219 Lärk-Lärkor 220 lioteks- och materialkassor", icke ha tillåtit en utveckling af de svenska lärjungebiblioteken till den omfattning, som förekommer på flera håll i utlandet. Hvad folkskolorna beträffar, innehöllo sockenbiblioteken (se Folkbibliotek) äfven böcker för barn och ungdom, men folkskolinspektörerna uttalade sig emellertid 1894 för inrättande af särskilda skolbibliotek. Sedan 1905 års riksdag anvisat medel till understödjande af folkbibliotek (se d. o.), utgår ett statsbidrag af 75 kr. årligen åt skoldistrikt, som upprätta församlingsbibliotek, hvilka utgöras af eller i sig innesluta skolbibliotek. Med lärjungebibliotek få ej förblandas de barnbibliotek, som i synnerhet i Förenta staterna på j senaste tiden nått så stor utveckling. B- N~n- j Lärk, bot. Se L a r i x. l Lärka, zool. Se L ä r k o r. j Lärkesholm, gods i örkelljunga socken, Kri- j stianstads län, vid den lilla Lärkesholmssjön, om- | fattar säterierna L. och Lärka jämte tre kvarnar, 5 mtl med ett tax.-värde af 236,500 kr. (1910) samt 2 skolhus, och ett härbärgshus (bevillnings-fria), tax. till 18,000 kr. L. är en gammal gård, som under danska tiden innehades af medlemmar af släkterna Lindenow, Svane och Sparre. Efter Skånes öfvergång till Sverige köptes det af hofrätts-rådet Adlermark, hvars . arfvingar sålde det till öfversten, frih. B. V. von Liewen. När Linné 1749 gjorde sin skånska resa, besökte han Liewen och egnade flera sidor af sin resebeskrifning åt denne egares många "ekonomiska rön och förbättringar" samt anläggningar, särskildt de stora fiskdammarna. Efter Liewens död köptes godset af titulär-landshöfdingen And. von Reiser, som genom testamente 10 nov. 1780 och 28 mars 1782 af sin med hustrun, Agathe Walkendorf, f. Urne, vunna förmögenhet, L. inbegripet, bildade den von Reiser-ska stiftelsen (se d. o.), i hvilken ingår en skola på L., bestående af folkskola för gossar och folkskola för flickor samt småskola med samundervisning och slöjdskola, inrymda i präktiga skolhus, väl inredda och praktiskt anordnade i alla afseenden. Wbg. Lärkfalken, zool. Se F a l k s l ä k t e t. Lärkfäglar, zool. Se Lärkor. Lärkgran, detsamma som lärkträd. Se L a r i x. Lärkonstapel. Se Konstapel. Lärkor 1. Lärkfåglar, Alaudidce, zool., bilda en familj inom tättingarnas ordning och fåglarnas klass. De ha vanligen medellång, rät eller böjd, gröfre eller finare näbb utan häk vid spetsen. Käkarna äro icke plattade invändigt mot spetsen, utan urholkade. De inre armpennorna nå längre bakåt än de yttre, då vingen är hoplagd. Fötterna äro starka, men icke stora; baktåns klo är lång och mindre böjd än de öfriga. Lärkorna ega en synnerligen väl utbildad sångmuskelapparat. - Dithörande arter lefva i Europa, Asien och Afrika, några få i Amerika och Australien. De äro tämligen undersätsiga, flyga skickligt och löpa snabbt på marken, där de tillbringa sin mesta tid. Sången är mycket vacker och omväxlande, och under densamma hålla hannarna sig ofta med utbredda och dallrande vingar liksom hängande i luften. Dessa fåglar vistas mestadels på öppna ställen, en af våra arter dock under fortplantningstiden i skogarna. Näringen utgöres af frön, som de svälja hela, och insekter. Äggen läggas i konstlösa bon på marken. Vid påkommande fara trycka lärkorna på marken liksom höns-fåglarna och bada liksom dessa i mull och sand. - Lärksläktet, Alauda. Hufvudets fjädrar kunna ofta resas upp till en eller två tofsar. Handpennorna äro 9-10, l:a handpennan är mycket smal och kort, och tarsen är längre än mellantån. Tarsens baksida har 5-7 tydliga tvärsömmar. Af detta släkte finnas i Sverige fyra arter. Sånglärkan, A. arvensis ^ är ofvan svartaktig, med gråbruna, i spetsen blekare fjäderkanter, öfver-' Sånglärkan (Alauda arvensis}. gumpen är försedd med rostbruna kanter och svartaktiga fläckar. Halsen och frambröstet äro hvita, med rostgul anstrykning och täta, svartaktiga fläckar. Bröstets nedre del och magen äro hvita, med svagare gul anstrykning. De svartaktiga vingpennorna ha rödbruna kanter. Stjärten är svartaktig; dess mellersta pennpar har brunaktiga kanter, och de båda yttersta äro i större eller mindre grad hvita. Fågelns längd utgör 18,5 cm. Denna lärka häckar allmänt ända upp i Lappmarken, sällsyntare längre norrut. Den bebor åkerfälten och slätterna och blir därför sällsynt n. om åkerbrukets gräns. Tofslärkan, A. cristata, har fjädrarna på hjässan svarta, med grå kanter och förlängda till en tofs. Fågeln är ofvan brungrå, med svartaktiga fläckar och rostgrå, ofläckad undergump. Strupen är hvit, frambröstet ockragult, med större, svarta fläckar, och sidorna färgade på samma sätt, men med mindre och glesare fläckar. Vingarna äro mörkbruna, utåt med rostbruna, inåt med rostgula fjäderkanter. Stjärtpennorna äro svartbruna, de båda yttersta paren i yttre kanten rostgula, det mellersta gråbrunt. Fågelns längd stiger till 19 cm. Arten häckar tämligen allmänt i Skåne; norrut är den påträffad flerstädes ända till Medelpad. Trädlärkan, A. arborea: fjädrarna på hjässan äro långa, men bilda ej någon spetsig tofs; fågeln är ofvan svartbrun, med breda, rostgrå fjäderkanter och ofläckad öfvergump. På tinningen nnnes en mörkt rödbrun, upptill svart fläck. Undre kroppsdelarna äro hvita, med gulaktig anstrykning samt smala, svartbruna streck på halsen och bröstet. Vingarna äro svartbruna, med rostgrå penn-kanter och hvita fläckar. Stjärten är kort och svart, mellersta pennparet rostgrått. Andra-fjärde pennparen ha hvita spetsfläckar. Fågelns längd stiger till 16 cm. Denna art häckar allmänt i södra och mellersta Sveriges skogstrakter, helst i barrskogar, och är, liksom sånglärkan, en flyttfågel, hvaremot tofslärkan stannar kvar om vintern. Sand-, alp- 1. berglärkan, A. 1. Otocorys alpestris, har en liten spetsig fjädertofs på hvar-dera sidan af bakhufvudet; är ofvan rostgrå, med otydliga, bruna fläckar på ryggen. Pannan och ett