håll, ha de äfven sina vådor. Dessa bestå dels i okritiska personers missuppfattning af det lästa, dels i oroande tillämpning på sig själfva och andra af i läkarboken beskrifna symtom. Läkarböcker för allmänhetens bruk ha funnits och finnas i alla länder. I Sverige funnos sådana redan under medeltiden. En samling af detta slag, bestående af tio olika läkarböcker och spridda läkedomsråd, har utgifvits af G. E. Klemming i "Lake- och örteböcker från Sveriges medeltid" (1833-86; i Sv. fornskr.-sällsk:s samlingar). Häri ingår bl. a. Vadstenamunken Peder Månssons (se d. o.) läkebok från 1522, hvilken, liksom flera af de i nämnda samling intagna läkarböckerna, till stor del utgöres af rön om örters krafter och dygder, åderlåtning m. m. Från 1500-talets senare del härröra bl. a. Benedictus O l a i, "Een nyt-tigh läkere book" (1578), och ärkebiskop Olaus M a r t i n i s "Läkiarebook" (utg. först 1879, af J. V. Broberg), från något senare tid Arvid Månssons "Practica" (1642; ny uppl. 1645) och "örtabook" (som upplefde 8 uppl. 1628-54). Af populära svenska läkarböcker från nyare tider förtjäna nämnas D. T i s s o t, "Goda råd och underrättelser angående helsan" (öfv. af H. Schiit-zer, 1764; 2:a uppl. 1768), C. J. H a r t m a n, "Husläkaren" (1828; 7:e uppl., utg. af 0. F. Hallin, 1880), A. T. W i s t r a n d, "Handbok i husmedicinen" (1840; 10:e uppl. 1904), J. P o n-tén, "Läkebok" (1841; 2:a uppl. 1851), J. G. Co l Ii n, "Allmän husläkare" (I-III, 1858- 59), C. E. Bock, "Helsolära" (I-III och suppl., 1863-64; 2:a uppl. 1870), W. U h r-ström, "Hemläkaren" (1881; 2:a uppl. 1886), 0. F. Hallin, "Helsan framför allt. Helso-och sjukvårdslära" (1884-85) och E. W. W r e till n d, "Läkarebok för alla" (1893-19"2). Kända läkarböcker från senaste tiden äro dessutom utgifna af bl. a. M. Asplund (1895), E. Mitunder (1899 -1901; ny uppl. 1906-07), C. Dahlborg (1901), J. Lagerholra (1903-04), Henr. Berg (1903-C5), A. Sperlin* (19C6), P. Panurn (19°9) m. fl. R. O. Läkardistrikt. För tillsodosesnds af den allmänna hälso- och sjukvården å landsbygden är riket indeladt i vissa distrikt, s. k. p r o v i n s i a 1-och extra provinsialläkardistrikt, hvart och ett med sin särskilda tjänsteläkare. Läkarna i provinsialdistrikten aflönas af staten och utnämnas af K. M:t på förslag af Medicinalstyrelsen; i de extra provinsialläkardistrikten aflönas och tillsättas läkarna i regel af vederbörande kommunalmyndighet, dock finnas åtskilliga extra provinsialläkare, till hvilkas afiöning staten bidrager med visst belopp och som då tillsättas af Medicinalstyrelsen. Provinsialläkardistrikten äro f. n. (1912) 161, de extra provinsialläkardistrikten utan statsbidrag 1C6 och de extra provinsialläkardistrikten med statsbidrag 42. 1904 tillsattes en k. kommitté med uppdrag att verkställa utredning, huruvida genom omreglering af läkardistriktens indelning hälso- och sjukvården å landsbygden skulle kunna bättre än hittills främjas. Enligt denna kommittés förslag skola provinsialläkardistrikten ökas med 48 distrikt och de extra provinsialläkardistrikten minskas med 59. Förslaget är ännu delvis beroende på K. M:ts pröfning och riksdagens beslut. En väsentlig ökning af provinsialläkardistriktens antal genomfördes emellertid på grund af detsamma under 1911. Jfr Distriktsläkare. B. W. Läkarförening (L ä k a r e f ö r e n i n g). Se L ä-karsällskap. Läkarintyg, Friskbetyg, Sjukbetyg, äro utlåtanden, hvilka innehålla ett på läkarens sakkunskap stödt vittnesbörd rörande sådana förhållanden, som af betygsgifvaren själf kunnat iakttagas, samt slutsatser däraf. Läkarintyg skall följaktligen grunda sig på föregången undersökning samt, med angifvande af dess ändamål, vara i så bestämda och tydliga ordalag affattadt, att läkarens åsikt med visshet kan af intyget inhämtas. Däri bör ock vara intagen uppgift om tiden och stället för undersökningen, och intyget skall, om det är afsedt att åberopas inför domstol eller annan offentlig myndighet, vara bestyrkt med orden: "hvilket härmed på heder och samvete intygas". Det forna beedigandet af läkarintyg är nämligen afskaffadt genom ett k. br. af 13 juli 1887. B. w. Läkarsällskap (Läkaresällskap), förening med hufvudsaklig uppgift att i vetenskapligt hänseende främja läkekonsten. Redan sedan längre tider tillbaka ha läkarna i olika länder slutit sig tillsammans i sådana föreningar. I vårt land stiftados det första egentliga läkarsällskapet 1792 i Stockholm af K. Carlander; dötta sällskap, S o c i e-t e t e n, räckte endast . IVs år. Det äldsta och största af de vetenskapliga läkarsällskapen i Sverige är Svenska läkarsällskapet (se d. o.), som började sin verksamhet 1808. Bland andra svenska sådana sällskap märkas Uppsala lä karförening, Göteborgs läkarsällskap och Lunds läkarsällskap. En dal läkarsällskap, bildade inom olika landskap, ha ock tidtals varit verksamma, men dessa ha i allmänhet numera inirått som lokalföreningar i dun (1833) 19n bildade Allmänna svenska läkareföreningen (se d. o.), till hvilken f. n. äro anslutna 24 lokalföreningar inom landets alla delar. Genom sammanslutning af vissa tjänsteläkare med gemens-.imma intressen ha bild ts Svenska militärläkarför-eningen, Svenska provinsialläkar-föreningen, Lasarettsläkarförenin-g e n och Svenska stadsläkarförenin-gen m. fl. - Om Finska läkarsällskapet se d. o. Läkearun, bot., farm. Se E r y t h r se a. Lakeblad, bot. Se Pia n t a g o. Läkebok. Se Lä karbok. Läkemedel (lat. medicame'ntum, reme'dium, grek. /fa'rmakon), i inskränkt mening de natur- eller konstprodukter, som företrädesvis användts för att, då sjukdom uppträdt i en organism, bidraga till det normala tillståndets återställande. Denna bestämning af begreppet läkemedel är visserligen till icke ringa del godtycklig, men torde dock motsvara den allmännaste föreställningen om, hvad man kallar läkemedel. Om detta begrepp däremot tages i sin vidsträcktaste mening, är det snart sagdt oändligt omfattande, enär det ges få föremål i den yttre världen eller få verksamhetsyttringar af en organism, hvilka icke på ett eller annat sätt kunna tjäna till häfvandet af ett sjukdomstillstånd. Många läkemedel, som under vissa, afpassade