329 Maalstriden-Maanselkä M. är ett vildt och söndersplittradt fjällandskap. Närmare fjorden öppnar sig dalen till stora, jämna, delvis af furu- och björkskog täckta moar. M. har jämförelsevis betydliga, sammanhängande odlade fält. Den bebyggda delen sträcker sig 70 km. upp från hufvudälfvens mynning. Af den bofasta befolkningen - där finnas dessutom nära 200 lappar och finnar - invandrade en stor del i början af 1800-talet från Gudbrands- och Österdalarna. Jordbruk med boskapsskötsel är den viktigaste näringsgrenen, och M. anses för Nord-Norges bästra jordbruksdistrikt med utmärkta beten. Goda landsvägar leda från M. till Salangen i v., till Malan-gen i n. l-2. K. V. H. Maalstriden [mål-], no. Se Landsmål 1. Maalstraev [målsträv], no. Se Landsmål 1. Maamme [mäm-J, fi. Se Vårt land. Maʿan, El- (arab., boningsplats), hufvudort i ett turkiskt sandjak i Syrien, vid den gamla pilgrimsvägen (nu järnvägen) mellan Damaskus och Mekka, omkr. 100 km. n. ö. om Akaba. Omkr. 3,000 inv. Platsen har ymnig tillgång på vatten, och en rik vegetation frodas i dess många trädgårdar, men den omges af en fullständig öken. I G. T. kallas staden Māʿōn. Dess invånare, meunims barn, maoniterna (2 Krön. 26: 7, Neh. 7: 52), anses vara identiska med de af Eratosthenes m. fl. nämnde judisk-arabiske minéerna. Wbg. Maane [måne] l. Maanelven, vattendrag i Bratsberg amt, Norge, flyter i nordöstlig riktning från Mösvand i Raulands härad genom Vestfjorddal ned till Tinnsjö i Telemarken. Vattendragets öfre del, ofvan Mösvands västra ända, heter Kvenna (se d. o.). Under sitt korta lopp, 32 km., faller M. 712 m., hvarigenom bildas en rad delvis mycket höga vattenfall: Fröistulsfos (8 m.), Skarsfos (50 m. fall i flera afsatser), Kvitingfos (12 m.), Kvernhusfos (29 m.) och Norges mest berömda vattenfall, Rjukanfos (se d. o.), 105 m. M. beräknas i outbyggdt tillstånd representera 259,000 hkr; genom dammbyggnader i Mösvand anser man sig ha gjort en kraftvinst af 230,000 hkr. Däraf fullbordades dammbyggnadsarbeten för 145,000 hkr 1911 för att utnyttjas vid framställningen af norsk salpeter vid Saaheims fabriker. K. V. H. Maanelven [mån-]. Se Maane. Maanen [män-], Gornelis Felix van, nederländsk statsman, f. 9 sept. 1769 i Haag, d. 14 febr. 1849, blef 1795 generalprokurator och var 1806-09 justitieminister under konung Ludvig Bonaparte och därefter president i högsta domstolen i Haag. Af Vilhelm I bekräftades M. 1814 i detta ämbete, utsågs till president för den konstituerande notabelförsainlingen och utnämndes 1815 till justitieminister. Genom strängt upprätthållande af 1819 års förordning om nederländska språkets användning som officiellt i de belgiska provinserna samt genom pressförföljelser o. d. bidrog han väsentligen att framkalla revolutionen 1830. M. lämnade då sin ministerpost, men återkallades snart, sedan en återförening af Belgien med Nederländerna visat sig omöjlig, och afgick därpå först 1842 efter Vilhelm I:s tronaf-sägelse. Maaninka [mān-]. 1. Sjö i Savolaks, Finland, utgör den nordvästligaste fjärden af Kallavesi, sammanhängande med de sydligare fjärdarna genom Ruokovirta kanaliserade ström samt med det nordliga Onkivesi genom kanalerna vid Vianto och Ahkionlaks. Areal 45 kvkm. -- 2. Socken vid nämnda sjö, i Kuopio län, härad och domsaga. Landareal 424 kvkm. Befolkningen, finsk, 7,015 pers. (1910). -- Imperiellt pastorat af 1:a kl., Kuopio stift, Kuopio kontrakt. A. G. F. Maanselkä [mān-], den finska benämningen på landrygg, betyder i folkspråket vattendelare mellan större vattendrag och kom därigenom att å äldre kartor och i geografier beteckna sammanfattningen af Finlands alla väsentligare vattendelare. Numera användes M. endast för att beteckna den tvärs genom finska Lappland gående hufvudvattendelaren. M. har endast på vissa sträckor natur af en mer eller mindre afbruten bergskedja. Mestadels täckes dess berggrund af morän- eller rullstensgrus eller af högmossar, myrar och träsk, och stundom röjer sig icke ens dess sträckning för ögat genom någon upphöjning öfver den omgifvande terrängen. De ansenligaste bergshöjderna resa sig icke heller i regel från själfva vattendelaren, utan mer eller mindre fristående på sidan om densamma. -- M. utgår från den skandinaviska fjällryggen vid Haldefjäll (fi. Haldetjokko; n. om 69° n. br.), det högsta fjäll, som berör finskt område (1,353 m.). Med en riktning åt s. ö. och ö. utgör M. till en början riksgräns mot Norge intill Peltotunturi fjäll. Skild från M. genom en dalsänka, i hvilken Ounasjärvi sjö ligger, utgår mot s. ända till Bottniska viken en bergräcka, som under namnet Ounasselkä skiljer Torne älfs och Kemi älfs dalar samt tillika landskapen Väster- och Österbotten. Af denna grens högre toppar äro sedan länge bekanta Ounastunturi (762 m.) och Pallastunturi (820 m.). Mellan Haldefjäll och Peltotunturi ligga flera högre fjäll, såsom Urtivaara (omkr. 684 m.) och Jietakero (omkr. 641 m.). Denna del af M. beskrifves af Marelius (Vet. akad:s handl. 1771--72). Från Peltotunturi stryker M. åt s. och ö. till ryska gränsen, som beröres vid Talkkunaoaivi (68° 10' n. br.). Denna sträcka, och företrädesvis dess östligaste del, betecknas med namnet Suoloselgi l. Saariselkä. Mellan Ivalojoki och Kitinens källor är M. lägst, ställvis endast ett par hundra m., och man plägar där på ett par ställen draga båtar öfver vattendelaren från det ena vattendraget till det andra, för hvilket ändamål tvärstockar äro utlagda. V. om Saariselkä finnas Raututunturi-höjderna, hvilka så godt som i sin helhet ligga öfver 300 m., men tiil största delen under 350 m. nivå. Saariselkäs fjäll äro vilda och storslagna. Utom Talkkunaoairi (omkr. 633 m.) äro Vuomapää (omkr. 712 m.), Sokusti (omkr. 744 m.), Tuiskupää (omkr. 560 m.) och Kuikkapää (omkr. 725 m.) de mest imponerande topparna. Benämningen M. användes i inskränktare mening, jämväl i orten, på den del af landryggen, som från nämnda gränspunkt fortsättes, på 20--30 km. afstånd från gränsen mot Ryssland och emellanåt sammanfallande med denna, till Möntönvaara (strax s. om 64° n. br.), där Uleåborgs och Kuopio län samt guvernementet Olonets sammanstöta. -- En utförlig framställning af M. lämnas af K. E. F. Ignatius i hans "Finlands geografi" (1890), i texten till "Atlas öfver Finland" (1910) samt af