- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
255-256

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löfsund, herrgård i Runtuna socken, Södermanlands län - Löfsångaren, zool. Se Löfsångarsläktet. - Löfsångarsläktet, Phyllopseustes, zool. - Löfteskvinna. Se Gunnlög Ormtunga. - Löftesman. Se Borgen. - Löftesskrift - Löftesteorien. Se Aftal, sp. 303. - Löfträd, bot. - Löfwenskiöld, svensk adlig ätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

255 Löf sangaren-Löfwenskiöld 256 Gröna sångaren 1. skogssån garen. gårdar, låg ett urgammalt säteri med namnet ön, under hvilket Lsefsundsgårdarna lydde som ladugårdshemman. På 1600-talet benämndes alla tre gårdarna Leffsundzöö (senare L.). Egendomen har sedan 1600-talet egts inom släkterna Drakenhjelm, Dureel, Kosenhane, Bronikowski m. fl. och tillhör nu (1912) ryttmästaren K. A. H. Cassel. Jfr K. A. Klingspor, "Löfsund" (1893). Wbg. Löfsångaren, zool. Se Löfsångarsläk-tet. Löfsångarsläktet, Phyllopseustes, zool.) hör till fam. sångare (Sylvidce) inom tättingarnas ordning och fåglarnas klass. Näbben är tunn, liten, vid roten bredare och strax framom näsborrarna lika hög som bred samt har icke käkkanterna inböjda under näsborrarna. Pannan är mer eller mindre hög och tydligt afsatt från näbbroten. Stjärten är urnupen. Kroppens öfre sida har grönaktig färg. - Dithörande arter äro de minsta i Sverige lefvande sångare, visa sig ytterst lifliga, äro ständigt i rörelse samt vistas i barrträd, täta löfträd och buskar. De lägga sina öfvertäckta bon på marken. Födan utgöres af insekter och spindlar. Släktet räknar tre svenska arter; alla äro flyttfåglar. Gröna sångaren 1. skogssångaren, P. siMlatrix (se fig.), har de öfre kroppsdelarna gröna, de undre hvita med strupen, bröstet och sidorna mer eller mindre ljusgula; öfver ögat och örat går ett gult och under detta ett mörkbrunt streck; ving- och stjärtpennorna äfvensom vingtäckarna äro mörkbruna; första handpennan är kortare än de öfre handtäckfjädrarna; längden stiger till 13 cm. Gröna sångaren är allmän i Skånes bokskogar, men förekommer dessutom flerstädes i södra och mellersta Sverige. Den vistas i höga och lummiga träd i skogar och parker. Äggen, 6-7, äro hvita med små rödbruna fläckar. Skogssångaren ankommer till Sverige i midten af maj, senare än de två andra arterna. - Löfsångaren 1. löfsmygen, P. trochilus, är ofvan grågrön, under hvitaktig med gul anstrykning; andra handpennan är längre än den sjätte, första handpennan längre än de öfre handtäckfjädrarna; längden stiger till 14 cm. Löfsångaren är en af Nordens allmännaste sångfåglar, hvars förekomst sträcker sig ända upp till Nordkap; den vistas helst i löfskog. Sången är visserligen enformig, men synnerligen tilltalande. - Gransång a-renl. gransmygen, P. abietina 1. collybita, är ofvan grågrön, under hvit med blekgul anstrykning; första handpennan är lika beskaffad som löfsångarens; andra handpennan är kortare än den sjätte; benen äro mörkare än hos de föregående; längden är 12 cm. Gransångaren häckar tämligen allmänt i Sveriges norra delar; den bor helst i barrskogar. Sången är mindre behaglig än den föregåendes. L-e. Löfteskvinna. Se Gunnlög Ormtunga. Löftesman. Se B or gen. Löftesskrift kallas den skriftliga handling, som den, hvilken för annan går i borgen, till bevis därå afger till hans borgenär. Såframt skriftlig handling icke blifvit upprättad öfver det hufvud-sakliga obligationsförhållandet, utgöres löftesskriften naturligen af en själfständig förskrifning. Men äfven i motsatt händelse kan detta vara förhållandet, ehuru löftesförbindelsen då vanligen tecknas på den handling, som innefattar hufvudförbindel-sen, till hvars säkerhet löftesskriften utfärdats. Därest så sker, plägar man för öfrigt affatta löftes-skriften synnerligen kort under hänvisning till huf-vudförbindelsens innehåll. Men då, vid sviklig förändring af detta senare, domstolarna visat sig böjda att i ett dylikt skrifsätt se en anledning till att låta borgensmännens ansvar jämväl omfatta den utvidgning, som hufvudförbindelsen sålunda kan ha erhållit, är förfaringssättet ej utan sina vådor. Kådligast är, att borgensmannen sörjer för att själfva löftesskriften till alla delar bestämmer omfånget af hans ansvar och dessutom så upprättas, att förändring af dess innehåll icke lätteligen må kunna ske. Hvarje löftesskrift faller f. ö., i sin egenskap af förskrifning, under de för skuldebref gällande rättsbestämmelserna. Jfr Borgen och Skuldebref. A. W. Löftesteorien. Se Af t al, sp. 303. Löfträd, bot., benämnas med ett gemensamt namn, till skillnad från barrträden, alla träd, hvilkas blad (l ö f) icke äro jämbreda, styfva och stickande, utan ha en mer eller mindre utbredd blad-skifva, hvars fasthet (konsistens) kan mycket växla, från pergaments- eller läderhårdhet till hög grad af mjukhet eller vekhet. Löf trädens blad lefva i alla kallare luftstreck blott en sommar eller vegetationsperiod och bortdö sålunda vid köldens inbrott, om de ock hos ett par löfträd, såsom boken och vintereken (Quercus sessiliflora), kvarsitta vissnade öfver vintern. I varmare nejder däremot, inom "de ständigt grönskande löfträdens zon", kunna de iortlefva längre tid eller under flera vegetationsperioder. De enda skandinaviska löfträd, som ha vintergröna blad, äro kristtorn (Ilex) och murgröna (Hedera). Det är anmärkningsvärdt, att i regel de i Sverige vildt växande löfträdens (liksom älven barrträdens) namn äro enstafviga, t. ex. al, alm, asp, björk, bok, ek, hägg, lind, lönn, pil, rönn, sälg (gran och tall). Buskars namn äro däremot ofta nog tvåstafviga, såsom hagtorn, vide, hassel o. s. v. - Löfträdens blad och späda kvistar innehålla rätt mycket näringsämnen och användes förr allmänt som foder åt kreaturen, i synnerhet får, getter och hästar. Löf skörden skedde oftast så, att kvistar afhöggos, vanligen under eftersom-maren, hopbundos i knippen, till formen liknande sädeskärfvar, och torkades, uppställda parvis mot hvarandra som "trafvarna" eller "skylarna" vid inbärgning af säd. Man kallar detta att "hamla" 1. '''bryta löf", och sådan "löfbrytning" verkställes medelst en löf hack, en i öfre delen likt en "skära" krökt, men | plen undre, raka delen mera utdragen knif. Man "bryter löf" företrädesvis af asp och björk eller ibland af al. Äfven förekom, att man repade löfvet, som därefter torkades. Numera användes löffoder föga och endast vid det minsta jordbruket. O. T. S. (G. L-m.) H. J. Dft. Löfwenskiöld, svensk adlig ätt, hette förut L ö f-g r e n och härstammar från borgmästaren i Yä-sterås Anders Simonsson, d. 1588. Hans sonsons sonson, advokatfiskalen i Kammarrevisionen Hen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 10 18:54:50 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free