Löfverk-Löfving rik Anders L of g re n (se L. 1) och dennes farbroder, Häradshöfdingen Gabriel Löfgren, fingo 1734 konung Fredrik I:s resolution och försäkran om adelska p. Den förre adlades 1743 med namnet L. Den senare hade s. å. aflidit, men hans söner, landssekreteraren, sedermera Häradshöfdingen Alexander Löfgren och amiralitetsöfverkommissarien Samuel Löfgren, adlades och adopterades 1756 å sin kusins ätt. En af Samuels söner, S a l o-m o n L. (se L. 2), blef 1810 friherre, men slöt 1850 själf den friherrliga ättgrenen. Med hans brorson, hofmarskalken Axel Salomon Ferdinand L., f. 1808, d. 1892, utslocknade ätten. 1. Henrik Anders L., latinsk skald, ämbetsman, f. 1699 på Eggeby (Östergötland), d. 1765 i Karlskrona, ingick 1719 i Krigsexpeditio-nen samt 1720 vid Utrikesexpeditionen. Han följde 1721 med envoyén, sedermera riksrådet Cedercreutz som sekreterare till Ryssland, blef 1725 page-hofmästare, 1736 assessor i Kammarrevisionen, i hvilken befattning han 1743 adlades (se ofvan). 1747 utnämndes han till amiralitetskammarråd. L. ansågs som en framstående ämbetsman. Sin förnämsta berömmelse egde han dock som skald på latin och äfven på modersmålet. Hans tillfällighetsverser finnas tryckta del? särskildt, dels i Salvius' "Lärda tidningar". De största bland hans latinska poem äro Sueogothia exultans circa coronationem (1751) samt Ad magnum ducatum Finlandice (1752). 2. Salomon L., friherre, den föregåendes kusins son, ämbetsman, f. 26 dec. 1764 på östro i Dagsås socken, Halland, d. 25 febr. 1850 i Stockholm, blef 1779 officer, tjänstgjorde från 1789 i några år som adjutant hos dåv. generalen Toll (äfven under dennes ministertid i Polen) samt var sedan 1797 öfveradjutant hos konungen och major i armén, då han 1801 utnämndes till landshöfding i Örebro län. Då Georg Adlersparre 18C9 med den s. k. västra arméns värmländska fördelning tågade mot Stockholm för att afsätta Gustaf IV Adolf, ansågs försiktigheten bjuda, att man för tillfället försäkrade sig om L:s person. Under riksdagarna i Örebro 1810 och 1812 hade L. öfver-styrelsen vid allt, som fordrades för deras hållande. 1810 erhöll han friherrlig värdighet. Han var vid 1812 års riksdag led. af statsutskottet. 1816 blef han president i Bergskollegium, var 1818 -30 president i Kammarkollegium samt utnämndes 1829 till en af rikets herrar. L. var ordf. i en kommitté, som 1819-22 utarbetade det förslag till ny reglering af rikets styrelseverk, hvilket behandlades vid 1823 års riksdag. Men liksom dåv. kanslirådet J. A. v. Hartmansdorff, hvilken 1821 inträdde i kommittén, skilde L. sig i åtskilligt från medkommitterades mening och afgaf ett särskildt, ganska intressant förslag, i hvilket han bl. a. förordade att, utan förändringar i grundlagen och således med bibehållande af statsexpeditionerna och Rikets allmänna ärenders beredning, statsrådets dåv. personal skulle fördelas på sex statsdepartement samt att i näst lägre instans den egentliga administrationen skulle anförtros åt fyra kungl. förvaltningar. 3. Charles Emil L., den föregåendes brorson, landtbruksarkitekt, f. 27 jan. 1810 på Hassle-Säby i Hassle socken, Skaraborgs län, d. 18 okt. 1888 på Bergatorp, egde och brukade Bergatorp i Berga socken, Skaraborgs län, och verkade med stort intresse för en förbättring af landtbrukets byggnadsväsen. Utom planschverken Om landt-mannabyggnader (34 pl. med text, utg. i 4 hftn af C. A. Forsselius, 1854-55) och Landtmanna-byggnader, hufvudsakligen jör mindre jordbruk (62 taflor och 2 arbetsritningar med text, 1868; ny uppl. 1890), det förra belönadt med Landt-bruksakad:s mindre, det senare med dess större guldmedalj, har man af L:s hand åtskilliga artiklar i dithörande frågor, införda i Bergelins "Tidskrift för svenska landtbruket", i "Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörvetenskap" och i Landtbruksakad:s tidskrift. L. valdes 1870 till led. af Landtbruksakad. L:s ofvannämnda arbeten voro länge den förnämsta handledningen i landt-byggnadskonst, tills införande af cement som byggnadsmaterial samt af landtbrukets utveckling betingade förändringar i byggnadssättet gjort dem mindre användbara. 1. -ni.* 2. (S. C.) 3. (II. J. Dft.) Löfverk. 1. Konsth., stiliserade växtornament, företrädesvis då de äro plastiskt utförda. Löfverk förekommer inom samtliga konststilar, i den grekisk-romerska såväl som i medeltidens och i de från renässansen utgångna (jfr Ornament). - 2. (Mussering, S k r a f f e r i n g), her.t ett Tryckt den 12 Heraldiskt löfverk. slags omslutande ornament kring adliga vapen (se fig. och H j ä l m t ä c k e). 1. Upk.* Löfveråsfjället, berg vid Idefjorden på gränsen emellan Näsinge och Skee socknar i Bohus län. Från dess högsta topp, Björnerödspiken 1. Björne-rödpiggen, 224 m., den högsta punkten i Bohus län, har man en af de vidsträcktaste utsikterna i hela södra Sverige. Löfvestad, socken i Malmöhus län, Färs härad. 5,435 har. 2,476 inv. (1911). L. bildar med Få-geltofta ett pastorat i Lunds stift, Färs kontrakt. Löfviflar, zool. Se V i f l a r. Löfving, Stefan, krigare, f. 24 dec. 1689 i Narva, d. 22 okt. 1777 på Hommanäs, deltog redan 1710 i några smärre krigiska företag på Finlands östra gräns och användes, sedan han 1711 17 b. 9