järnvitriol och garfämne eller medelst tjärfärgämnen. -- Från det nu skildrade förloppet afvika i många hänseenden metoderna för framställning af finare lädersorter, sådana som klipping, juft, saffian, karduan m. fl. (se nedan). -- 2. Af mineralgarfning särskiljas flera olika slag, af hvilka de viktigaste äro s. k. hvitgarfning l. hvitmentning och kromgarfning. Hvitgarfningen, som är den äldsta metoden, har numera förlorat mycket i betydelse, då dess produkter allt mera ersatts med logarfvade eller sämskade varor. De vid densamma använda garfmedlen äro koksalt och alun eller aluminiumsulfat jämte i vissa fall mjöl och äggula. Af gammalt plägar man särskilja tre olika modifikationer: vanlig, ungersk och fransk eller Erlanger-hvitgarfning. Vid vanlig hvitgarfning förarbetas hufvudsakligen får- och getskinn. De förberedande arbetena äro ungefär desamma som vid logarfning. Skinnen uppmjukas i vatten, utstrykas på "skafbommen" och behandlas sedan med kalkmjölk under längre tid, till dess ullen eller håren lossna, hvarefter de borttagas, hvilket sker med en trästaf, för att icke narfven må skadas. Är ullen å fårskinn icke förut klippt, så bestrykas dessa skinn före kalkningen å köttsidan med en blandning af kalk och aska, som efter några dygns inverkan åter borttvättas. Härigenom lossnar den värderika ullen (som vid kalkningen annars skulle förstöras) samt kan lätt afplockas och tillvaratagas. Efter afhåringen behandlas skinnen med sådant kalkvatten, som förut under längre tid begagnats och därigenom blifvit rikt på organiska ämnen, på hvilka kalken inverkar så, att ammoniak utvecklas. Genom denna behandling bortskaffas större delen af det fett, som skinnen innehålla. Härefter afjämnas skinnen, därigenom att obrukbara delar (ändarna af benen och hufvudet, öronen, bröstlappen och svansen) bortskäras. Detta affall (s. k. limläder) användes till limberedning. Skinnen blötas och rengöras på köttsidan ett par gånger, valkas ett par timmar med vatten medelst en "stötkula" eller "stampkil" af trä, tvättas och sköljas väl samt afstrykas på narfsidan med skafjärnet. Med dessa operationer åsyftas att fullständigt aflägsna håren äfvensom att bortskaffa det mesta af kalken. Sista återstoden af denna aflägsnas genom skinnens behandling i "klibetan" (hvetekli och ljumt vatten), där de få förbli 1--3 dygn. Härvid inträffar en jäsning med bildande af ättiksyra m. m., hvarigenom kalken utlöses samt skinnen "svälla" och bli mottagliga för garfningen. Efter uttagandet ur klibetan sköljas och utvridas skinnen samt "garas" omedelbart därpå genom att ett par gånger dragas genom en lösning af alun och koksalt. Denna operation utgör själfva garfningen, hvarvid läderbildningen åstadkommes genom salternas inverkan; det kemiska förloppet härvid är ännu omtvistadt. Sedan skinnen utan att utvridas fått ligga ett eller flera dygn för att bli fullt "gara", upphängas de till torkning. Då lädret härvid skrumpnar något, måste skinnen "stollas", d. v. s. efter förutgången fuktning med vatten uttänjas öfver den konvexa delen af ett bågformigt järn. Efter denna behandling afputsas lädret på köttsidan, så att det blir jämnt och glatt samt är sedan färdigt. Det "hvitgara" lädret användes till foder i skodon, till sadelmakeriarbeten, handskar o. s. v. -- Den ungerska hvitgarfningen, hvarvid företrädesvis användas gröfre hudar (af nötkreatur och hästar), skiljer sig från den vanliga hufvudsakligen däruti, att hudarna icke behandlas med kalk och efter garfningen indränkas med talg. Efter uppmjukningen och den första rengöringen borttagas håren med en skarp putsknif, hvarefter hudarna genast bringas i en ljum lut af alun och koksalt samt genomknådas därmed. Efter vid pass en vecka upptagas hudarna, torkas, sträckas och insmörjas med smält talg, som därvid delvis träder i förening med huden, så att lädret sålunda blir både hvit- och sämskgarfvadt. Det efter denna metod beredda lädret har stor användning till seldon o. d. -- Den franska hvitgarfningen, äfven kallad glacégarfning, har till mål att bereda skinn till glacéhandskar och dylika fina läderarbeten. Denna fabrikation fordrar den största renlighet ocn noggrannhet i arbetet. De skinn, som användas, komma från späda lamm, killingar, stengetter o. s. v. De förberedande operationerna utföras i det hela på samma sätt som vid vanlig hvitgarfning; däremot är själfva garfmedlet olika. Sedan skinnen svällt i klibetan och uttvättats, behandlas de nämligen med en af alun, koksalt, hvetemjöl och färska äggulor bestående välling. Härigenom bli de på samma gång garfvade och försedda med den för deras smidighet nödvändiga halten af olja. Äggulorna verka nämligen genom sin halt af fet olja. Äggoljan kan för öfrigt ersättas genom andra feta oljor. Sedan skinnen behandlats med garf-vällingen, valkas de, sträckas och torkas i luften. Härefter fuktas de