i as Länsherre-Länsväsen 194 och Holsteinborg samt Moltke till Bregentved. Slutligen ha flera adelsätter (1. linjer), bl. a. några i holsteinska, såsom Scheel-Plessen, fått rang och j värdighet af danska länsgrefvar. Fredrik VI upp- : höjde sin oäkta son Dannemand till länsgrefve och i Fredrik VII sin morganatiska gemål till läns-grefvinna Danner. E- Ebg. Länsherre, dan, som bortger ett län, i motsats till låntagaren l. vasallen. Se L än s vase n, sp. j 197 ff. - I medeltidens svenska lagspråk (Upp- j landslagen) förekom emellertid ordet (Icens hcerra) i j alldeles motsatt betydelse, nämligen för att beteckna j innehafvåren af det kungliga ämbetet (län), hvil- j ket var öfverordnadt ' 'länsmannens" (se L ä n s- ! man). S. B. Länskungörelser, förv., en årlig länsvis ordnad samling af de kungörelser, som länsstyrelserna med statsmedel låtit trycka. Man finner där allt af allmän vikt ang. förändringarna i ett läns inre ekonomiska angelägenheter, rättskipning m. m. Kbg. Länslasarett. Se Lasarett. Länsman. 1. (Fsv. lænsmaþer, lænsman) I Sverige under medeltiden en kunglig tjänsteman inom hvart härad (eller skeppslag), hvilken det ålåg att vid tingen bevaka konungens rätt och utsöka de honom i brottmål tillfallande böterna. Jfr Bryte. -- 2. Lägre landsstatstjänsteman. Se Kronolänsman. -- 3. Polisman vid järnvägsbyggnadsföretag. Se Järnvägslänsman. -- 4. Detsamma som läntagare, vasall. Se Länsväsen. -- 5. Om de norske lendermänden l. länsmännen se Herse. Länsmansexamen, pröfning, som person, hvil- j ken ej aflagt juridisk examen, genomgår inför läns- j styrelse för vinnande af kompetens att bli krono- : länsman (se d. o.). Den, som tagit studentexamen, j befrias från de eljest stadgade skrif- och räkne- l profven. j Länsnotarie, förv., den på ett landskansli när- j mast landssekreteraren ställde ord. tjänsteman, j som, i händelse af förfall för denne, öfvertager j chefskapet. Numera finnas dessutom en eller flera j extra länsnotarier på stat i de flesta j län. Kbg. j Länsrörsystem, skpsb. Se Länsanordningar, j Länsstat, en stat, som h. o. h. är grundad på ! feodalt länsväsen, så att själfva dess statsförfattning icke är annat än feodal länsförfattning. Se Länsväsen. j Länsstyrelse, förv,, benämningen på den högsta l civila myndigheten i ett län, Kunglig maj e- J stats befallningshafvande (se d. o.). ' Länsträdgårdsmästare, trädg., hos hushållnings- j sällskap anställd trädgårdsman, tillsattes först af Kalmar läns södra hushållningssällskap (1868), i och nu (1912) finnas sådana till ett sammanlagdt j antal af omkr. 40 i alla län med undantag af Jon- \ köpings och Norrbottens. Från att urspr, ha användts hufvudsakligen till uppgörande af planer ; till prydnadsträdgårdar eller, i vissa län, till att utföra praktiska trädgårdsarbeten åt personer, som rekvirerat deras biträde, ha de efter hand öfvergått till instruktörs- och konsulentverksamhet inom området för den ekonomiska trädgårdsskötseln. Deras verksamhet på detta område har varit af synnerligt stor betydelse för trädgårdsodlingens utveckling. På senare år ha länsträdgårdsmästarna Tryckt den .' , 12 börjat benämnas med den numera riktigare titeln trädgårdskonsulenter. CM. D. Länsveterinär. Se Veterinär. Länsväsen, innehafvandet af jordområde eller rättighet inom sådant (t. ex. rätt att uppbära skatt) eller af produktionsmedel äfven af annat slag än jord ej med eganderätt, utan som "lån" ("län", förläning) på vissa villkor. I vidsträckt mening omfattar länsväsen äfven sådana öfverlåtelser mot arrendeafgifter eller dagsverksskyldighet, men vanligen användes ordet (länsväsen i inskränkt bemärkelse), när förläningsvillkoren afse prestationer, hvilka betraktas som "högre", t. ex. krigstjänstskyldighet. Ett länsväsen af sistnämnda slag uppstod i Europa under medeltiden. Likartade samhällsföreteelser ha funnits äfven på andra håll och andra tider (t. ex. i Japan, se d. o., sp. 1453, 1456 o. f., i Kina, bland muhammedanska folk och hos aztekerna i Mexico) och synas vara en nästan själffallen följd af ett visst kulturläge, men det medeltida-europeiska länsväsendet har haft så stor historisk betydelse, att ordet länsväsen kommit att användas som dess tekniska term. Det är därför detta länsväsen, som utgör det hufvudsakliga föremålet för den följande framställningen. 1. Enligt en äldre uppfattning var det europeiska länsväsendet en omedelbar följd af den germanska folkvandringen. Man antog nämligen, att de på romerskt område invandrade folkens konungar från början af den eröfrade jorden utdelat län åt sina män. De grundliga forskningar i den äldre medeltidens historia, som bedrifvits från midten af 1800-talet (särskildt af tyskarna G. Waitz, P. von Roth och R. Sohm), ha emellertid visat, att denna uppfattning ej var riktig. Germankonungarna öfvertogo i allmänhet blott de romerska kejsargodsen som kronojord; af den privata jorden fick en del stanna hos de förre egarna, och det öfriga fördelades mellan de invandrade folkens medlemmar såsom verklig egendom, allod (se d. o.). Ej heller betraktades den betydliga del af de kungliga godsen, som under de närmaste århundradena skänktes till kyrkliga stiftelser eller världsliga stormän, som län, utan som mottagarnas egendom, om ock med vissa inskränkningar. Det var först i frankiska riket från rikshofmästaren Karl Martells tid (se Karl Martell), som regenternas godsutdelningar började ske under länsform. Orsakerna härtill och sättet härför voro följande. Liksom konungarna omgåfvo sig med hirdmän (se Antrustioner), så hade den stormannaklass, som i de nya germanrikena under efterverkningar af romerskt storgodsväsen höjde sig på bekostnad af germansk bondefrihet, i sin tjänst handgångna män, och på 700-talet hade dessa börjat kallas vassi l. vasaller (troligen af det keltiska ordet gwâs, tjänare). Hvad stormännen förnämligast ville vinna genom att hålla vasallföljen, var krigiska maktmedel; hvarje vasall var nämligen skyldig att mot underhåll göra sin herre krigstjänst till häst. Underhållet gafs antingen i sådan form, att vasallen fritt lefde vid sin herres hof, eller ock i form af gods. Vasaller, som underhöllos på det förra sättet, voro urspr. ofta ofria, och dylika vasaller förekommo länge i Tyskland under namn af ministerialer (se d. o.). I samma mån aflöningssättet med gods tilltog, rekryterades emellertid vasallföljden alltmer med fria män. Vid