- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
289-290

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lösdrifvare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade urspr. betecknat det skydd mot utskrifning, hvilket enligt de adliga privilegierna vanns genom tjänst hos adeln, men öfvergick småningom till den tekniska termen för de förhållanden, som tryggade mot behandling som lösdrifvare. Uppfattningen af försvarslösheten som ett brott började småningom ändras, och därmed framträdde insikten om det olämpliga af de försvarslöses inhysande i fästningar och spinnhus tillsammans med verkliga förbrytare. En k. förordn. 27 febr. 1804 ger uttryck häråt genom inrättande af särskilda arbetsanstalter för sysselsättande af sysslolösa och vanartiga personer "utan att, såsom förut skett, sammanblandas med missdådare". Dessa anstalter fingo en fullt militärisk organisation, i det att manskapet indelades i kompanier under befäl af officerare. Sålunda uppkom den s. k. pioniärkåren. De män, som ej lämpade sig för denna kår, äfvensom kvinnorna, intogos å skilda korrektionshus. Där fingo de dömde stanna kvar på obestämd tid, tills någon genom erbjudande af laga försvar möjliggjorde deras frigifning. Dock blef genom k. kung. 1834 tjänstetiden vid pioniärkåren begränsad till minst 2, högst 4 år. Vid korrektionshusen kunde fortfarande den dömde nödgas stanna sin lifstid ut. Arméns misstämning mot att rekryteras med lösdrifvare hade sedan länge motverkat denna rekrytering, som ock genom k. bref 8 sept. och 13 okt. 1824 formligen förbjöds. Men pioniärkåren och korrektionshusen kunde ej rymma alla de försvarslöse. 8 aug. 1842 inrättades därför en kronoarbetskår (se d. o.), som i sig upptog alla de försvarslöse, fördelade på kompanier, hvilka skulle lyda under distriktets generalbefälhafvare och stå under krigslagarna; dessa användes till arbeten vid Trollhätte och Strömsholms kanaler, vid fästnings- och fängelsebyggnader m. m. Ej heller denna kår kunde mottaga obegränsadt antal personer, och det blef till sist uppenbart, att den gällande lagstiftningens allmänna princip om de försvarslöses dömande på obestämd tid måste ändras. Detta skedde ändtligen genom stadgan ang. försvarslösa och till allmänt arbete dömda personer 29 maj 1846. Enligt denna ansågs som laga försvar dels innehafvande af allmän eller enskild tjänst, dels idkande af studier eller något visst yrke, dels att bevisligen genom egna tillgångar eller andras vårdnad ega sin bärgning, dels slutligen att enligt behörigt intyg vara känd som den där iakttager ordning och sedlighet i sitt lefverne samt söker efter förmåga sig ärligen försörja. Genom k. br. s. å. fastslogs, att kronoarbetskarl på egen begäran finge som frivillig kvarstanna vid kronoarbetskåren utöfver den ådömda tiden, äfvensom att den, som saknade försörjningsmöjligheter, kunde som frivillig där vinna inträde, en rätt, som i stor utsträckning anlitades. Äfven kvinnor kunde som frivilliga vinna inträde vid arbetsanstalt. Detta medgifvande upphörde först med utfärdandet af den nya lagen ang. lösdrifvares behandling 12 juni 1885, den lag, som f. n. reglerar hithörande frågor. Här är det gamla försvarslöshetsbegreppet öfvergifvet och i stället lösdrifveri upptaget som grunden för den behandling lagen bestämmer. Hvad med lösdrifveri menas är ofvan vid artikelns rubrik angifvet. Barn under femton år må ej behandlas som lösdrifvare. Den, som beträdes med lösdrifveri, skall inställas för ortens kronofogde eller länsman samt i stad inför stadsfiskal och förhöras, hvarefter han kan varnas eller, om han är okänd, häktas och införpassas till K. M:ts befallningshafvande, som i sin tur eger besluta varningen. Beträdes den, som sålunda varnats, inom två år efter varningens kungörande ånyo med lösdrifveri, må han häktas och insändas till K. M:ts befallningshafvande, som eger ånyo varna honom eller ock döma honom till tvångsarbete (se d. o.) fr. o. m. en månad t. o. m. ett år, dock att, om han förut hållits till tvångs- eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekomma, tvångsarbetstiden kan utsträckas till högst tre år. Den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva, hvad till lifvets uppehållande oundgängligen fordras, må ej dömas till tvångsarbete eller, om han börjat undergå sådant, därmed fortsätta. Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade villkor, så att hans kvarhållande icke är af nöden, eger K. M:ts befallningshafvande förordna om hans frigifvande. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt (se d. o.), så ordnad, att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra samt att de dömde varda skilda efter kön. Lagen medger, att tvångsarbete må kunna förrättas jämväl i anstalt, som fattigvårdssamhälle inrättat. Men i själfva verket sker det för lösdrifveri ålagda arbetet alltid i de under Fångvårdsstyrelsen stående tvångsarbetsanstalterna. Tvångsarbetet kan ej i regel medföra afsedd verkan för lösdrifvarnas vänjande vid arbete och god ordning, emedan de ådömda tiderna oftast äro alltför korta, inskränkta som de merendels äro till 2 à 3 månader. Den, som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves, förpassas till hemorten. Har han varit dömd till tvångsarbete i sex månader eller därutöfver, eger han under två år efter frigifvandet icke utan särskildt tillstånd af polismyndigheten uppehålla sig utom kommunen och skall han i stad, där polismästare finnes, enligt dennes föreskrift göra anmälan om bostad och försörjningsmedel. Det åligger krono- och polisbetjänte äfvensom särskilda tillsyningsmän att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare, och kommunalmyndighet samt tillsyningsman böra låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare utväg till arbete. Antalet enligt försvarslöshetsstadgarna eller lösdrifverilagen dömda personer uppgick vid slutet af 1835 till 1,842, 1845 till 2,317, 1855 till 1,269, 1865 till 593, 1875 till 994, 1885 till 902, 1895 till 753, 1905 till 727 och 1910 till 636. 1910 häktades för lösdrifveri 2,246 personer, nämligen 1,623 män och 623 kvinnor. Bland de sistnämnda utgjordes som alltid en öfvervägande del af prostituerade, i det att polismyndigheterna i vissa större städer, särskildt i Stockholm, ådöma tvångsarbete för öfverträdelse af ordningsreglerna i gifna reglementen. Det är af detta skäl och icke för sitt osedliga lif, som dessa kvinnor behandlas enligt lösdrifverilagen. 21 juni 1907 tillsattes en k. kommitté för utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning ang. lösdrifvares behandling m. m.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 10 18:54:50 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free