353 Macedo-Maeedonien 351 diktverk af M. må nämnas Newton (1813) och Nova j Argonautica (1825). A. WrsonM. i Macedo [-se'do], Joaquim Manoel de, i brasiliansk skald, f. 1820, d. 1882, var professor j i fäderneslandets historia vid Collegio imperial i Rio de Janeiro och vice president för historiskgeografiska institutet. Han skref romaner, bl. a. Moreninha (184-4; öre uppl. 1877), O mopo louro (1840; 5:e uppl. 1877) och A carteira de meu tio . 1859), ett af V. Hugo påverkadt epos A nebulösa (1857), med yppiga naturskildringar, det patriotiska sorgespelet Cobé (1855) och komedierna Fan- ' tasma branco (1856), Luxo e vaidade (1859) m. fl. | Se uppsats i "Ny svensk tidskrift" 1886. Macedonianer. Se Macedonius 1. Macedonien (grek. Μακεδονία, lat. Macedonĭa) är det först hos Herodotos förekommande, men sedermera allmänt brukade namnet för det vidsträckta, till Egeiska hafvets nordvästra del stötande land, som på öfriga sidor begränsades af Tessalien, Greklands nordligaste landskap, i s. v., af Epirus och Illyrien i v., af Paionien i n. samt af Tracien i ö. I äldsta tider synes landet ha burit det redan hos Homeros förekommande namnet Emathia, hvilket sedan kvarstod som landskapsnamn för den mellersta delen kring floden Ludias. M:s landområde var under olika tider mycket olika. Gränsen i ö. utgjordes nämligen i äldre tid af floden Axios, men framflyttades genom landvinningar från Tracien redan tidigt till floden Strymon och under Filip II ända till floden Nestos. Äfven det i n. tillstötande Paionien och den på södra sidan emellan Termaiska och Strymonska hafsviken utskjutande stora halfön Chalkidike (se d. o.) jämte delar af Illyrien införlifvades af Filip med det macedoniska riket. Till stor del uppfylles M. af berg: Skardos l. Skordos (nu Schar dag) och Barnos (nu Peristeri) i västra delen, båda bildande landets naturliga gräns mot Illyrien likasom deras sydliga fortsättning, Boion och de Kambuniska bergen, mot Epirus, Bermios (nu i Doxa), i sydlig riktning sträckande sig fram mot det tessaliska gränsberget Olympos. Mindre betydande äro i landets mellersta del Kerkine och Dysoros (nu Kurscha Balkan), fordom berömdt för sina silfvergrufvor. I nordöstra hörnet reser sig Orbelos (nu Perim dag) och i s. ö. utmed hafvet Pangaion (nu Bunar dag) med fordom rika guldgrufvor. Mellan bergen öppna sig breda floddalar, hvilka i hufvudriktning mot s. ö. genomströmmas af åtskilliga, delvis rätt betydande vattendrag. Hufvudfloder äro de båda nämnda Axios (nu Vardar) med bifloden Erigon (nu Tscherna) och Strymon (nu Struma), utfallande den förra i Termaiska, den senare i Strymonska hafsviken, samt på östra gränsen Nestos (nu Mesta). Bland öfriga floder märkas Haliakmon (nu Vistritsa), Ludias (nu Karasmak) och Echedoros (nu Galliko), alla i landets västra del och utfallande i Termaiska hafsviken. Klimatet är tämligen strängt. Snö faller om vintern i ansenliga massor, och vattnen äro ofta isbelagda. Men jordmånen är i floddalarna förträfflig. De skogbevuxna bergen erbjuda ypperliga och vidsträckta betesmarker, hvarför äfven boskapsskötseln i alla tider varit en af M:s hufvudnäringar. Bland städer märkas Pella, de macedoniske konungarnas residensstad, i södra delen af landet mellan Axios och Ludias, Aigai och Herakleia i västra delen, Therme (sedermera Thessalonike, nu Saloniki) och Pydna vid Termaiska viken, Amfipolis vid Strymons utlopp samt Stoboi i Paionien och Filippoi i det inre af landets östra del. På Chalkidike lågo bl. a. de blomstrande grekiska städerna Potidaia och Olynthos. Inbyggarna, om man bortser från de på den södra kuststräckan i stort antal bosatte grekerna och andra främlingar, torde ha utgjort en blandning af traciska och illyriska stammar samt voro ett rått, men kraftfullt och i hög grad stridbart folk. Af grekerna voro de aldrig fullt erkända som stamförvanter (jfr dock Macedoniska språket). Statsförfattningen synes af ålder ha varit en genom en mäktig adel inskränkt monarki och jämföres af Aristoteles med den spartanska. Också omtala sagorna äfven här en invandring af heraklider. Historia. Som grundläggare af det macedoniska riket nämnes hos Herodotos Perdikkas (omkr. 700 f. Kr.). Landets hela äldre historia är emellertid insvept i dunkel. Dess själfständighet hotades starkt af perserna, och dess konung Alexander I såg sig tvungen att som persisk vasall deltaga i Xerxes' härnadståg mot Grekland (480). Efter slaget vid Plataiai (479) och den persiska härens därpå följande aftåg återvann M. sin själfständighet. I Greklands angelägenheter invecklades M. ånyo under Perdikkas II (454--413), hvilken under Peloponnesiska kriget skiftevis understödde Aten och Sparta. Dennes son Archelaos var en despotisk, men kraftfull och upplyst regent, hvilken icke blott sträfvade för höjandet af landets materiella välstånd och förbättrandet af dess krigsmakt, utan äfven som gynnare af konster och vetenskaper främjade dess andliga odling genom att där införa grekisk bildning. Efter hans

Macedoniskt bronsmynt med Silenos' bild på utsidan.

död (399) följde en lång tid af inre förvirring och blodiga tronstrider, hvilka omsider fingo en ända, då Filip II (359--336) som förmyndare för sin brorson Amyntas begagnade tillfället att själf svinga sig upp på tronen. Med Filip vidtager M:s stormaktsperiod. Genom lyckliga krig och slug statskonst vidgade han sitt rikes gränser åt alla håll och lyckades omsider att äfven lägga Grekland under sin lydnad (efter slaget vid Chaironeia, 338). Genom hans son Alexander den stores (336--323) glänsande eröfringar höjdes M. för en kort tid till hufvudland i ett världsrike. Efter Alexanders död styrdes landet till en början af Antipatros, men var efter dennes död (319) under många år en kastboll i striderna mellan Kassandros, Polysperchon, Demetrios Poliorketes, Lysimachos m. fl. Slutligen (276) lyckades det Antigonos Gonatas,