en son af Demetrios Poliorketes, att därstädes grundlägga ett stadigvarande välde, hvilket äfven öfvergick till hans efterkommande. Väldet öfver Grekland var fortfarande ett mål för de macedoniske konungarna (Demetrios II, 240--230, och Antigonos Doson, 230--221), men gjordes dem stridigt genom de akeiska och de etoliska förbunden, i hvilka den grekiska nationen samlat sin sista motståndskraft. I sin nöd sökte grekerna hjälp hos romarna, som med glädje begagnade tillfället att utsträcka sitt inflytande äfven till Grekland och Macedonien. Konung Filip III (V) (en son af Demetrios II), som underskattade den från detta håll hotande faran och lättsinnigt inlät sig i krig med romarna, blef af konsuln Quinctius Flamininus i grund slagen vid Kynoskefalai (197), och hans son Perseus måste efter ett nytt nederlag, vid Pydna (168), som fånge smycka den romerske fältherren Aemilius Paullus' triumftåg. År 146 f. Kr. förvandlades M. till en romersk provins, som omfattade äfven Tessalien och en del af Illyrien. Vid Romerska rikets klyfning (395 e. Kr.) lades M. till den östra delen. Under medeltidens ständiga strider mellan Östromerska riket och de bulgariska och serbiska väldena bytte de olika landsdelar, som motsvarade det gamla M., gång på gång egare, tills de under senare hälften af 1300-talet och förra hälften af 1400-talet stycke efter stycke eröfrades af turkarna. M. under turkiskt välde. M. blef icke heller efter den turkiska eröfringen någon administrativ enhet; det område, som plägar sammanfattas under det historiska namnet M., motsvaras ung. af de nuv. turkiska vilajeten Saloniki, Monastir (utom västligaste delen) och Kossovo (sandjaket Üsküb). Befolkningsförhållandena inom detta område äro sällsynt förvirrade. Bland invånarna, hvilka uppskattas till mellan 2 och 3 mill. (beräkningarna variera i hög grad, delvis beroende på den sväfvande betydelsen af namnet M.), finnas -- jämte smärre folkelement, såsom judar och zigenare -- alla Balkanhalföns stammar i afsevärdt antal representerade: turkar, greker, bulgarer, serber, rumäner (kutzo-valaker) och albaneser. De olika folkslagens inbördes styrkeförhållanden äro omöjliga att ens tillnärmelsevis ange, då de etnografiska gränserna äro synnerligen oklara och de befolkningsstatistiska uppgifterna hos olika författare växla på ett rent af fantastiskt sätt alltefter nationalitet och politiska sympatier. De slaviska stammarna, hvilka särskildt behärska de inre delarna af landet, torde dock vara i majoritet, och bland dem bulgarerna, medan grekerna mera sammanhängande bebo kusttrakterna; rumänerna äro de numeriskt svagaste (bortåt 100,000), turkarna uppskattas till omkr. 1/2 mill. Allraminst ur etnografisk synpunkt utgör alltså M. något enhetligt begrepp, och en macedonisk fråga uppstod först med den omstöpning af Balkanhalföns politiska förhållanden, som blef en följd af 1877--78 års rysk-turkiska krig. Genom freden i San Stefano 1878 lades M. (utom Saloniki och halfön Chalkidike) till det nybildade furstendömet Bulgarien, men Berlintraktaten s. å. återförde det under turkiskt välde; M:s förvärfvande ingick sedan dess i den bulgariska nationalismens program. De reformer, som Berlintraktatens § 23 utfäste åt Europeiska Turkiets kristna undersåtar, stannade på papperet, och de oförändrade sociala och ekonomiska missförhållandena, förtrycket från de turkiske ämbetsmännen, storgodsegarna och gendarmerna -- i M:s västliga delar äfven från albanesiska röfvarband -- kändes hårdare efter grannländernas frigörelse och skapade en gynnsam jordmån för politisk agitation från dessas sida. På grund af folkblandningen kom den macedoniska rörelsen emellertid att få en dubbel karaktär, på samma gång riktad mot turkarna och innebärande en skarp rivalitet mellan de olika kristna Balkanfolken. Till de nationella motsättningarna kommo dessutom de kyrkliga, särskildt tillspetsade mellan anhängarna af det grekiska patriarkatet, som länge varit allenarådande bland Balkanhalföns ortodoxa kristna, och det 1870 inrättade bulgariska exarkatet (se Bulgarien, sp. 562), men äfven af betydelse med hänsyn till serber och rumäner, af hvilka de senare 1905 lyckades uppnå sultanens erkännande af en särskild kyrklig organisation i M. Bulgarerna voro från början de mest aktiva i den nationella agitationen, men begagnade först -- särskildt så länge Stambolov höll de revolutionära elementen i tukt (hans mord 1895 skedde från dylikt håll) -- i likhet med de andra rivaliserande nationerna företrädesvis fredliga medel, i det de inrättade skolor och utverkade upprättandet af bulgariska biskopsstolar i M. (7 under åren 1891--98). Emellertid bildades såväl i M. som i Bulgarien agitationskommittéer, hvilka -- dels i samverkan, dels i inbördes kamp -- tillgrepo revolutionära medel, förbindande de gamla Balkanröfvarnas stridstaktik med moderna anarkistiska förstörelsemetoder. Deras till väpnade band sammanslutna medlemmar (komitadjis) föröfvade mord, bombattentat och penningutpressningar samt företogo lokala resningar i M. och väpnade infall från Bulgarien (det första planmässiga infallsförsöket utfördes 1895 af löjtnant Boris Sarafov, president i den "yttre kommittén" i Sofia). De terroriserade i lika hög grad M:s kristna invånare af annan stam och turkarna, och från dessa håll uppstodo liknande rörelser med motsvarande våldsdåd. Från hösten 1902 var M. skådeplatsen för ett formligt inbördeskrig, och de fruktansvärda repressalierna från turkisk sida hotade 1903 att framkalla krig mellan Bulgarien och Turkiet. Den tilltagande anarkien tvang slutligen stormakterna att ingripa. Österrike och Ryssland, hvilka sedan 1897 stodo i samförstånd beträffande sin Balkanpolitik, började 1902 utöfva påtryckningar och utarbetade i okt. 1903 ett formligt reformprogram ("Mürzsteg-programmet"), hvilket Turkiet efter åtskilligt motstånd måste i hufvudsak acceptera. Vid sidan af den 1902 till generalinspektör öfver de tre macedoniska vilajeten utnämnde Hilmi pascha ställdes en rysk och en österrikisk "civilagent", och gendarmeriets reorganisation (påbörjad redan tidigare på året med biträde af några utländska officerare, hvaribland en svensk) uppdrogs åt en europeisk general (först italienaren de Giorgis, 1904--07) med biträde af ett betydande antal officerare från de olika stormakterna. Den finansiella oredan framkallade 1905 en utvidgning af reformprogrammet, i det att vid de båda civilagenternas sida placerades 4 "finansråd", utsedda