337 Macassar-Macaulay 338 1792-94 den första engelska beskickningen till Peking och var dec. 1796-nov. 1798 guvernör öfver den kort förut från holländarna eröfrade Kapkolonien. M. upphöjdes 1776 till (irländsk) baron och 1792 till (irländsk) earl. Hans skildringar af sina ambassader till Ryssland och Kina äro tryckta i sir John Barrows "Life and writings of' lord M." (2 bd, 1807). Jfr äfven H. M. Robbins, "The first english ambassadör to China" (1908). v.s-g. Maca'ssar. Se Makassar. Macaulay [mokå'li]. 1. Zachary M., skotsk filantrop, f. 2 maj 1768, d. 13 maj 1838, vistades 1784-92 på Jamaica som plantageföreståndare och drefs genom därunder vunnen erfarenhet om slafvarnas lidanden till att egna sitt lif åt kamp mot negerslafveriet. Han inträdde vid hemkomsten i det 1791 bildade Sierra-Leone-kompaniets tjänst och utsändes 1793 till Sierra Leone, där han blef guvernör öfver kompaniets koloni af frigjorda ne-gerslafvar. Med ett kortare afbrott styrde han de bångstyriga kolonisterna till 1799 och var sedan i London kompaniets sekreterare till 1808, då kolonien öfvertogs af kronan. M. dref sedan till 1831 en omfattande handelsrörelse och utgaf 1802-15 antislafveritidskriften "The Christian observer". Jämte sir Th. F. Buxton (se d. o.) stiftade han 1823 "The anti-slavery society". M. samarbetade flitigt och anspråkslöst med Wilberforce, Buxton och andra ledande män i striden mot negerslafveriet och var särskildt outtröttlig i att skaffa dem pålitligt material för deras tal och skrifter. Varmt religiös, fann han äfven tid till främjande af inre och yttre mission, söndagsskolor o. s. v. En minnesvård öfver M. har rests i Westminster abbey. 2. Thomas Babington M., lord M. of R o t h l e y, den föregåendes son, engelsk historie-skrifvare, essayist och parlamentstalare, f. 25 okt. 1800 i Rothley Temple, Leicestershire, d. 28 dec. 1859 i London, visade som gosse prof på brådmogen litterär be-gåfning och ett häpnadsväckande starkt minne, hvilket han bevarade oförsvagadt lifvet igenom. M. hade uppväxt i fädernehemmets tory-åskådning, men omvändes under sin vistelse vid universitetet till urig, ej så litet doktrinär whig af sin vän Charles Austin (sedermera en berömd advokat). Vid universitetsstudierna visade han anlag för poesi och vältalighet, men motvilja för matematik. Han blef 1824 fellow vid Trinity college. Sin mera framstående skriftställarverk-samhet började M. 1825 med en essay öfver Milton i "Edinburgh review", hvilken tidskrift han i två årtionden riktade med snillrika bidrag, de flesta af historiskt och litteraturkritiskt innehåll. Efter att 1826 ha blifvit "barrister" (högre advokat) fick han 1830 genom lord Lansdownes försorg en plats i underhuset. De tal, som han där 1831 och 1832 höll för parlajnentsreformen, grund- lade hans rykte som en af Englands mest glänsande talare. 1832 anställdes han som sekreterare vid Board of control idet ämbetsverk, hvarunder de indiska ärendena lydde), försvarade i underhuset med stor skicklighet regeringens förslag till förändringar i Indiens förvaltning i samband med förnyandet af Ostindiska kompaniets charter (1833) och mottog s. å. - ej minst för att trygga sin fars och sina systrars ekonomiska ställning - en högt aflönad plats som medlem af regeringen (su-prerae council) i Calcutta. Uti Indien, hvarest han stannade från 1834 till början af 1838, genomdref han införandet af engelska språkets och litteraturens läsning vid skolorna för de infödde och inlade vida större förtjänst än någon annan om författandet af den berömda strafflag, som ännu i sina grunddrag är där gällande. Efter hemkomsten invaldes han 1839 af Edinburgh i underhuset och blef s. å. "secretary ät war" (delvis motsvarande vår krigsminister) i Melbournes kabinett. Vid whigs' fall i aug. 1841 måste han nedlägga sitt ministerämbete och kunde därefter med mera kraft egna sig åt sitt författarskap. Han återtog då det redan 1839 påbörjade, men snart afbrutna arbetet på ett större historiskt verk öfver England, utsände 1842 ett häfte ballader, Lays of ancient Rome, som vunno mycket bifall, fortsatte t. o. m. 1844 att skrifva essayer för "Edinburgh review" och utgaf 1843 en samling sådana, Critical and historical essays, omfattande de flesta af dem, som förut stått att läsa i denna tidskrift, och af allmänheten mottagen med starkt bifall. Denna samling följdes sedan af hans Biographical essays (1851). Samtidigt spelade han en ganska betydande roll i parlamentet. Han ville 1842 i vissa stycken gå de s. k. chartisternas (se d. o.) önskningar till mötes, därvid likväl bestämdt motsättande sig deras fordran på allmän rösträtt, och röstade alltifrån 1843 för hvarje förslag om spannmålstullarnas fullkomliga upphäfvande. 1845 förklarade han, att den protestantiska statskyrkan i det katolska Irland var en vidunderlighet, som väl ej med ett enda slag kunde tillintetgöras, men ej borde oförändrad få kvarstå. Lidelsefull partiman som han var, gick han stundom för långt i sina angrepp mot tories och deras ledare, Peel, något, som han själf efter den sistnämndes död (1850) synes ha erkänt och beklagat. När whigs 1846 återfingo makten, inträdde M. som "pay-master-general" (generalkrigskommissarie) i Russeils kabinett, men måste redan 1847 utgå därur, emedan han vid de allmänna valen föll igenom i Edinburgh och ej ville uppställa sig som kandidat för hvilken valkrets som helst. I dec. 1848 utgaf han de två första banden af The history of England from the accession of James II, som rönte oerhörd framgång och spreds i för sin tid sällsynt stor upplaga. Under de mest ärofulla omständigheter återinvaldes M. 1852 för Edinburgh i underhuset, men tog ej vidare någon stor del i det politiska lifvet, allrahelst som hans hälsa ungefär samtidiet bröts af ett svårt hjärtlidande. Sedan han 1853 utgifvit en vald samling af Speeches, tal, hållna till största delen i parlamentet, offentliggjorde han 1855 två nya band af sin historia, hvilka på mindre än ett år inbragte honom 20,000 pd st., men hann aldrig fullborda sitt femte band.