förhållanden kunde bidraga till aflägsnandet af en sjukdom eller ett eller flera sjukdomssymtom, kunna under andra förhållanden visa helt motsatta verkningar. Exempel på sådana läkemedel ge de i läkekonsten använda gifterna, hvilka, i liten och lämplig mängd ("dos") använda, kunna verka mycket välgörande, men i för stor dos eller på annat sätt orätt använda lätt medföra fara för hälsa och lif. De i medicinen använda läkemedlen hämtas från naturens alla tre riken, dock numera minst från djurriket, enär animaliska läkemedel blifvit på senare tid mer och mer bortlagda, t. ex. de många från såväl högre som lägre stående djur hämtade kalkhaltiga ämnen (bezoar, kräftstenar, "hvalfiskfjäll", ostronskal, koraller m. m.), hvilka voro upptagna i äldre farmakopéer. Den oorganiska världen lämnar en mängd läkemedel, såsom många metaller, alkalier, alkaliska jordarter jämte deras salter och andra beredningar, syror o. s. v. Största antalet läkemedel erhålles dock ur växtriket i form af "droger" och ur dem framställda beståndsdelar af mycket olika beskaffenhet i kemiskt och farmakodynamiskt hänseende, från de indifferenta kolhydraten (såsom stärkelse, socker o. d.), fetterna (de många olika slagen af oljor o. d.), balsamer och hartser till de kraftigt verksamma, i något större doser i regel mycket giftiga alkaloiderna. Under senare årtionden har den kemisk-tekniska industrien lämnat ett utomordentligt stort antal läkemedel, utgörande dels isolerade verksamma beståndsdelar ur tidigare använda droger, dels fabriksmässigt framställda nya föreningar. Ledd af erfarenheter från djurexperiment och från sjuksängen ang. olika ämnens och kemiska kombinationers verkningar, konstruerar man planmässigt nya läkemedel med särskildt önskade egenskaper, hvarefter dessa nyheter med hänsyn till sina verkningar undersökas i farmakologiska laboratorier samt pröfvas vid sjukdomsfall. Så grundas alltmer en "rationell sjukbehandling" i st. f. den tidigare, mera planlöst trefvande eller empiriska. En mängd äldre medel, droger och preparat ersättas af nya och bli öfverflödiga, en omsättningsprocess, som naturligtvis äfven i väsentlig mån betingas af den alltmer vidgade kunskapen om sjukdomarnas orsaker och natur. Så har framför allt upptäckten af de sjukdomsalstrande mikroorganismerna kraftigt bidragit att omgestalta sjukbehandlingen äfven med hänsyn till användning af läkemedel. Vidare har den moderna kirurgiens storartade utveckling äfvensom erfarenheterna om den stora betydelsen af klimat- och dietbehandling, gymnastik, massage, bad, värme m. m. på stora områden undanträngt eller åtminstone inskränkt den medikamentösa terapien. Exempelvis må erinras om den allt oftare förekommande operativa behandlingen af mag- och tarmåkommor (blindtarmsinflammationen) m. fl. "invärtes" sjukdomar, om sanatoriebehandlingen af lungsot, om gymnastik-, massage- och värmebehandlingen af reumatiska åkommor m. m. Om sålunda de egentliga läkemedlen undanträngas på vissa håll, så göra de landvinningar på andra i form af nya antiseptica, smärtstillande och sömngifvande medel o. s. v. Äfven ur djurriket hämtas åter läkemedel af egendomlig art, såsom anti-difteriserum och andra "antitoxiska sera", preparat från sköldkörtel och binjurar (adrenalin) o. s. v. De faktiskt använda läkemedlen växla på grund af nu antydda förhållanden ganska hastigt, och blott ett mindretal kvarstår sedan gamla tider som bepröfvadt och relativt oumbärligt. Af de många nyheterna äro flera visst icke förbättringar, utan råka snart i glömska, sedan de en kort tid utbasunats af fabrikanterna och ej sällan äfven af läkare, som gå fabrikanterna till handa med intyg och mer eller mindre i reklamsyfte tillkomna uppsatser i tidskrifter o. d. Jfr Farmaceut, Farmaci, Farmakodynamik, Farmakognosi, Farmakologi och Hemliga medel. C. G. S. Läkkött, patol. Se Bensår. Läkt, skogsv. Se Trä. Läm, jaktv. Se Giller. Läma, släktnamn, som plägar tilläggas alla de personer, som i Sverige under medeltiden förde två snedbjälkar i vapnet. Af dessa personer har dock endast en verkligen burit detta namn, nämligen riddaren Håkan Jonsson L., som mellan åren 1310 och 1319 nämnes som konung Birgers marsk och äfven tog verksam del i den följande förmyndarstyrelsen. Hans ättlingar, af hvilka många äfven kallade sig L., förde däremot ett helt annat vapen: en fyrdelt sköld med trappskurna rutor i två fält, den s. k. Välungesläktens vapen, hvilket bars äfven af Håkan Jonssons broder, riddaren Tuke Jonsson, och dennes söner. Håkan Jonssons släkt utdog i slutet af 1400-talet. -- I senare tid har Lämanamnet orätt tillagts en mängd personer, hvilka till sköldemärke förde två snedbjälkar, ett vapen, som liknade Håkan Jonsson Lämas. Förnämst af dessa är drotsen Mattias Kettilmundsson (se d. o.). -- Vidare betecknas med datta namn den talrika ätt, som härstammade från Birger Jarls oäkta son herr Greger l. Gregers (d. 1276). Den förnämste af hans ättlingar var sonsonen, riddaren Greger Magnusson, som var lagman i Västmanland och under två skilda perioder på 1330-talet konung Magnus Erikssons drots. 1338 blef han som hufvudman för det aristokratiska partiet af konungen drifven i landsflykt, hvarvid hans egendomar indrogos. Först vid ryska krigets början (1350) fick han tillåtelse att återkomma, men fann i detta krig sin död. Från hans broder, Karl Gregersson, härstammade de medlemmar af denna släkt, som nämnas under 1400-talet. Till denna släkt hörde äfven ärkebiskopen i Uppsala Birger Gregersson (d. 1383; se d. o.). Ätten, hvilken torde kunna kallas den oegentliga Läma-ätten, utdog i midten af 1470-talet, med riddaren Greger Bengtsson. -- Ej otroligt är, att Håkan Jonsson L., Mattias Kettilmundsson och jarlasonen Greger på något sätt voro befryndade, ehuru det numera är omöjligt att bevisligen ådagalägga denna släktskap. K. H. K.* Lämmelsläktet, Myodes s. Lemmus, zool., hör till underfam. sorkar (Arvicolini), fam. mössdjur (Muridæ) och ordn. gnagare (Glires) bland däggdjuren. Det har undersätsig och klumpig kropp, stort hufvud, korta ben och svansen kortare än bakfötterna, ögonen äro små, öronen döljas fullkomligt i hårfällen, tandraderna äro jämbreda, och underkäkens bakersta kindtand är försedd med fyra emaljslyngor. -- De fyra hithörande arterna