301 Löständer Ej nog därmed att matsmältningen och uttalet vinna genom dem, utan mången gång utöfva do välgörande inflytando på brö:;torganen, särskildt lungorna, där dessa på ett eller annat, sätt äro angripna. I flera lungsjukdomar t. ex. är det alldeles nödvändigt, att lungorna skyddas för inflytande af den luft, som under kallare årstider ut-.öfvar en skadlig inverkan på dessa organ. Hos personer, som lida af dylika sjukdomar och hvilkas tänder af en eller annan orsak gått under, hindras detta i betydlig mån därigenom, att löständer anläggas. - Föreställningen om löständer är i allmänhet förenad med en viss fasa, och denna torde härleda sig från den tid, då det verkligen var förenadt med mindre eller större, ja mången gång rätt betydligt besvär att bära dem. Detta är numera, sedan tandläkarkonsten på de sista 30 ä 40 åren gått så betydligt framåt, i ej ringa mån afhjälpt. Fall kunna väl ges, där, till följd af munnens egen beskaffenhet, känsligheten hos den, som bär löständer, är stor, och några andra förhållanden göra det svårt och t. o. m. någon gång omöjligt att fördraga dem, men dessa fall äro undantag. Löständer tillverkades fordom för hand af elfenben, hvalrossbetar o. d., men åstadkommas numera fabriksmässigt och i stor skala af en massa, som hufvudsakligen innehåller kisel, samt benämnas porslins- eller emalj t and er. De anbringas i munnen på flera sätt, allteftersom omständigheterna i de olika fallen tillåta. Sålunda kunna de fästas medelst ett stift (pirot) i roten eller med fjädrar och hakar kring närliggande, naturliga tänder eller medelst sugning (vidhäftning 1. ad-hesion) till jrommen därigenom, att de anbrinsas på en gomplåt, som lufttätt sluter (adhererar) till den naturliga gommen (s. k. sugplåtar); vidare göras numera s. k. bryggarbeten, där artificiella tänder på det ena eller andra sättet fästas vid enstaka, kvarsittande, naturliga tänder eller rötter, således utan gomplåt. Sådana artificiella tänder kunna här också cöras af metall (helst guld) och till kronan formade efter motsvarande förlorade eller mer eller mindre förstörda tänder. Slutligen kunna, där samtliga naturliga tänder äro borta, fullständiga s. k. tandgarnityr anbringas medelst spiralfjädrar (s. k. resårer) mellan öfver- och underkäkens tänder. Här kvarhållas de konstgjorda plåtarna i sitt läge hufvudsakligen genom spänningen hos dessa spiraler, ehuru understundom adhesionen äfven här, för den öfre gomplåten, gör sitt till. Alla dessa olika sätt för fästande af löständer ha hvart för sig olika användning vid olika tillfällen samt hvart och ett sina fördelar och olägenheter. Vid alla måste man nosa tillse, att munnen förut tillbörligt prepareras. Det bekvämaste sättet är utan tvifvel stifttanden, där den kan användas, men detta är mera sällan. Den kan egentligen brukas endast i st. f. tänder med en enda rot och företrädesvis för framtänderna. Men ett villkor härvid är, att rötterna äro friska och sålunda starka nog att kunna uppbära stiftet. Stifttänderna användas sålunda rättast då, när en eller annan tandkrona genom yttre våld blifvit krossad och roten ej genom "röta" eller annan sjukdom är förstörd. I sådant fall kan stifttanden appliceras med största utsikt att kunna kvarsitta flera år (ända till 12-15 och stundom längre). Sedan don en gång blifvit insatt, har patienten af donsamma knappt det ringaste besvär, så att han snart glömmer alldeles bort, att han bär den. Den behöfver nämligen ej- uttagas och rengöras, såsom förhållandet är med andra artificiella tänder, utan skötes som de naturliga tänderna. De ölriga sätten för anbringande af löständer ha alla det gemensamt, att tänderna fordra en ytterst noggrann omvårdnad och skötsel för undvikande af de obehag, som äro förknippade med dem. lakttages däremot denna vård, försvinna snart obehagen af sig själfva, och man vänjer sig i allmänhet ganska lätt vid tänderna. Sugplåtarna äro i de flesta fall att föredraga framför sådana, som fästas medelst fjädrar, ty dessa senare åstadkomma merendels på kvarsittande naturliga tänder slitningar, som leda till dessa tänders undergång. Sugplåten fästes i munnen därigenom, att plåten, som passar fullkomligt lufttätt in i den naturliga gommens alla böjningar och fållor, uttränger all luft emellan sig och gommen och därigenom suges (adhererar) till denna. En väl gjord sugplåt till en mun, som lämpar sig därför, sitter i de flesta fall så fast och stadigt, att det behöfves en viss kraft att taga den bort. Någon gång kan t. o. m. hända, att don till en början så våldsamt adhererar till gommen, att denna inflammeras samt bläsor och sårnader där uppkomma. Vid sådana tillfällen måste man iakttaga försiktighet till en början vid plåtens användande, så att ej framtida men för gommen uppkommer. Skillnaden emellan plåtar, som fästas med hakar, och adhesionsplåtar är den att, ehuru de förra visserligen någon gång äfven sugas fast, de dock merendels äro så små, att själfva sugytan blir liten, hvadan de alltså kvarhållas af fjädrarna, då sugplåten däremot sitter uteslutande genom adhesionen. F. ö. måste afseende här mycket fästas vid den naturliga gommens egen beskaffenhet hos olika personer, dess större eller mindre hårdhet, som gör den olika mottaglig för det ena eller andra skuret af gom plåtar. Adhesionsplåtarna äro oftast större än fjäderplåtarna, enär man måste beräkna en ganska stor sugyta för deras kvarstånnande, och de bli äfven till följd häraf till en början mer besvärliga. Plåtarna göras af olika ämnen, men kanske användas mest sådana af vulkaniserad kautschuk. Dessa äro nämligen betydligt lättare än de af metall (merendels platina eller guld) och ha i det hänseendet företräde framför de på senare tider af celluloid förfärdigade, att de äro lukt- och smakfria. Celluloidplåtarna ha däremot en egendomlig och ibland obehaglig lukt och smak af kamfer (som ingår i massan), liksom de äfven något ändra sin ursprungliga form efter olika värmegrader i munnen och därigenom kunna rubbas i sitt läge. Metallplåtarna göras visserligen tunnare och äro därigenom behagligare för munnen, men de äro i stället tyngre än de öfriga. De hela "garnityren" med spiraler eller s. k. resårer äro svårast att sköta och besvärligast att bära. De fordra nämligen den yttersta omsorg vid renhållningen, ty de erbjuda genom själfva resårerna ypperliga kloaker för saliv, slem och matrester m. m., som passera munnen samt där kvarstanna och undergå förruttnelse. Spiralfjädrarna förorsaka dessutom vid munnens rörelser ofta ett tryck