städer med minst 1/150 af rikets hela folkmängd höra dock icke till läns- l. landstingskommunen.) Länet eller, rättare sagdt, landstingsområdet utgör äfven området för skogsvårdsstyrelsernas (se d. o.) verksamhet. Länet bildar vidare ett särskildt område vid skattetaxeringarna, i det att för hvart län årligen utses en s. k. pröfningsnämnd (se d. o.) för granskning af taxeringarna och pröfning af mot taxeringsnämndernas beslut anförda besvären och anmärkningarna. Länet har äfven politisk betydelse. Dels väljas nämligen ledamöterna i riksdagens Första kammare af landstinget till ett antal, som beror på landstingsområdets folkmängd (städer med minst 1/150 af rikets folkmängd bilda dock egna valkretsar), dels utgör länet eller viss del däraf valkrets för utseende af ledamöter i riksdagens Andra kammare. Länet är därjämte området för ett (Kalmar och Älfsborgs län för två) hushållningssällskaps (se d. o.) verksamhet. Länet är således ett viktigt led i statsförvaltningens och själfstyrelsens organisation. Den nuv. länsindelningen ledes i sina hufvuddrag tillbaka till 1634 års regeringsform, enligt hvars 23:e § landtregeringen i det egentliga Sverige fördelades i 12 "höfdingedömmen" eller "gouvernement" med särskildt bestämda residens. Man följde vid denna fördelning i några fall, så vidt det lät sig göra utan olägenhet, den uråldriga landskapsindelningen, i det att man lät "höfdingedömmets" eller länets gränser i det hufvudsakliga sammanfalla med landskapets. Så var händelsen med Upplands, Västmanlands, Östergötlands, Södermanlands och Kopparbergs län. Men å andra sidan tvekade man ej att klyfva ett landskap i flera län (Västergötland i Skaraborgs och Älfsborgs län, Småland i Kronobergs och Kalmar län) eller låta ett län omfatta flera landskap (Närke och Värmland sammanslogos till ett län med residens i Örebro; hela Norrland och Lappland bildada ett län med residens i Hudiksvall). Af Stockholms stad bildades ett öfverståthållarskap. Sedan de lyckosamma krigen mot Danmark 1643--45 och 1657--58 ökat det egentliga Sveuges område med landskapen Jämtland, Härjedalen, Gottland, Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän, ökades naturligtvis också länens antal. Man tycktes dock ej vara benägen att fastslå bestämda gränser för dem eller ens hålla på de gamla länens. Det heter nämligen i 1660 års regeringsforms 10:e §: "Hvad landshöfdingedömens indelning och residence vidkommer, så finne vi, att detta intet så noga kan hållas och observeras, utan står till konungens och regeringens godtyckio efter statens trångmål och tidernes förändring att måga dem samme contrahera, förmera eller förandra". Men i 1719 års R. F. (§ 32) och likaså i 1720 års (§ 38) bestämdes länens antal till 20, nämligen Upplands, Roslagens l. Stockholms, Skaraborgs, Kronobergs, Jönköpings, Västmanlands, Östergötlands, Södermanlands, Älfsborgs, Kalmar, Kopparbergs, Närkes och Värmlands (Örebro), Västernorrlands, Västerbottens, Gottlands, Malmö, Kristianstads, Blekinge, Hallands samt Göteborgs och Bohus. Genom utbrytningar ur dessa län bildades sedermera ytterligare 4 län, nämligen 1762 Gäfleborgs län (Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen, som utbrötos ur Västernorrlands län), 1779 Värmlands (genom Närkes och Värmlands fördelning på skilda län), 1810 Jämtlands (landskapen Jämtland, som skildes från Västernorrlands, och Härjedalen, som skildes från Gäfleborgs län) och s. å. Norrbottens (norra delen af landskapet Västerbotten och af Lappland, som skildes från Västerbottens län). Sedan 1810 har antalet af rikets län varit 24, med undantag af 1819--24, då Öland var skildt från Kalmar län och bildade ett eget höfdingedöme. I Finland motsvaras den svenska landshöfdingen numera af guvernören. De finska länens antal är för närvarande 8. Beräknas Finlands areal till 373,603,8 kvkm., blir hvart län i medelstorlek 46,700,5 kvkm. Men disproportionen i länens ytvidd är i Finland liksom i Sverige betydlig: det största länet, Uleåborgs, har en areal af 165,641 kvkm., det minsta, Nylands, af 11,872 kvkm. Folkmängden var 1910 i medeltal för hvarje län 390,033; största folkmängden hade Viborgs län, 525,148, minsta S:t Michels, 198,859. De finska länen ega icke som de svenska kommunal betydelse; däremot äro de liksom i Sverige af politisk vikt, i det att valkretsarna vid utseende af landtdagsmän utgöras af länen eller delar af dessa. De svensk-finska länen motsvaras i Norge och Danmark af amt (se d. o.). En efterbildning af de svenska länen äro de ryska guvernementen. 1. (S. B.) 2. (L. Wll.) Länd dat. lurnbus). 1. Anat. Bakre delen och sidodelen af mellersta bukregionen emellan bröstkorg och bäcken, med artificiell gräns framåt. Dess fasta stomme utgöres af ryggradens fem ländkotor, på hvilka såväl fram som bak ligga muskler. Inåt bukhålan ligga i denna trakt njurarna jämte delar af groftarmen, blodkärl, nerver m. m. I allmänt språkbruk är dock begreppet "länd" vacklande, i det att därmed vanligtvis torde förstås endast den bakåt belägna delen af regionen, hvaremot den främre, i den hvälfda buken öfvergående, benämnes "veka lifvet". - 2. Veter. l ytterläran den del af ryggen, som har till underlag ländkotorna och sålunda sträcker sig från sista ref benet till korset. En kort och bred muskelfyllig länd gör ryggen stark och är därför särskildt önskvärd för ridhästar; är länden lång och smal med svagt utvecklad muskulatur, så att en skarp afsats bildas vid öfvenrången i korset, kallas den instucken', ryggen blir därigenom svag och sänker sig lätt, hvarvid srankrygrj uppkommer. Är länden kort, så att afståndet mellan sista refbenet och yttre höftknölen ej är större, än att det hos en medelstor häst kan täckas med en tvärhand, säges hästen vara väl sluten 1. tät; en lång länd åter gör hästen gles 1. illa sluten, hvilket alltid betecknar en viss svaghet i kroppsbyggnaden. Uppåtböjning af ländens öfre kontur kallas karprygg (se d. o.); är den däremot sänkt nedåt, säges den vara insjunken. 1. U. v. U.* 2. E. T. N. Ländkota. Se Kota. Ländier (ty., af Landel, ett namn på Österrike ofvanför Enns), "tyrolienne", österrikisk runddans (se Dan s, fig. 13) i lugn rörelse och 3/s eller 3/i takt (långsam vals). Byspelmän pläga improvisera musiken på klarinett, fiol och basfiol. Ländler-mu-sik har komponerats äfven af berömda tonsättare (Beethoven, Schubert, Lanner m. fi.). E. P-t.