intendent i Jüterbog, 1701 superintendent i Delitzsch, 1707 professor i Wittenberg, 1709 pastor vid Korskyrkan i Dresden samt superintendent och medlem af öfverkonsistoriet där. Redan i Jüterbog hade L. börjat utge en teologisk tidskrift -- den första i sitt slag -- som utkom under olika titlar (1701 "Altes und neues aus dem schatz theologischer wissenschaft", 1702 "Unschuldige nachrichten von alten und neuen theologischen sachen", sedan 1721 "Fortgesetzte sammlung von alten und neuen theologischen sachen"; den redigerades 1721--31 af annan person, men öfvertogs 1731 åter af L.). Det nya i företaget väckte uppseende, och genom rikedomen och sakligheten i sitt innehåll vann tidskriften mycket stort anseende. Af särskild betydelse blef den genom den granskning, som L. där i en mängd uppsatser underkastade den pietistiska riktningen. I den af denna framkallade striden blef L. alltmer den egentlige ledaren på den lutherska ortodoxiens sida. Trots sin afgjorda motsats mot pietismen i teologiskt hänseende förstod dock L. vida mer än sina meningsfränder att rättvist uppskatta dess praktiska sträfvanden, och hans, närmast mot Halle-teologen J. Lange riktade, ur en serie tidskriftsuppsatser framvuxna, antipietistiska hufvudarbete Vollständiger Timotheus Verinus (2 bd, 1718--22) utgör än i dag grundvalen för den vetenskapliga uppfattningen och uppskattningen af pietismen. Äfven mot den romersk-katolska kyrkan och den Leibniz-Wolfska filosofien uppträdde L. som en skarpsynt polemiker och gjorde sig dessutom känd som flitig kyrkohistorisk forskare, särskildt till reformationens historia (Vollständige reformations-acta und documenta, 3 bd, 1720--29). Jfr M. v. Engelhardt, "V. E. L." (2:a uppl. 1856), och A. Ritschl, "Geschichte des pietismus" (bd III, 1866). E. Bg. Löschern von Hertzfelt [fånn], Karl Gustaf, sjöhjälte, son af en 1667 till svensk adelsman naturaliserad livländsk öfverste, Anders Löschern, kom 1687 i tjänst vid amiralitetet och blef 1700 kapten där. Under de närmast följande åren hade han befälet öfver en liten flotta på Peipus, hvarvid han en gång, biträdd af J. Hökeflycht, hade en träffning med icke färre än 100 ryska småfartyg, hvilka han tillbakadref efter 4 timmars strid (21 maj 1702). På våren 1704, då han från Dorpt seglade utför Embach, påträffade han 14 maj en rysk styrka, som uppkastat maskerade batterier på stranden. Sedan dessas eld till stor del beröfvat de svenska fartygen deras besättningar, antände L. krutkammaren på sitt skepp och sprängde sig i luften jämte en mängd ryssar, som hunnit komma ombord. Löschhorn [-hårn], Albert, tysk tonsättare, f. 1819 i Berlin, d. där 1905, från 1851 pianolärare vid k. institutet för kyrkomusik i Berlin (med professors titel från 1858), gjorde sig känd i synnerhet genom etyder och briljanta salongsstycken för piano samt arbetet Wegweiser in der pianoforteliteratur (1862; 2:a uppl., "Führer durch die klavierliteratur", 1885). A. L.* Lösdamm. Se Damm, sp. 1226. Lösdrifvare är enligt nu gällande lagstiftning hvar och en, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle och utan att söka arbete, äfvensom den, hvilken eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Vådan för det allmänna af dylika personer har sedan gammalt varit insedd och af lagstiftningen beaktad. "Vagabonderna", såsom de i utländsk rätt gemenligen betecknas, voro tydligen, innan polisväsendet vunnit full utbredning och styrka, så mycket farligare på en tid, då landsvägarna voro de hufvudsakliga förbindelselederna. Det är sålunda ej underligt, att lagstiftningen tog i med hård hand emot de kringstrykande och utarmade lättingarna, som gjorde vägarna osäkra och med våldgästning hemsökte landtbefolkningens afsides liggande boningar. Lösdrifveriet ansågs som ett brott, hvilket belades med straff, en åskådning, som ännu i utländsk rätt förekommer. Enligt de angelsaxiska lagarna ansågs den, som ej var bofast eller hade fast tjänst, fridlös; och likt tjufven kunde han saklöst dödas. Sveriges gamla landskapslagar ålade dem, som ej voro bofasta, löske mæn, att taga årstjänst som "leghudrængiær", och Birger Magnussons stadga mot lösdrifveriet 1303 vidfogar härtill hotet om spöslitning, öronens afskärande och landsförvisning. Genom plakatet 4 jan. 1577 föreskrifves, att lösdrifvaren skall uttagas till krigstjänst, och härmed slog man in på en väg, som ända in i senare tider följts. Genom zigenarnas, de s. k. tattarnas, insteg i landet blef lösdrifveriets plåga än mer ökad. I 1642 års stadga om tiggare föreskrefs, att vaganter och landstrykare skulle föras till nästa slott för att där arbeta i järnen, till dess de läte påskina någon märklig bättring. Men tattarna -- beträffande dessa hade 1637 års plakat bestämt, att alla män, som efter viss dag funnes i landet kvar, skulle upphängas och till lifvet straffas, under det att kvinnor och barn skulle härad från härad sin kos ur landet utdrifvas -- fingo jämväl i nämnda stadga den varningen att, om de beginge någon otillbörlig gärning, skulle de straffas till lifvet, annars ur riket utdrifvas. Enligt senare bestämmelser under 1600-talet skulle löst folk, lättingar och driftekarlar fasttagas och insättas som soldater emot den bestämda knektelönen och, om ej någon rote funnes ledig, försändas till något konungens slott, fästning eller ladugård för att arbeta, intill dess ledigt rum blefve. Liknande bestämmelser bibehöllos i författningar under 1700-talet. Äfven de lösa kvinnorna blefvo ålagda arbetstvång och intogos för detta ändamål å spinnhusen. Enligt 1723 års tjänstehjonsstadga egde den, som dömts till allmänt arbete, hvilket mest skedde på obestämd tid, därifrån frigifvas, så snart han skaffat sig husbonde. En hvar, som ej egde sådan eller medel till sitt uppehälle, var försvarslös. Uttrycket laga försvar