lindrigt, och en med träskor försedd arbetare trampar dem, tills de blifvit riktigt mjuka. Sedan de ytterligare "stollats" ett par gånger (hvarigenom de sista spåren af mjöl bortskaffas), blekas de i solen, om så behöfves, och glaceras slutligen genom valsning i en särskild appreteringsmaskin eller genom narfsidans bestrykning med ägghvita eller gummi. Handskskinn färgas antingen på båda sidorna, genom indoppning, eller på den ena, genom anstrykning, vanligen på narfsidan, då ju denna i allmänhet blir utsida på handsken. -- Skinn till äkta s. k. gants de Suède underkastas utom de nu nämnda operationerna äfven en förberedande, ofullständig garfning i ett svagt extrakt af videbark. Dessutom sätter man till den egentliga garfvällingen litet björkolja för att ge skinnen en svag lukt af juft (ryssläder). S. k. kidgarfning skiljer sig från glacégarfningen eg. blott med hänsyn till hudmaterialet och den färdiga produktens användning, som här är inom skomakeriet. Af kalfskinn erhålles s. k. kalfkidläder och af getskinn s. k. chevreau. Kidläder svärtas vanligen på liknande sätt som vid logarfvadt läder och slutbehandlas på narfsidan med glansgifvande blandningar af talg, vax, tvål, olivolja, kolofonium etc. Till hvitgarfning är äfven att räkna pälsberedning, som karakteriseras däraf, att största vikt lägges på, att håren bibehållas i så oskadadt skick som möjligt. Garfningen sker med alun och koksalt eller koksalt och organiska syror (ättik- och mjölksyra), som erhållas genom jäsning af kli. -- På senare tiden har den s. k. kromgarfningen erhållit allt större betydelse. Vanligen utföres denna så, att de förberedda hudarna eller skinnen först valkas uti ett bad af surt kromsyradt kali (kaliumdikromat) försatt med så mycket saltsyra, att kromsyran frigöres. Sedan de här blifvit helt gula, öfverföras de uti ett bad af undersvafvelsyrligt natron (natriumhyposulfit), likaledes försatt med saltsyra, hvarvid kromsyran reduceras till kromoxid, som utfaller på fibern och garfvar denna. Vid riktig beredning blir kromläder mycket starkt och tillverkas i stor skala såväl i Nord-Amerika som Europa särskildt till remläder, men äfven till ofvanläder i skodon etc. -- Af mindre vikt är den s. k. järngarfningen, d. v. s. användandet af basiska järnsalter som garfmaterial. -- 3. Vid sämskgarfning förarbetas mest hudar af ren, älg, hjort, får och get, men äfven hudar af nötkreatur (gröfre vara). Hudarna "vekas" som vanligt i vatten, afstrykas på köttsidan, kalkas och afhåras. Vid denna operation aflägsnas på samma gång äfven narfven, på det att fettet sedermera må kunna fullständigare intränga i huden. Härefter behandlas skinnen med svagt kalkvatten. Sedermera sköljas de, behandlas med ljum, sur klibeta, valkas och utvridas för att fullständigt befrias från kalk och svällas, hvarefter de underkastas själfva garningen eller garfningsprocessen. Denna består däruti, att skinnen insmörjas med tran, hopvecklas och valkas 4--5 timmar i en stampvalk (drifven med ång-, vatten- eller hästkraft) samt upphängas och torkas. Valkningen utföres, omväxlande med afsvalning och torkning, 7--14 gånger alltefter årstiden; då och då förnyas äfven insmörjningen med tran. Då hudarna upptagit tillräckligt med fett (hvilket igenkännes därpå, att de utveckla en egendomlig, skarp lukt), läggas de i en hög på hvarandra eller upphängas i ett särskildt rum ("torkstugan"). Den redan under valkningen inledda oxidationen af tranen fortgår där ganska raskt; hudarna komma i ett slags jäsning, och temperaturen i högen stiger betydligt. Då hudarna bli alltför varma, omlägges högen, och detta upprepas flera gånger, till dess skinnen erhållit den rätta gula färgen; de läggas då isär och få kallna. De sämskade skinnen afstrykas nu på narfsidan för att befrias från "grunden" (rester af öfverhuden och narfven). Härvid bortgår äfven en del fett. Af det myckna fett, som hudarna upptagit, har visserligen en stor del oxiderats och fast förbundit sig med fibrerna samt därigenom förvandlat huden till läder, men en betydlig mängd återstår dock, hvilken är endast mekaniskt inpressad i lädret och måste bortskaffas. Detta sker genom upprepade behandlingar med ljum sodalut, hvarefter skinnen utvridas, indränkas i "skölj" (fetthaltig, utspädd sodalösning), torkas och "riktas upp", d. v. s. utarbetas till sin naturliga form, hvarefter de putsas och äro färdiga att efter för en del ändamål företagen blekning eller färgning utsändas i handeln. Ur den använda sodaluten afskiljer sig småningom en hufvudsakligen af tvålartade ämnen bestående, fettliknande massa, som kallas dégras l. garffett och har ganska stor användning vid garfning. Sämskgarfvadt skinn har stor användning till handskar, ridbyxor, tröjor m. fl. klädespersedlar liksom äfven till gehäng, bantler, kirurgiska bandage o. s. v. Till sul- l. bottenläder tagas tjockare ox- och kohudar, af hvilka den största mängden fås från Syd-Amerika, särskildt La Plata-staterna och Brasilien. Äfven från Indien, Australien och Syd-Afrika exporteras betydande kvantiteter. Af ålder ha portugisiskt och franskt sulläder åtnjutit speciellt godt rykte, men äfven engelskt, norskt och svenskt etc. har producerats och produceras af bästa kvalitet. I midten af 1870-talet vann det prisbilliga, snällgarfvade, amerikanska hemlocklädret (se därom ofvan) stor marknad i Europa, ej minst i Sverige, där den inhemska sullädersindustrien var nära att duka under i konkurrensen. Sålunda minskades den inhemska sulläderstillverkningen från ett årligt medelvärde af cirka 5 mill. kr. för femårsperioden 1871--75 till 1,6 mill. för perioden 1886--90, men sedan extraktgarfning efter amerikanskt mönster börjat införas (först af John Landin vid ett garfveri i Norrköping i midten af 1880-talet) och i allmänhet mera tidsbesparande och rationella metoder tillämpats, har detta missförhållande upphört (jfr nedan). Under senaste åren har värdet af den årliga importen af hemlockläder varit allenast 1/4 à 1/2 mill. kr. -- Med bindsulläder förstås lättare och mindre styfva sulläderssorter, hvilka beredas af tunnare ox- eller kohudar, vanligen afhårade med kalk, och användas dels till bindsulor (de inre sulorna i skodon), dels till verkliga undersulor i mera lätta skodon (damkängor etc.). -- Ofvanläder innefattar de flesta här nedan omnämnda sorter. Vanligt ofvanläder i skodon göres af tunnare ox-och kohudar samt kalfskinn. Särskilda sorter äro smorläder (svart, insmordt med sältran och andra fettämnen), vaxläder (ljust gulbrunt) och plattläder (till sadelmakeri). Smorlädret och plattlädret