M är den trettonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Bokstafvens äldsta säkert kända, fornsemitiska (moabitiska) form är VX, vändt åt vänster. Till denna form sluter sig det äldsta grekiska alfabetet (Melos, Kreta), utan annan olikhet än den, som följer af skriftens riktning än åt vänster, än åt höger. I yngre grekiska (såväl doriska som joniska) alfabet har tecknet gått miste om slutstrecket och uppträder som ϻ, Ϻ, M m. m. I handskrifter träffas redan omkr. år 590 e. Kr. Μ. Ur den första af de nämnda yngre formerna (uncialer) låter sig den grekiska minuskeln μ utan svårighet härleda. Från grekiskan har uncialen Μ oförändrad öfvergått i det slavisk-cyrilliska alfabetet. En något yngre form, som står nära minuskeln, har lånats af koptiskan. Det chalcidisk-doriska alfabetet uti Italien hade både det urspr. 𐌌 och 𐌑, och ur dessa former förklaras de fornitaliska alfabetens former: 𐌌, M W M (så normalt), M, de båda sista speciellt latinska. I uncialskrift (4:e och 5:e årh. e. Kr.) visar sig ett rundadt M, något senare half-uncialt M (redan 509). Från dessa typer härstammar dels vårt vanliga "lilla" m, dels frakturstilens M m. I den äldre (urnordiska) runraden har det 20:e tecknet (före l) med betydelse af m vanligast formen ᛗ (hvaremot ᛖ betyder e, se detta), sannolikt närmast utgående från det ofvan nämnda grekiska M. Ur M utvecklade sig i vikingatiden först ᛄ och ᛰ, som ofta förekomma i synnerhet på jylländska stenar (bl. a. på de bekanta Jællinge-stenarna), därigenom att de båda stafvarna sammanslogos till en. Senare förenklas detta tecken dels i den s. k. Rökstensgruppens inskrifter till t, dels till ᛉ, som är det yngre (kortare) alfabetets vanliga tecken för m och i runraden innehar 4:e platsen i den 3:e ätten (Týs ätt), efter l. -- M (m) är nästan aldrig tecken för annat än m-ljud. I fr. utmärker dock vokal + m nasalerad vokal. Tecknets namn är i hebr. mem, i grek. my, i nyare språk ämm; runan heter madher (man). Det vanliga m-ljudet, som vi ha i t. ex. sv. man, arm, är en tonande labio-labial naso-oral media, mindre ofta, såsom i lampa, bomb, nasal resonant. Det bildas sålunda, att talströmmen först i struphufvudet vid gången emellan de till hvarandra närmade och i regelbundna vibrationer försatta röstbanden blir tonande samt därefter passerar genom svalget och näsan, under det vägen genom munnen är spärrad på det sätt, att läpparna tätt sluta sig till hvarandra och förbli så vid resonantens frambringande, under det att de vid medians öppnas medelst en svag explosion. Den i struphufvudet frambragta grundtonen förändras alltså genom resonans af näs- och munhålornas egentoner. Är vid luftens gång genom struphufvudet ljudspringan vidöppen, så att röstbanden icke sättas i rörelse, uppstår ett m utan ton, såsom i det vanliga uttalet af sarkasm, rytm. Resonantiskt m utan ton finnes i härjedalskan före perspirerad tenuis, t. ex. i jamt "jämtlänning". Ett tredje m höres vanligen före f, t. ex. i ordet kamfer. Om, liksom fallet är vid bildningen af det följande f, underläppen lägger sig mot öfre framtänderna i st. f. mot öfverläppen, uppstår nämligen ett labio-dentalt m. Slutligen kan m äfven "muljeras" därigenom, att tungans främre del, samtidigt med att de öfriga språkverktygen intaga den för m:s bildning nödiga ställningen, höjes i i-läge, hvarigenom man samtidigt får m- och i-ljud, som t. ex. i ry. mjetj, po. miecz, svärd. M-ljudet tecknas i alla språk med europeisk-latinsk skrift oföränderligen med m. Muljeradt m tecknas i polskan mi, i ryskan m med följande muljeringstecken eller också m med följande särskildt vokaltecken, som i sig anses innesluta muljeringstecken + vokal. Om det indoeuropeiska m-ljudets historia är föga att säga, enär det i de allra flesta fall bibehållit sig oförändradt. Dock har det i alla germanska språk öfvergått till n före d, såsom synes t. ex. af sv. sand = grek. amathos (för samadhos) och af ty. schande jämfördt med sv. skam, vidare bortfallit i obetonadt slutljud, t. ex. sv. nio = lat. novem (för nevem). I de nordiska språken har m mycket ofta (i isl. alltid) assimilerats med följande p, t. ex. i i kapp = i kamp (lån från tyskan), kläpp = klimp, dialekternas sopp = svamp. Nytt m-ljud har svenskan skaffat sig af gammalt v före n, t. ex. hamn = da. havn, domna = dufna, och stundom af n före b, t. ex. hambo-polska för Hanebo-polska, umbära för und-bära (jfr und-vika).