351 Mac Dowell-Macedo 352 I r w i n, nordamerikansk general, f. 15 okt. 1818 i Columbus, Ohio, d. 4 maj 1885 i San Francisco, blef 1838 artilleriofficer, deltog i mexikanska kriget, utnämndes 1856 till major samt blef vid inbördeskrigets utbrott brigadgeneral (maj 1861) och befälhafvare för de till Washingtons försvar samlade trupper, som i juli gjorde ett förhastadt infall 1 Virginia och blefvo slagna vid Bull Kun (21 juli). M. blef sedan chef för en armékår i Mac Clellans Potomac-armé, men fick ej åtfölja denna på frammarschen mot Richmond våren 1862, utan sändes med sin "Rappahannock-armé" på en fruktlös jakt efter Stonewall Jackson i Shenandoahdalen. Under Popes befäl deltog M:s kår i andra slaget vid Bull Run (29-30 aug.), hvarefter han (sept.) entledigades ur aktiv tjänst. M. blef 1872 generalmajor, förde befälet i flera militärdistrikt och tog 1882 afsked. Han var en skickligare befälhafvare, än hans ständiga motgångar i fält läto förmoda. Under sina sista år inlade han mycken förtjänst om de storartade parkanläggningarna vid San Francisco. v- S-g. Mac Dowell [mekdaVl], Edward Alexander, nordamerikansk tonsättare, f. 1861 i New York, d. där (sinnessjuk) 1908, studerade musik därstädes (för Teresa Carreno m. fl.) och i Europa för bl. a. J. Raff i Frankfurt am Main, återvände 1888 till Amerika och var 1895 -1904 professor i musik vid Columbia-uni-versitetet i New York. Han gäller som den mest egenartade amerikanske tonsättaren ; föreningen af dristighet och intensivt uttryck med vekhet och fint detaljarbete i hans kompositioner har gjort, att man funnit någon likhet mellan honom och Grieg. M. anknöt gärna sina tonstycken till något kändt poetiskt motiv ur vitterheten eller till några versrader ur egen fatabur. Bland hans verk framstå de symfoniska dikterna Hamlet and Ophelia, Lancelot and Elaine och Lamia, som berömmas för uppfinning och orkester-prakt, Indian suite (öfver indianska melodimotiv), 2 pianokonserter, 4 pianosonater (med benämningarna tragica, eroica, norse och kellie), de melodiskt och harmoniskt fängslande pianostyckena Woodland sketches, Sea pieces, Fireside tales och New England idyls samt åtskilliga häften sångromanser, bland hvilka finnas verkligt intagande stycken. M. var framstående äfven som pianist. Biogr, af Gilman (1905). E. F-t. Macdllff [mäkda'f], skotsk sagogestalt, en af hufvudpersonerna i Shaksperes skådespel "Macbeth" (se d. o. och Duff). Mace [méVs], eng., klubba eller staf, särskildt som symbol för ämbets- och beslutande makt. Dylika, vanligen rikt utsirade ämbetsstafvar af guld eller silfver plägade bäras framför de engelska städernas borgmästare ända sedan medeltiden. Mest omtalad är underhusets mace, som under förhandlingarna ligger på husets bord framför tal- mannens plats. Den nu i bruk varande förfärdigades 1649 och omgjordes efter restaurationen 1660, då ett nytt "hufvud" med kungliga emblem ersatte det ursprungliga. Mace, Jean, fransk skriftställare, f. 1815 i Paris, d. 1894, tjänstgjorde en tid som lärare och 1842-45 som soldat, var sedermera litteratör och lärare. Han skref utmärkta barnböcker, bl. a. Histoire d'une bouchée de pain (1861, många uppl.; "En brödtuggas historia", 1867). M. stiftade 1863 en förening för sockenbiblioteks inrättande i dep. Haut-Rhin och 1866 en "undervisningsförening" (för upprättande af skolor och folkbibliotek) samt vardt 1883 lifstidssenator. Mace, G u s t a v e, fransk polisman, f. 1835 i Paris, d. 1904 i Champigny, inträdde som ung vid Parispolisen och afgick 1884 från sin plats som polischef i Paris. Bland hans mycket lästa populärt kriminalistiska arbeten märkas Le service de la sureté (1884), Mön premier crime (1885; "Mitt första brottmål", 1886), Un joli monde (1887; "Snyggt sällskap", s. å.), Mes lundis en prison (1889; "Från Paris fängelseverld", 1890) och Crimes impunis (1897). Macedo [mase'do], José Agostinho de, portugisisk författare, f. 1761 i Beja, d. 1831 i Pedroucos, intogs 1778 i augustinorden, undergick på grund af våldsamt lynne och lättsinnigt lef-nadssätt upprepade bestraffningar, flyttades från kloster till kloster och uteslöts omsider ur orden 1792, men fick dock särskild påflig tillåtelse att fortfarande utöfva predikoverksamhet. Han blef snart en af sin tids mest bemärkta andliga talare och utnämndes t. o. m. till hof predikant (1802). M. utöfvade äfven en fenomenalt omfattande skrift-ställarverksamhet på journalistikens, den politiska pamflettens, den sociala satirens och skönlitteraturens områden. I sitt politiska författarskap angrep han, själf fanatisk anhängare af absolutismen, på det våldsammaste sätt konstitutionalisterna. Hans bitande skämt och giftiga satir förskaffade honom många beundrare, och hans rent af enastående förmåga att använda invektiver har föranledt en biograf att kalla honom "Portugals främste smäde-skrifvare". Hans ondska nådde sin höjdpunkt i Os Burros (Åsnorna), satirisk hjältedikt i 6 sånger (1812-14), där han på det allra hänsynslösaste sätt hudflängde en mängd namngifna personer ur alla samhällsklasser, både lefvande och döda. Som skald odlade han f. ö. icke utan framgång den didaktiska och deskriptiva poesien, och särskildt i en del mindre sånger visar han sig ega verklig poetisk inspiration. Till ytterlighet inbilsk och ärelysten, ansåg han sig själf som sitt lands främste skald och råkade af denna anledning i häftig strid med Bocage (se d. o.), där han dock drog det kortaste strået. Sitt största nederlag led han emellertid, när han ville försöka att öfverträffa Ca-inöes genom sitt epos Garna (1811), senare i tillökad form under titeln O Oriente (1814), med samma ämne som "Lusiaderna", en torr och långrandig dikt, ehuru skrifven med obestridlig formell talang. Det kalla mottagande, som denna anspråksfulla imitation af den afgudade nationalskaldens stora epos rönte, förmådde M. att publicera Censura dos Lusiadas, en småaktig och ytterst hätsk kritik af Camoes1 mästerverk. Bland öfriga märkligare