Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macartney, George, earl M., engelsk diplomat och koloniguvernör - Macassar. Se Makassar. - Macaulay, Zachary, skotsk filantrop - Macaulay, Thomas Babington, lord M. of Rothley, engelsk historieskrifvare, essayist och parlamentstalare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Macassar-Macaulay
338
1792-94 den första engelska beskickningen till
Peking och var dec. 1796-nov. 1798 guvernör
öfver den kort förut från holländarna eröfrade
Kapkolonien. M. upphöjdes 1776 till (irländsk) baron
och 1792 till (irländsk) earl. Hans skildringar
af sina ambassader till Ryssland och Kina äro
tryckta i sir John Barrows "Life and writings of’
lord M." (2 bd, 1807). Jfr äfven H. M. Robbins,
"The first english ambassadör to China" (1908).
v.s-g.
Maca’ssar. Se Makassar. Macaulay [mokå’li]. 1. Zachary
M., skotsk filantrop, f. 2 maj 1768, d. 13 maj 1838,
vistades 1784-92 på Jamaica som plantageföreståndare
och drefs genom därunder vunnen erfarenhet om
slafvarnas lidanden till att egna sitt lif åt kamp
mot negerslafveriet. Han inträdde vid hemkomsten
i det 1791 bildade Sierra-Leone-kompaniets tjänst
och utsändes 1793 till Sierra Leone, där han blef
guvernör öfver kompaniets koloni af frigjorda
ne-gerslafvar. Med ett kortare afbrott styrde
han de bångstyriga kolonisterna till 1799 och var
sedan i London kompaniets sekreterare till 1808,
då kolonien öfvertogs af kronan. M. dref sedan
till 1831 en omfattande handelsrörelse och utgaf
1802-15 antislafveritidskriften "The Christian
observer". Jämte sir Th. F. Buxton (se d. o.) stiftade
han 1823 "The anti-slavery society". M. samarbetade
flitigt och anspråkslöst med Wilberforce, Buxton och
andra ledande män i striden mot negerslafveriet och
var särskildt outtröttlig i att skaffa dem pålitligt
material för deras tal och skrifter. Varmt religiös,
fann han äfven tid till främjande af inre och yttre
mission, söndagsskolor o. s. v. En minnesvård öfver
M. har rests i Westminster abbey. 2. Thomas Babington
M., lord M. of R o t h l e y, den föregåendes
son, engelsk historie-skrifvare, essayist och
parlamentstalare, f. 25 okt. 1800 i Rothley Temple,
Leicestershire, d. 28 dec. 1859 i London, visade
som gosse prof på brådmogen litterär be-gåfning
och ett häpnadsväckande starkt minne, hvilket han
bevarade oförsvagadt lifvet igenom. M. hade uppväxt
i fädernehemmets tory-åskådning, men omvändes under
sin vistelse vid universitetet till urig, ej så litet
doktrinär whig af sin vän Charles Austin (sedermera
en berömd advokat). Vid universitetsstudierna visade
han anlag för poesi och vältalighet, men motvilja
för matematik. Han blef 1824 fellow vid Trinity
college. Sin mera framstående skriftställarverk-samhet
började M. 1825 med en essay öfver Milton i "Edinburgh
review", hvilken tidskrift han i två årtionden riktade
med snillrika bidrag, de flesta af historiskt och
litteraturkritiskt innehåll. Efter att 1826 ha blifvit
"barrister" (högre advokat) fick han 1830 genom lord
Lansdownes försorg en plats i underhuset. De tal, som
han där 1831 och 1832 höll för parlajnentsreformen,
grund-
lade hans rykte som en af Englands mest glänsande
talare. 1832 anställdes han som sekreterare vid Board
of control idet ämbetsverk, hvarunder de indiska
ärendena lydde), försvarade i underhuset med stor
skicklighet regeringens förslag till förändringar
i Indiens förvaltning i samband med förnyandet af
Ostindiska kompaniets charter (1833) och mottog
s. å. - ej minst för att trygga sin fars och sina
systrars ekonomiska ställning - en högt aflönad
plats som medlem af regeringen (su-prerae council)
i Calcutta. Uti Indien, hvarest han stannade från
1834 till början af 1838, genomdref han införandet
af engelska språkets och litteraturens läsning vid
skolorna för de infödde och inlade vida större
förtjänst än någon annan om författandet af den
berömda strafflag, som ännu i sina grunddrag är där
gällande. Efter hemkomsten invaldes han 1839 af
Edinburgh i underhuset och blef s. å. "secretary
ät war" (delvis motsvarande vår krigsminister) i
Melbournes kabinett. Vid whigs’ fall i aug. 1841 måste
han nedlägga sitt ministerämbete och kunde därefter
med mera kraft egna sig åt sitt författarskap. Han
återtog då det redan 1839 påbörjade, men snart
afbrutna arbetet på ett större historiskt verk
öfver England, utsände 1842 ett häfte ballader,
Lays of ancient Rome, som vunno mycket bifall,
fortsatte t. o. m. 1844 att skrifva essayer för
"Edinburgh review" och utgaf 1843 en samling sådana,
Critical and historical essays, omfattande de flesta
af dem, som förut stått att läsa i denna tidskrift,
och af allmänheten mottagen med starkt bifall. Denna
samling följdes sedan af hans Biographical essays
(1851). Samtidigt spelade han en ganska betydande
roll i parlamentet. Han ville 1842 i vissa stycken
gå de s. k. chartisternas (se d. o.) önskningar till
mötes, därvid likväl bestämdt motsättande sig deras
fordran på allmän rösträtt, och röstade alltifrån
1843 för hvarje förslag om spannmålstullarnas
fullkomliga upphäfvande. 1845 förklarade han, att
den protestantiska statskyrkan i det katolska Irland
var en vidunderlighet, som väl ej med ett enda slag
kunde tillintetgöras, men ej borde oförändrad få
kvarstå. Lidelsefull partiman som han var, gick
han stundom för långt i sina angrepp mot tories
och deras ledare, Peel, något, som han själf efter
den sistnämndes död (1850) synes ha erkänt och
beklagat. När whigs 1846 återfingo makten, inträdde
M. som "pay-master-general" (generalkrigskommissarie)
i Russeils kabinett, men måste redan 1847 utgå
därur, emedan han vid de allmänna valen föll igenom
i Edinburgh och ej ville uppställa sig som kandidat
för hvilken valkrets som helst. I dec. 1848 utgaf
han de två första banden af The history of England
from the accession of James II, som rönte oerhörd
framgång och spreds i för sin tid sällsynt stor
upplaga. Under de mest ärofulla omständigheter
återinvaldes M. 1852 för Edinburgh i underhuset, men
tog ej vidare någon stor del i det politiska lifvet,
allrahelst som hans hälsa ungefär samtidiet bröts af
ett svårt hjärtlidande. Sedan han 1853 utgifvit en
vald samling af Speeches, tal, hållna till största
delen i parlamentet, offentliggjorde han 1855 två
nya band af sin historia, hvilka på mindre än ett
år inbragte honom 20,000 pd st., men hann aldrig
fullborda sitt femte band.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
