att nödga honom att i större utsträckning där använda egna förvaltningsorgan. Då dessa förutsättningar i vårt land inträda under den period af förökad styrka för riksenheten och konungamakten, som utmärker 1200-talet, så kan först därmed något kraftigare länsväsen framträda, och först under 1300-talet torde det också funnits utbildadt i högre grad. Upplandslagen (omkr. 1296) och Magnus Erikssons landslag (midten af 1300-talet) tillerkänna ock konungen rätt "åt tjänstemän län gifva" (Upplandslagen) eller att "län läna" (landslagen); och länen ("förläning") blefvo efter hand den normala formen för den lokala förvaltningen. Länen kunde vara af mycket olika storlek: från kungsgårdar med områden under brytar, konungssoknare (se Bryte) eller länsmän (se d. o.), till landskap eller större delar däraf. En innehafvare af ett sådant större län var under 1200-talet antagligen Västergötlands "länsman" samt utan tvifvel jarlen och den efter jarlsämbetets försvinnande uppträdande hertigen (se dessa ord). Under den senare medeltiden plägade inne-hafvarna af de större länen benämnas höfvitsmän (se d. o. och Fogde), särskildt vid län, hvilkas medelpunkt var ett slott eller fäste, eller fogdar, hvilken benämning blef den vanligaste i synnerhet på fataburslän (se nedan) eller i häraden (landsfogdar). Till länsinnehafvare var konungen enligt landslagen förbjuden att sätta utländska män. Förbudet blef dock snart öfverträdt, och konung Albrekts försyndelser i detta hänseende framkallade då närmare bestämmelser i hans konungaförsäkran 1371, som band honom att ge län endast med rådets samtycke och åt inländska män; och mer eller mindre liknande bestämmelser om rådets eller vissa rådsherrars hörande vid länsutdelning och om länens utdelning blott till infödda män återkommo sedan i de konungaförsäkringar, som unionstidens utländska konungar fingo aflägga. I dessa bestämdes ock, till hvem vid konungens död slottslofven (se d. o.) skulle stå, d. v. s. länet hållas till handa. Länsinnehafvaren hade att ombesörja uppbörden af skatter och sakören, representer konungen vid tingen och att, när ett slott eller fäste var förenadt med länet, sörja för dess försvar, men fick i regel icke domsrätt -- det sista en viktig olikhet med utlandets feodalväsen. I fråga om skyldigheter gentemot konungen framträdde efter hand fyra olika former af län: nämligen län på räkenskap, vid hvilka länsinnehafvaren hade att redovisa länsuppbörden inför konungen, län på afgift, där han hade att erlägga en bestämdt fixerad penningsumma, län på tjänst, då han själf behöll uppbörden, men var skyldig att göra kronan tjänst, och pantelän, då länet getts som säkerhet för lån till kronan, och innehafvaren fick tillgodogöra sig inkomsterna däraf såsom vare sig säkerhet för, ränta för eller blott amortering af sin försträckning. Yid de större tjänstelänen var emellertid tjänsteförpliktelsens omfång vanligen icke fixeradt, utan uttryckt i så allmänna ordalag som skyldighet att göra kronan "huld och trogen tjänst", hvarmed framför allt afsågs krigstjänst af låntagaren själf och det manskap, som han med stöd af uppbörden från länet underhöll i sin egen tjänst. I sistnämnda fall, då han, stödd på stora krigarföljen, kunde uppträda tämligen godtyckligt, kunde svårigheterna för kronan att upprätthålla någon sin myndighet inom länet bli betydande, och ur denna synpunkt voro för kronan län på räkenskap att föredraga på sådana orter, där hon verkligen mäktade själf omhändertaga och på ett effektivt sätt tillgodogöra sig naturapersedlarna, men detta var visst icke fallet öfverallt. Mot medeltidens slut sades räkenskapslänen ligga under kronans "fatabur" (fataburslän) och synas i regel ha förekommit i Stockholms omnejd och Mälarområdena, de norrländska landskapen, vissa finska län m. m., under det att däremot gränstrakterna ofta voro bortförlänta på tjänst. I motsats mot utlandets feodallän voro de svenska länen i regel icke ärftliga, utan gifna "så länge vår nåd tillsäger", d. v. s. de kunde af gifvaren efter behag återkallas. Mot 1400-talets midt blef det dock vanligt att utdela län äfven för mottagarens lifstid, ofta t. o. m. med rättighet för hans änka och för hans närmaste arfvingar att behålla dem under viss tid framåt, och särskildt användes denna form vid län, gifna som pant för en verklig eller fingerad försträckning. Detta medförde faror både för konungamaktens myndighet och för bevarandet af odalfriheten, hvilken eljest i Sverige just tack vare länens icke-ärftlighet och saknaden af domsrätt för länsinnehafvaren kunde hålla sig uppe; odalbönderna anslöto sig alltså aldrig massvis till storgodsen som vasaller (subinfeodation förekom endast undantagsvis), och riket blef sålunda aldrig någon fullständig länsstat. Äfven de tendenser till en sådan, som börjat framträda under den senare medeltiden, brötos af Gustaf Vasas nationella konungadöme. Redan vid sin regerings början förbehöll han sig rätt att förfoga obehindradt öfver kronans slott och län, och denna myndighet använde han till en genomgripande omläggning af medeltidens svenska länsväsen. Den största delen af riket gjordes till "län på räkenskap", d. v. s. ställdes under konungens direkta kontroll under redovisningsskyldiga fogdar, hvilka ofta förflyttades och ombyttes, och de åt dessa utdelade länen gjordes i regel mycket mindre till omfång än medeltidens. Från en mäktig slottsherre med militärbefäl och härskande öfver en stor landsända, blef "fogden" nu kronans strängt kontrollerade uppbördsförvaltare inom ett ganska begränsadt fögderi. Åtskilliga större län på tjänst eller på afgift behöllos visserligen särskildt under konungens närmaste fränder, men i vida mindre omfattning och under långt starkare kontroll än tidigare samt med rusttjänstskyldigheten (se Rusttjänst) snart närmare reglerad efter länets årliga afkastning. Det stora godsförvärfvet från kyrkan och naturahushållningens fortvaro med dess mångfaldigt varierande skattepersedlar försvårade eller förhindrade emellertid för kronan att på räkenskap omhändertaga all naturauppbörden, och anvisningar på skatteuppbörd fortforo därför som den vanligaste aflöningsformen för lägre lokala tjänstemän. Redan under konungens lifstid framkallade också samma svårigheter uppkomsten af ett nytt och denna gång ärftligt länsväsen genom instiftandet af hertigdömena (se d. o.) som lämpligaste form för underhåll åt sönerna, och under dessa utvecklades af