295 Lösning 296 lösningsmedlet blir lika stor med attraktionen mellan den förra och återstående olösta delar af den fasta kroppen. Lösningen i fråga säges då vara mättad, och den mängd af den fasta kroppen, som finnes i en kubikcentimeter af den mättade lösningen, kallas för den fasta kroppens löslighet i det gifna lösningsmedlet. Sagda gräns är i allmänhet föränderlig med temperaturen, och den fasta kroppens löslighet växer med temperaturen, om lösningsprocessen är förbunden med en värme-absorption (det vanligaste fallet), aftager däremot med stigande temperatur, om vid lösningsprocessen värn.e utvecklas (t. ex. för gips) i enlighet med den mekaniska värmeteoriens fordringar. Afkyles en mättad lösning af en kropp, hvars löslighet stiger med temperaturen, utskiljes i allmänhet den lösta kroppen till en del och bildar en s. k. f ä 11-ning (se d. o.), om den, såsom i de flesta fall, är tyngre än lösningen. Ännu vanligare är, att fällningar bildas därigenom, att en svårlöslig kropp bildas vid sammanblandning af två lösningar. Stundom utfaller i dylika fall den svårlösliga kroppen ej genast; lösningen säges då vara "öfver-mättad". Liksom en fast kropp kan äfven en vätska lösas i en annan vätska, t. ex. alkohol eller eter i vatten. I några fall, såsom för alkohol och vatten, kunna vätskorna blandas i alla proportioner - lösligheten säges då vara "obegränsad" -, i andra åter, såsom för eter och vatten vid vanlig temperatur, är den likasom för fasta kroppar begränsad och följer samma lagar, som nyss angifvits. I dylika fall är det ofta svårt att afgöra, hvad som är lösningsmedel och hvad som 'ÅT löst kropp. Vanligen anger man den vätska, som förefinnes i större mängd i lösningen, såsom lösningsmedel. När en vätska, t. ex. eter, endast till en viss grad löses i en annan, t. ex. vatten, erhåller man två lösningar: den ena af den förra vätskan (eter) i den senare (vatten), den andra af den senare vätskan (vatten) i den förra (eter). Vid en viss temperatur, som motsvarar den kritiska temperaturen vid ångbildning, få de båda lösningarna samma sammansättning, öfver (stundom under) denna "kritiska temperatur" äro de båda vätskorna biandbara i alla proportioner. Så t. ex. är den kritiska temperaturen för fenol och vatten 68,8° C. enligt Rothmund - öfver denna temperatur kunna de båda vätskorna blandas i alla proportioner, däremot ej under densamma. Likaså är den "undre kritiska temperaturen" för trietylamin och vatten 18,6° enligt Rothmund, d. v. s. dessa båda vätskor kunna blandas i alla förhållanden under denna temperatur, men ej öfver densamma. I åtskilliga fall är den "kritiska temperaturen" för vätskeblandningar ej känd, emedan den ej ligger på för försöken tillgängligt område. Detta är förhållandet med eter och vatten, där denna temperatur, om den finnes, ligger under -4° C., där vattnet fryser ut. Liksom en vätska kan lösa sig i en annan vätska, så kan äfven en gas, t. ex. kolsyra, lösa sig i en vätska, t. ex. vatten, hvilken företeelse fått namnet absorption (se d. o.). I detta fall gäller en särskild lag, funnen af Henry, som säger att, då jämvikt inträdt mellan gasen och lösningen, stå gasens koncentration i lösningen och dess koncen- tration i gastillstånd i ett bestämdt förhållande, kalladt absorptionskoefficient. Om man således har kolsyra öfver en lösning af kolsyra i vatten och fördubblar kolsyregasens koncentration (genom att fördubbla dess tryck), så fördubblas äfven kolsyrans koncentration i vattenlösningen. Absorp-tionskoefncienten ändras med temperaturen efter samma lag, som ofvan angifvits för löslighetens motsvarande ändring. Af de olika gasernas förhållande i berörda afseende kan man sluta sig till, att i allmänhet gasabsorption eger rum under värmeutveckling, utom vid lösning af vätgas i vatten, som synes ske utan något slags värmeförändring. Henrys lag kan utsträckas till andra kroppar än gaser, dock fordras alltid för dess giltighet, att kroppen i fråga skall ha samma molekylarstorlek i lösning och i det andra ifrågavarande tillståndet. Gaser kunna blandas med hvarandra i alla förhållanden. Gaser ansågos förr ej kunna lösa andra kroppar. Emellertid synas nyare erfarenheter ge vid handen, att detta beror endast därpå, att gaserna i allmänhet innehålla föga materia på volymsenheten (l kbcm.) och till följd däraf utöfva ringa attraktion ; när åter gaserna äro starkt koncentrerade, såsom i närheten af den kritiska punkten, kunna de stundom lösa fasta och flytande kroppar. Äfven fasta kroppar kunna lösa hvarandra, såsom vid sammankristallisering af isomorfa (se d. o.) kroppar. De bilda då s. k. fasta lösningar. Enligt van't Hoffs lag om det osmotiska trycket motsvarar en mättad lösning fullkomligt en mättad ånga. Den hastighet, med hvilken en fast kropp, t. ex. ett salt, löses i en vätska, motsvarar därför den hastighet, hvarmed en vätska afdun-star (se A f d u n s t n i n g); det vill säga lösningshastigheten är proportionell mot mättningsdeficit eller skillnaden mellan lösningens verkliga koncentration och den mättade lösningens koncentration. Försök af Noyes och Whitney ha visat riktigheten af denna slutsats. Liksom afdunstnin-gens hastighet stiger med vindhastigheten, ökas lösningshastigheten med omröringen - några försök af Brunner synas visa, att denna hastighet växer proportionellt mot potensen 2/s af omrörings-hastigheten. Likaså växer lösningshastigheten med temperaturen, så vidt vi känna, och är proportionell mot storleken af beröringsytan mellan den fasta kroppen och lösningsmedlet. Liknande lagar gälla för lösning af en gas i en vätska och utan tvifvel äfven för lösning af en vätska i en annan vätska. Oaktadt lösningarna spela den största roll inom naturen (man erinre sig hafs- och flodvattnet samt de fysiologiska vätskorna såsom blod och magsaft), var deras natur jämförelsevis föga studerad intill de senaste två årtiondena, då en fullständig omgestaltning af detta område egde rum till följd af Raoults undersökningar ang. lösningars ångtryck och fryspunkt samt den därpå följande storartade upptäckten al van't Hoff, att samma lagar gälla för lösningar som för gaser (se Osmotiskt tryck) och slutligen den elektrolytiska dissocia-tionsteoriens (se D i s s o c i a t i o n) genomförande inom fysikens och kemiens viktigaste områden. Likasom upptäckten af gaslagarna i slutet af 1700-och början af 1800-talet satte prägeln på de rationella naturvetenskapernas utveckling vid sagda tid, så har den noggranna undersökningen af lös-