tid anordnas jordhyddor, som nedskäras 1,5 m. och förses med beklädnad af bräder eller ris, med eldstad och med sluttande tak af bjälkar, bräder och jord eller snö. Äfven för fredsbruk ha lägerhyddor kommit till användning å våra mötesplatser. Redan 1843 uppfördes sålunda å Kronobergs hed ett hyddläger, bestående af halmhyddor i pyramidform med 16-kantig bas; och sedan öfningstiden utsträckts, ha stora och med mera omsorg utförda trähyddor uppförts (jfr Barack, sp. 891). L. W:son M. Lägermästare, krigsv. Se Fortifikationen, sp. 927. Lägersmål, jur., är i vidsträckt mening liktydigt med olofligt köttsligt umgänge mellan man och kvinna. I en inskränktare och vanligare bemärkelse betecknar detta ord sådant olofligt umgänge, som ej utgör blodskam, hor eller våldtäkt (se dessa ord). I nutida lagar bestraffas dylika gärningar endast i vissa kvalificerade fall, såsom då gärningen föröfvats med kvinna under 15 (i nyare lagar under 16) år, då densamma innefattar missbruk af vårdnadsplikt, då någon beredt sin tillfälle till densamma genom hot (utan att våldtäkt kan anses föreligga) eller genom bedrägligt förfarande. I svensk lag är straffskyddet i samtliga dessa hänseenden relativt outveckladt. Jfr dock Lönskaläge. -- I civilrättsligt afseende kan under vissa förhållanden ett lägersmål grunda äktenskapliga rättsverkningar, s. k. ofullkomnade äktenskap (se Äktenskap). N. S--g. Lägervakt, krigsv., kallas den vakt, som utsättes till skyddande af ett läger eller en bivack. Se Läger. C. O. N. Lägervall, sjöv. Se Vall. Lägesenergi, fys. Se Energi. Lägg. 1. Anat., hos människan den del af nedre lemmen, som sträcker sig från knäet till foten. Läggen (se plansch till art. Människan) är ojämnt konisk, och stommen för densamma utgöres af 2 knotor. Den större, mera medialt och något framåt belägna, benämnes skenbenet (tibia) och är af trekantig form. Dess främre kant och främre inre yta äro kännbara i hela sträckan från knäet till inre fotknölen, som är en del af detta ben. Dessa delar täckas endast af huden och äro därför ömtåliga för tryck och stötar: den skarpa främre kanten skär genom huden äfven vid stöt mot trubbiga föremål. Den tunnare, flerkantiga, mera lateralt-bakåt belägna knotan är vadbenet (fibula), hvaraf blott båda ändarna äro kännbara: den öfre lateralt under knäet, den nedre såsom laterala fotknölen. Ofvan de båda knotornas nämnda nedre ändar, fotknölarna, är läggen smalast och kallas där smalbenet. Uppåt öfvergår detta i den bakåt och åt sidorna framspringande vaden. Smalbenet har föga märkbar muskulatur, mest blott senor utanpå och emellan knotorna jämte fett. Detta är dock tillräckligt att hos ordinärt feta kvinnor ge den som skön prisade rundningen, med jämn öfvergång till vaden. Hos mannen är öfvergången tvärare; och hos honom, liksom i allmänhet hos magra personer, framspringer tillika bak på och längs åt smalbenet den huden upplyftande akillessenan (se d. o. och Gastrocnemius med fig.). Vaden får sin volym och form af två lager platta muskler, af hvilka det yttre har sitt ursprung på lårbenet och därigenom kan böja knäet äfvensom stadga lårets och läggens ställning mot hvarandra vid ståendet. De öfvergå eljest båda i akilles-senan och sträcka foten bakåt, liksom några andra, på läggens baksida, djupare belägna muskler, hvilka äfven böja tårna. De främre böja i allmänhet foten fram mot läggen och sträcka tårna. En för flera, såväl främre som bakre, muskler gemensam, viktig verkan är den att understödja och lyfta fotens hvalf, hvadan ock deras försvagning genom obruk eller af andra skäl ofta är en bidragande orsak till plattfot (se d. o.). -- Vadmuskulaturens styrka -- och öfver hufvud vadens tillvaro hos människan -- är ett nödvändigt villkor för eller en följd af hennes upprätta ställning. Intet djur har vad. -- Lags: kallas äfven den bakre delen af låret och skänken hos slaktad boskap. -- 2. Sjöv. Se Ankare 1 (a) och Knä 2. -- 3. Tidningsteknisk benämning på inhäftad samling af pågående tidningsårgångs i följd ordnade nummer; äfven af tryckpressen uppräknadt och levereradt visst antal, t. ex. 50 eller 100, tidningsexemplar. -- 4. Se Handskrift, sp. 1366. 1. G. v. D.* Lägga bi, sjöv. Se Bi. Lägga om bord, sjöv., säges om ett fartyg, när det med eller utan afsikt kommer i så nära beröring med ett annat fartyg, att skada däraf uppstår eller kan uppstå. Jfr Bord 2 och Ombordläggning. L. H.* Lägga till spels, sjöv., lägga ankarkättingen i den å spelet befintliga tandkransen och i öfrigt klargöra den för ankarets hemvindning. (Jfr Gångspel.) Lägga upp bidevind, sjöv. Se Bidevind. Lägnum, socken. Se Längnum. Lägra, jur., ha köttslig beblandelse med en kvinna. Se Lägersmal. Lærgran skans i Norge, Stod socken och Nordre Trondhjems amt, byggdes under Kristian V:s tid, men var redan 1699 förfallen. L. iståndsattes och fick besittning 1718, men nu finnes knappt något spår af densamma. L. W:son M. Lägre allmänna läroverk. Se Lärdomsskola. Lägre elementarläroverk. Se Lärdomsskola. Lähme, ty. Se Föl-lamhet. Läkarbetyg. Se Läkarintyg. Läkarbok (Läkebok), hjälpreda i läkekonst, afsedd för deras behof, som, till följd af svårighet att vid påkommande fall tillräckligt hastigt erhålla läkarhjälp, äro hänvisade till själfhjälp. Jämte det gagn sådana böcker, vanligen kallade ”husläkare”, ”hemläkare” e. d., kunna bereda dem, som bo i landsändar med bristfälliga kommunikationer eller där läkare ej finnas på nära