verksamt sätt meddela absolution (en sakramental akt), | som ock clavis jurisdictionis, d. v. s. befogenheten att inför det kyrkliga forum bannlysa syndare eller ånyo upptaga dem i församlingens gemenskap. För Luther undergick tanken på nyckelmakten en djupgående förändring. Mot Rom och dess straffteorier betonar han i öfverensstämmelse med sin reformatoriska grundåskådning, att nyckelmakten hänför sig endast till det rent andliga eller m. a. o. blott rör syndarens personliga förhållande till Gud. Nyckelmakten, som ej blifvit öfverlåten till påfven eller till klerus, utan till kyrkan som sådan (jfr Kyrka), framställes därför af Luther i de schmalkaldiska artiklarna som en form af evangelium bredvid de former af evangelium, som utgöras af det muntliga ordet, sakramenten och de kristnes inbördes samtal och broderliga tröstande. (G. A-n.) Lösepenning (ty. ranzion, fr. rançon, af lat. redemptio, friköpande) kallades under förgångna tider det penningbelopp, som hvarje krigsfånge eller den stat han tillhörde måste utbetala, för att han skulle vinna befrielse ur fångenskapen. Lösepenningen steg betydligt under medeltiden, då den, som tagit fången, vanligen fick uppbära densamma. Under 1600-talet bestämdes dess belopp för olika grader vanligen genom fördrag, s. k. kartellfördrag, staterna emellan. Franska revolutionen gjorde slut på detta liksom på så många andra föråldrade krigsbruk. C. O. N. Löseskilling, jur. Se Lösen 1. LÖseth, O l u f E i l e r t, norsk språkforskare och litteraturhistoriker, f. l sept. 1858 i Trondhjem, blef filol. kandidat 1883, hvarefter hans specialitet blef romanska språk. 1892 blef han universitetsstipendiat i romansk språkvetenskap och litteraturhistoria i Kristiania samt därjämte 1895 docent i dessa ämnen och 1897 lektor i modern franska. Genom en afh. i "Romania" hade han redan 1885 gjort sig bemärkt med ett försök till en ny förklaring af italienska litteraturens upprinnelse. 1888 tog han doktorsgraden på en afh. om Tristan-romanens gammelfranske prosahaandskrijter, senare utvidgad till det större verket Le roman de Tristan en prose, le roman de Palamede et la compilalion de Rusticien de Pise (Paris, 1891), med djupgående komparativ-analytiska studier i fransk medeltidslitteratur. Till detta arbete sluta sig hans förträffliga kritiskt reviderande editioner af Gautier d'Ärras' (1100-talet) fornfranska dikter "Eracle" (1893) och "Illo et Galeroa" (1891), af romanen ! "Robert le Diablo" (Paris, 1903, för "La société j des anciens textes francais") och af "Le Tristan | et le Palaméde des manuscrits francais de British j museum" (i Kristiania Vidensk. selsk:s skr., 1915). Bl. a. i Notes de syntaxe francaise (1910) har han l spridt ljus öfver olika . punkter i modernt franskt j språkbruk. L. har dessutom skrifvit en mängd | vetenskapliga uppsatser i tidskrifter och tid- j ningar. K. V. II. ; Lösfinnar. Se Finnmarker. Lösflottning. Se Flottled och Flottning, sp. 647. Lös-från-Rom-rörelsen. Se Romersk-katolska kyrkan. Löshund l. Lös hund, jaktv., hund, som begagnas lös vid jakt på älg och björn, till skillnad från ledhund, som föres i band. Löshundens uppgift är att söka "ställa" villebrådet, d. v. s. genom ståndskall uppehålla det, till dess jägaren hinner fram. Som löshund vid älgjakt användes vanligen i vårt land jämthunden (jfr Hunden, sp. 1314); äfven ha försök gjorts med importerade tyska (hannoverska) spårhundar. G. G. Löshäst. 1. Häst, som medföljer utan att ridas eller draga; i öfverförd bemärkelse en ensam person, t. ex. kavaljer utan dam vid bjudning. -- 2. Skpsb. Se Lösspant. Lös i munnen, veter. Se Lanerna. Lösing, härad i Östergötlands län, ingår i Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads domsaga, tingslag och fögderi samt omfattar socknarna Styrestad, S:t Johannes, Dagsberg, Krokek, Tingstad, Furingstad. 22,008 har. 8,021 inv. (1911). Lösings, Bråbo och Memmings kontrakt. Se Norrköpings kontrakt. Lösings häradsallmänning Kolmården, belägen i Krokeks socken, Finspångs revir och Östergötlands län, har af ålder varit allmänning och bibehölls som sådan vid den reglering, som allmänningarna i riket undergingo på 1830-talet. Allmänningen har stått under skogsstatens vård och förvaltning till 1881, då förvaltningen öfvertogs af allmänningsdelegarna. Reglemente fastställdes af K. M:ts befallningshafvande 3 april 1882. Areal 5,231 har med en årlig afverkning af omkr. 4,900 kbm. M-g. Lösk (fsv. lösker), ej bofast. Se Lösdrifvare. Lösköl, skpsb. Se Köl 1, sp. 607. Löslighet, kem. Se Lösning. Löslig indigo. Se Indigo-karmin. Löslig stärkelse, tekn. farm. Se Stärkelse. Lösning, fys.-kem. Bringas en fast kropp, t. ex. socker, i beröring med en vätska, t. ex. vatten, så försvinner skenbart en del af den fasta kroppen och vätskan får nya egenskaper - i nu anförda exempel söt smak, högre specifik vikt, högre kokpunkt (se E b u 11 i o s k o p i) o. s. v. än förut. Genom rent fysiska medel, såsom afdunstning eller utfrysning, kan man emellertid ur denna nya vätska afskilja två kroppar, nämligen den fasta kroppen (sockret) och den ursprungliga vätskan (vattnet, som eventuellt afskiljes i form af gas eller fast kropp, is). Man säger därför, att den fasta kroppen i den resulterande vätskan (lösningen) varit löst, och den ursprungliga vätskan (vattnet) kallas den fasta kroppens (sockrets) lösningsmedel. - Man säger också ofta, att en metall, t. ex. zink, löser sig i en syra, t. ex. svafvelsyra, och den så resulterande lösningen kallas stundom (zink)lösning. Detta är emellertid ett oegentligt uttryck, ty därvid sker en kemisk förändring af (svafvel)syran, i det denna mister sitt väte, och metallen (zinken) kan ej heller medelst fysiska hjälpmedel återvinnas ur viltskan i fråga, som i själfva verket är en lösning af ett metallsalt (zinksulfat) och ej af metall (zink). - Man föreställer sig, att vid lösningspro-cesscn den fasta kroppens molekyler attraheras af lösningsmedlets och detta i dess högre grad, ju flera molekyler af lösningsmedlet komma på en molekyl af den lösta kroppen. Lösningsprocessen kan därför pågå endast till en viss gräns, då attraktionen mellan en molekyl af den fasta kroppen och