- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
303-304

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löständer, Artificiella tänder l. Konstgjorda tänder - Lösväska, postv. - Lösända, sjöv. Se Löståg. - Lösöreköp, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

303 Lösväska-Lösöreköp 304 mot tandkött och kinder, hvilket kan i dessa mjuka partier leda till verkliga sjukdomar. Äfven dessa plåtar kunna göras af olika ämnen, men förfärdigas merendels af kautschuk för under- och af metall för öfverkäkens tänder. De kunna äfven hvar för sig göras af kombinerad metall och kautschuk. Vid anläggandet af en tandplåt må man, som nämndt, ej föreställa sig, att munnen genast kan fördraga denna, att tuggningen genast kan försiggå och att uttalet på normalt sätt genast kan åvägabringas. Någon svårighet, understundom äfven en större sådan, finnes nästan alltid. Huru liten plåten än är, dröjer alltid någon tid, innan munnen vänjer sig vid densamma. Gommens olika förin, patientens större eller mindre tålighet, således lynnet och nervsystemets beskaffenhet jämte flera andra omständigheter inverka i olika grad härpå, så att den tid, som åtgår, innan man hunnit vänja sig, är mycket olika för olika personer. - Hvad vården af löständerna beträffar, gäller den regel, att ju oftare den tillgodoses, dess bättre, dock ej så, att man behöfver gå till någon öfverdrift. Sitter plåten väl, behöfver man ej uttaga och skölja densamma mer än morgon och afton. Är den af en eller annan orsak mindre fast, liksom i allmänhet där den är liten, bör den ej öfver natten kvarstanna i munnen. Den skulle nämligen lätt kunna nedkomma i halsen. Bristande tillsyn och renhållning af löständerna kunna för munnen själf och kvarsittande naturliga tänder bli högst menliga, oafsedt den skadliga inverkan, som kvarstannande slem och matrester ha på den föda, som måste passera munnen för att i friskt tillstånd tillföras magsäcken och tarmkanalen. Ugn. Lösväska, postv., en af korrespondent anskaffad och underhållen, med låsanordning och, där så erfordras, skylt försedd stark läderväska, afsedd för befordran af egarens post till och från viss närbelägen postanstalt, önskan att utväxla lösväska skall anmälas hos postanstaltens föreståndare. Flera korrespondenter eller en hel socken få förena sig om en enda lösväska. I regel har egaren att fortskaffa väskan genom eget bud. Emellertid kan den äfven få befordras med allmänna posten, dock icke i postkupé utan särskildt meddeladt tillstånd. Den kan ock, då aftal därom träffats, försändas med bantåg utan postkupé eller med ångfartyg. Yör utväxlande af lösväska, som med landsvägspost fortskaffas, får posten icke uppehållas eller från allmänna postvägen afvika, utan så snart postiljon eller postförare genom hornsignal till-kännagifvit sin ankomst, har väskegaren att oför-dröjligen ombesörja aflämnandet eller afhämtandet. - Lösväskan eller, som den (mindre riktigt) på landsbygden merendels kallas, "postväskan" var redan under postverkets äldre tider i bruk. I ett k. br. till Kanslikollegium 18 sept. 1688 föreskrif-ves, "ät then, som wil hafva några bref til sig på landet, han måste giöra aftahl med närmaste städers post-contoir, ät the läggia the brefwen uti een bijwäska, ät uttagas i then postgården, som til then orten närmast är dijt brefwet skall beställas, ifrån hvilken postgård han och sielf måst låta thet afhemta, eller handla med postbonden därom". Länge utgjorde bestämmandet af ersättningsbeloppet åt postförvaltaren för besväret med lösväskan en privatsak mellan denne och väsk- egaren. Genom k. br. 25 febr. 1832 föreskrefs emellertid, att godtgörelsen skulle utgöra minst 4 och högst 12 rdr banko om året. Numera skall för utväxling af lösväska utgå expeditionsafgift med l kr. 50 öre i kvartalet, då väskan afsändes från postanstalten högst 4 gånger i veckan, och med 3 kr. i kvartalet, då den afsändes oftare; myndigheter m. fl., som tillerkänts tjänstebrefsrätt, äro dock från dylik afgift befriade. Egare af lösväska, som fortskaffas med landsvägspost, hvilken regelbundet ledsagas af postiljon, har intill senaste tid varit förpliktad att jämväl till denne erlägga en afgift af högst 3 kr. om året. Denna bestämmelse upphörde med 1909. S. å. omfattade utväxlingen af lösväskor vid rikets samtliga postanstalter ett antal af 4,104 st. E. L-n. Lösända, SJÖD. Se L ö s t å g. LösÖreköp, jur., en beteckning, som i äldre tider någon gång nyttjades i st. f. köp af lösören, men som efter hand kommit att utmärka ett särskildt slag däraf, nämligen en sådan handel, vid hvilken köparen låter säljaren få bli i besittning af lösörena. - Då enligt 1734 års lag regelrätt ingen kunde ega panträtt i lös egendom utan att ha den i sin besittning, tjänade aftalet till ett lagens kringgående. Borgenären uppträdde därvid som köpare och gäldenären som säljare. Köpeskillingen utgjorde försträckningssumman. Den försålda egendomen, hvilken tillsvidare förblef i säljarens hand, skulle vara borgenären till pantsäkerhet samt således af honom icke tagas i anspråk, förrän det visat sig, att gäldenären icke kunde återbetala det försträckta beloppet. Var han åter i stånd därtill, egde en återförsäljning eller en återgång af köpet rum. Ränta kunde borgenären då bekomma genom köpeskillingens höjande. Vanligare var dock, att gäldenären vid den första skenbara försäljningen tillfredsställde borgenärens anspråk på ränta i form af en hyresafgift för rätten till det fortsatta begagnandet af godset. - Då dessa aftal icke helt enkelt voro beräknade på att göra en gäldenärs egendom oåtkomlig för samtliga hans borgenärer, satte de för hvarje fall gäldenären i tillfälle att utan egen olägenhet gynna en af dem på de öfriges bekostnad. Enär lagskipningen icke visade sig i stånd att stäfja det missbruk, som sålunda bedrefs, grep omsider lagstiftningen in. - I ämnet ha två förordningar utfärdats, den första 9 maj 1835 och den andra, som ersatte den föregåenue, 20 nov. 1845. Denna senare förordning gäller fortfarande, men har dock underkastats ändringar genom lag 14 juni 1907. Redan enligt 1835 års förordn, skulle köparen för bevarande af sin vid lösöreköpet förvärfvade rätt sörja för, att aftalet under iakttagande af vissa föreskrifna former skriftligen upprättades samt därefter inom viss tid offentliggjordes och inprotokollerades. I 1845 års förordn., som ytterligare skärpt föreskrifterna i nämnda afseenden, ha därjämte intagits bestämmelser om, hvad borgenär, som sökt utmätning hos en sin gäldenär, eger att företaga för det fall, att utmätningens verkställande bestrides på grund af lösöreköp, hvarigenom gäldenären till annan man försålt i boet befintlig egendom. Med afseende å den rättegång, till hvars anhängiggö-rande borgenären för detta fall bl. a. hänvisas, har det förordnats, att domstolen, trots iakttagandet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 10 18:54:50 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free