äro hemma i fjälltrakterna, tallskogsområdet och på tundrorna i den höga norden. Sedan de till följd af sin starka förökning blifvit mycket talrika, börja de företaga stundom vidsträckta vandringar. Under dessa uppträda de ofta i massor på ställen, där de annars icke förekomma, och anställa därvid stor förödelse på säd, gräs och buskväxter. Också ha dessa vandringar sedan långliga tider tillbaka ådragit sig uppmärksamhet af både lärda och olärda. Lämlarna äro ilskna och sätta sig till motvärn, då man vill taga dem; äfven angripa och bita de personer, som komma i deras omedelbara närhet. Deras föda utgöres endast af växtämnen. De yngla mer än en gång hvarje år. De gräfva gångar i mossan och jorden samt tillreda där sina bon af sönderbitet gräs, löf, fina rötter, mossa m. m. -- Blå- l. skogslämmeln, M. schisticolor, har framfötternas klor mindre än bakfötternas, svansen ungefär af hufvudets halfva längd och räckande till roten af bakfötternas klor. Färgen är skiffergrå, undertill något ljusare, med en rostbrun fläck på korsryggen; kroppens längd utgör 93 och svansens 15 mm. Inom Sverige har denna art sitt förnämsta utbredningsområde i Dalarna, hvarifrån utvandringar iakttagits (1871-72, 1895) till Värmland, Närke och Västmanland. Dessutom lefver den i Norge, Finland och östligaste Sibirien, i täta och vilda barrskogar i bergstrakter. I sina rörelser är den snabbare än de följande arterna. -- Fjällämmeln l. lämmingen, M. lemmus (se fig.), har framfötternas klor större än bakfötternas, svansen kortare än hufvudets halfva längd och räckande till bakbenens häl. Färgen är svart på nosen, pannan, nacken och framryggen, rostgul på bakryggen och ljusare rostgul undertill; kroppens längd stiger till 150 och svansens till 17 mm. Denna lämmel är hemma på de högre fjällen och förekommer i Sverige från nordligaste Värmland till finska gränsen. F. ö. träffas den i Norge samt finska och ryska Lappmarkerna ända till Hvita hafvet. Den vistas vanligen ofvanför tallskogsområdet i björkskogens, dvärgbjörkens och videts regioner, stundom äfven högre upp, i grannskapet af den eviga snön. Där gräfver den sig gångar och tillreder sitt bo under tufvor och stenar. Olika orsaker (intensivare fortplantning, för ungarnas utveckling särskildt gynnsamma vintrar) torde samverka till, att lämmeln under vissa år ("lämmelår") uppträder i vida större antal än vanligt. Under dylika år äro vandringarna särskildt iögonenfallande. Då lämlarna äro stadda på vandring, gå de rakt fram, sky inga hinder och simma öfver floder, sjöar, sund och fjärdar. Under dessa vandringar, som stundom sluta först vid Bottniska viken eller hafvet utanför Norges kust, omkomma milliontals lämlar till följd af regnig och kall väderlek, rofdjurs förföljelser, olycksfall o. s. v. Det är hufvudsakligen denna art, som genom sitt temporära uppträdande i oräkneliga massor blir skadlig. Rörande dessa vandringars natur och orsaker har påvisats att, medan lämlarna under fortplantningstiden äro tämligen stationära, börja de mot hösten sprida sig, ofta visserligen i långa sträckor i en bestämd riktning; dock sker denna spridning i själfva verket åt alla håll, ej blott nedåt fjällryggen, utan ock uppåt ända till glaciärerna. Ett stort antal stannar kvar i sin hembygd, i vide- och björkregionen. C. R. S. (L-e.)

Fjällämmeln. Lämming, zool. Se Lämmelsläktet. Lämneå, åkerbrukskoloni. Se Föreningen till det godas befrämjande. Lämugilder, fsv. (af læma, slå, krossa). Se Björn, sp. 574. Lämånar, sjöv. Se Vigflekar. Län. 1. (Förläning, Donation), lat. feudum, en inkomst, en rättighet e. d., som kronan eller annan makthafvande öfverlämnade åt någon att inneha och nyttja mot viss tjänst, krigstjänst, civil ämbetstjänst eller annan förpliktelse, eller som belöning för redan gjorda tjänster i ett eller annat afseende. Äfven själfva området, där de förlänade rättigheterna utöfvades, kallades län. Om länsinstitutets uppkomst och utveckling se Länsväsen (där ock, å sp. 207, det hit hänvisade lifstidsfriheter förklaras). -- 2. I Sverige och Finland benämning på de områden, i hvilka riket är indeladt i och för den högsta civilförvaltningen i orterna. Sverige är f. n. indeladt i 24 län. (Hufvudstaden hör ej till något af dessa, utan bildar ett särskildt öfverståthållarskap.) Beräknas samtliga länens areal vara 447,470 kvkm., upptager hvart län i medeltal en areal af 18,644 kvkm., men länen äro till vidden ytterst olika. Så har det största, Norrbottens, 105,520,29 kvkm., men det minsta, Blekinge, endast 3,014,73 kvkm. ytinnehåll. Äfven med afseende på folkmängden äro de hvarandra mycket olika. I genomsnitt räknade 1910 hvart län 215,840 inv.; största folkmängden hade Malmöhus län, 457,214, minsta Gottlands, 55,217. -- I spetsen för länets styrelse står en landshöfding i egenskap af K. M:ts befallningshafvande med biträde af underordnade tjänstemän. (Om länsstyrelsens och underlydande myndigheters organisation och befogenhet se Kunglig majestäts befallningshafvande, Landsstaten och Landtregering.) Länet är deladt i fögderier, som omfatta ett större eller mindre antal länsmansdistrikt. Länet är i Sverige icke endast ett område för den kungliga förvaltningen, utan äfven ett kommunalt område. (Ett län, Kalmar län, är dock deladt i två dylika kommuner.) Länskommunens aneelägenheter handhas af en representation, kallad landsting (se d. o.), och dess underafdelningar äro härad samt socknar och städer. (Inom länet belägna