299 Löss--Löständer 300 bakkropp, känner man 2 arter, hufvudlusen (P. capitis; fig. 1), l-2 mm. lång, samt den ända till 3,5 mm. långa klädlusen (P. vestimenti). Den förra träffas framför allt på hufvudets hårbevuxna del. De på håren fästa äggen (”gnetter”) kläckas om 6--8 dagar, och efter ytterligare 18 dagar är djuret fullvuxet. Klädlusen, som af en del författare ej anses till arten skild från den förra, lefver på de med blott småhår beklädda delarna af bålen. Den lägger sina ägg i vecken eller vid sömmarna af kläderna. Det torde egentligen vara denna art, som framkallat talet om den mystiska s. k. lussjukan (se Ftiriasis). -- Flatlusen (Phthirius pubis; fig. 2) har kort, från den öfriga kroppen otydligt afsatt bakkropp. Denna art lefver på de hårbevuxna omgifningarna till könsorganen, stundom äfven i armhålorna, skägget och ögonbrynen. G. A--z. Löss (ty.), geol., en gulgrå till ljusbrun, kalkhaltig, vanligtvis oskiktad, homogen finsandig lera af kvartär ålder. Den genomdrages af hårfina vertikala rör (efter växtrötter) och visar stor benägenhet att förklyftas vertikalt. Ej sällan innehåller den sekundärt bildade, skiktvis anordnade kalkkonkretioner, s. k. lössmännchen, som orsaka en viss lagring. Lössen innehåller lämningar förnämligast af stäppdjur och stäppväxter, såsom ben af stäppantilopen, vildhästen, stäppmurmeldjuret m. fl. gnagare o. s. v. samt skal af mollusker, förnämligast landsnäckorna Helix hispida, Pupa muscorum och Succinea oblonga. Lössaflagringarna, som vanligen nå en mäktighet af 10--50 m., på sina ställen, såsom i norra Kina, flera hundra m., uppträda hufvudsakligen inom vidsträckta slättområden, breda dalar och andra sänkor. Löss har stor utbredning inom alla världsdelar, framför allt i Asien, särskildt norra Kina (se fig. 1), där den kallas gula jorden, väl känd genom F. von Richthofens mästerliga skildringar.

Fig. 1. Lösslandskap i Shansi, norra Kina.

I Europa har löss stor utbredning bl. a. inom Rhens och Donaus breda dalar, på de ungerska och delvis äfven polska slätterna, öfverallt utanför den sista nedisningens gränser (se Kvartärperioden, fig. 1). Den saknas därför t. ex. i norra Ryssland, Fennoskandia, England o. s. v. Det ges äfven löss af interglacial ålder. På grund dels af sitt uppträdande, t. ex. genom att inom flera områden bilda vattendelaren, dels ock af sin nyssnämnda fauna och flora är löss att anse som ett hufvudsakligen eoliskt l. luftsediment, det finaste stoftet af vittrings- och nötningsprodukter, som af stormar bortförts från stormcentra (mest ökenområden) och aflagrats inom lugnare (framför allt stäpp-) områden, där f. ö. nederbörd och vegetation bundit stoftet. En del geologer håller före, att löss bildats äfven i sjöar. Norra Kinas lössaflagringar äro ojämförliga i utsträckning och storslagenhet. De genomdragas af otaliga, ofta af lodräta väggar begränsade, mestadels oöfverkomliga, djupa erosionsklyftor, hvilkas bredd ibland uppgår till blott 1 à 2 m. mot ett djup af 10--20 m.

Fig. 2. Lössboningar i Kina.

Millioner människor ha här gräft sina boningar (se fig. 2) i väggarna och odla med framgång platåerna, ty lössaflagringarna bilda inom klimatologiskt gynnsamma trakter en mycket fruktbar jordmån (jfr Kvartärperioden). H. M--e. Lösskindchen (ty.). Se Lera, sp. 229. Lössmännchen (ty.). Se Löss, gcol. Lösspant 1. Löshäst, skpsb., på ett träfartyg ett spant, som består af endast en timmerring (se Spant). C. K. S. Lös sträng kallas en sträng på stråkinstrument, gitarr m. m., då densamma skall ljuda med sin egen ton, således utan någon fingersättning därpå. Vid utsatt fingersättning öfver noterna betecknas lös sträng med ⚙. A. L.* Löståg, sjöv., ett tåg, som icke för tillfället nyttjas och som icke är på något sätt fastgjordt. Ett dylikt kortare tåg kallas lösända. L. H.* Löständer, Artificiella tänder 1. Konstgjorda tänder användas i st. f. förlorade naturliga tänder. De konstgjorda tänderna äro till lika mycket för nyttan som för utseendet.