241 Löderup-Lödöse 242 Löderup, socken i Kristianstads län, Ingelstads härad. 4,184 har. 2,097 inv. (1911). L. bildar med Hörup ett pastorat i Lunds stift, Ingelstads kontrakt. Lödig och Lödighet. SeLod2 och Mark. Löding, nord. myt., en boja, hvarmed man sökte fängsla Fenresulfven (se d. o.). Lödingen, härad och pastorat i Nordlands amt, Norge, på gränsen till Tromsö amt, skjuter som en kil i s. ö. in emot svenska gränsen. 1,006 kvkm., hvaraf väl hälften är öar. 3,030 inv. (1910). På den stora Hinnöy reser sig bland vilda, söndersplittrade fjäll Möisadlen (1,266 m.); på fastlandet når Isfjeld på Frostisen 1,483 m. På sydöstra spetsen af Hinnöy står L:s hufvudkyrka med handelsplats, sparbank och mejeri. Orten är en knutpunkt för samfärdseln i norra delen af Nordland (Lofoten, Vesteraalen, Ofoten). På Hjertholmen vid södra inloppet till Tjelsundet, nära L:s kyrk-plats, står sedan 1862 L:s fyr. K. V. IL Lödkolf, Lödlampa, Lödmedel, tekn. Se Lödning. Lödning, tekn., det förfarande, hvarigenom två metallytor af samma eller olika slag förenas med hvarandra genom ingjutning mellan dem af en metall, som efter afsvalningen fäster vid båda ytorna. Denna metall eller legering, lodet, får naturligtvis ej vara hårdsmältare än den lättsmältaste af dem, som skola hoplödas. Vid finare arbeten fordras äfven, att lodet skall till färgen öfverensstämma med de stycken, som skola förenas. Följaktligen måste många olika sorters lod användas, beroende på den olika lättsmältheten och färgen hos de metaller man vill sammanlöda, äfvensom af den styrka, som fordras af lödningen. Man skiljer emellan s n ä 11 o d, af lättsmälta metaller, såsom tenn eller, legeringar af tenn med bly och vismut, och si a g lo d 1. h å r d l o d, hvartill användas hårdsmältare metaller, såsom koppar, mässing, nysilfver, silfver-och guldlegeringar. Lodet nyttjas vid lödningar antingen i form af fint granulerade korn eller af tunt utvalsadt och i små bitar sönderklippt bleck, som i lagom mängd utströs emellan lödytorna. För att lödning skall vara god och pålitlig erfordras, att lödytorna äro rena, att luften under lödningen utestänges (för att förekomma oxidering), att lödytorna ha en passande form och säkert fasthål-las mot hvarandra samt att en häftig och tillräckligt stark värme användes för att hastigt bringa lodet i fullständig smältning. Lödytorna skrapas och rengöras med fil och smärgelpapper samt penslas med lödvatten, hvartill användes utspädd klorvä-tesyra, salmiaklösning eller andra medel, som lösa förefintlig oxidhinna. För att utestänga luften täcker man lödytorna vid snällödning med lödmedel (lödsalfva) af harts, terpentin eller salmiak och vid hårdlödning med lödpulver af borax eller andra smältbara salter, stundom äfven, vid lödning af hårdsmälta metaller, med glaspulver. Yid stora pjäser, som skola utsättas för hög temperatur, be-stryker man lödytorna med lera. - Då lödning skall utföras, måste lödytorna till en viss grad uppvärmas, på samma gång som lodet bringas till fullständig smältning. Donna upphettning åstadkommes på olika sätt alltefter ledstyckenas form och beskaffenhet, såsom i öppen koleld, för blåsrörslå-gan, för gaslåga med eller utan bläster, för lod- lampa, med elektrisk ström eller slutligen med lödkolf. Som lödlampa användes ofta den s. k. blåslampan, hvilken eldas med gasolja eller fotogen och lämnar en sticklåga enligt samma grundprincip som fotogenköket Primus (se Kokapparater). Lödkolf ven utgöres af ett smidt stycke koppar, som i ena ändan är fastsatt vid ett järnhandtag och i den andra är formadt till en spets eller egg, som lämpligen kan föras utefter lödstäl-let. Lödkolfven användes endast vid snällödning och har den fördelen, att lodet med densamma kan i smält tillstånd anbringas å lödstället. Kolfven uppvärmes nämligen och föres mot ett stycke tennlod, hvaraf då en viss kvantitet afsmälter och med kolfven öfverföres till lödstället. För skarfning; af metalltråd finnas s. k. lödrör, som trädas öfver skarfven och innehålla såväl lödtenn som lödmedel och en brännsats för uppvärmning af lödstället. Blylödning med syrgasbläster är en viktig detalj vid byggande och underhåll af kemiska fabriksapparater af bly. Jfr Elektrisk svetsning. C. A. D.» Lödpulver, tekn. Se Lödning. LÖdra, sjöv., ring af tågvirke (tross). Lödrör fastsättas å bestämda ställen vid kanterna af ett segel. De få olika namn efter sitt olika ändamål, såsom bolins-, skot-, hals-, nock- och reflödror. Se vidare Bolin och Ref, sjöv. L. II.* Lödrör, tekn. Se Lödning. Lödsalfva, tekn. Se Lödning. Lödsalt, kem., ett dubbelsalt af klorzink och klorarnmonium, NH4 Cl + Zn C12 + 2H2 O, hvilket nyttjas vid lödningar. P. T. C.* Lödvatten, tekn. Se Lödning. Lödöse. 1. G a m l a L. (Lödhos, Lödhusa, la-tiniseradt Ludösia, möjligen "folkhus") omtalas redan under den tidigaste medeltiden som köpstad vid västkusten, låg vid Göta älf i nuv. S:t Peders socken, Älfsborgs län, vid den nuv. hållstationen Alfhem (förut Lödöse) på Bergslagernas järnvägar. Stadens tomter och jordar bestodo af de nuv. gårdarna Klostret, n:r l Kroken, Passagården och Spetalen. På grund af sitt läge var den västra Sveriges mest betydande stad under medeltiden och besöktes ofta af furstar och stormän, som där hade sina sammankomster. Under unionstiden hade staden 2 kyrkor, S:t Olofs och S:t Peders (af hvilka den senare sedan gammalt gett namn åt den nuv. socknen), ett dominikankloster (1243), flera kapell (S:t Birgitta, Helgekors) och ett hospital (S:t Jörgens hospital) samt ett slott, hvilket jämte staden ofta namnes i krigen mellan svenskar och danskar. I L:s närhet låg sannolikt äfven slottet Stynaborg, som omtalas i början af 1400-talet. Emedan uppseglingen till staden var för lång och under vintern afbruten samt höfdingen på norska