af de öfriga stormakterna; Turkiets samtycke måste framtvingas genom en af stormakterna (utom Tyskland) företagen gemensam flottdemonstration i slutet af året. De revolutionära bandens illgärningar fortforo emellertid utan synnerlig afmattning under ett förbittradt gerillakrig såväl mellan de olika nationerna som mellan motsatta organisationer af samma stam (så t. ex. mördades Sarafov 1907 på anstiftan af en för M:s autonomi stämplande kommitté). Från olika håll och i skilda syften framställdes projekt till de macedoniska svårigheternas afhjälpande, utmynnande i ett vid konung Edvards af England och tsarens möte i Reval i juni 1908 skisseradt utvidgadt reformprojekt. Dess genomförande förekoms emellertid af den ungturkiska revolutionen, hvilken i juli s. å. utbröt just bland de i M. förlagda turkiska trupperna, sannolikt i viss mån befordrad af harmen öfver den nationella smälek, som den främmande inblandningen i M. innebar. Efter revolutionens seger lämnade stormakterna åt den nya regeringen att på egen hand söka införa ordnade förhållanden i M., deras gendarmeriofficerare entledigades från sitt uppdrag 1908 och den macedoniska finanskommissionen upphörde 1909, hvaremot den utrustades med nya uppgifter, gällande hela det turkiska riket. Mot oron i M. ingrep den nya regeringen med kraft, och under 1910 genomfördes en afväpning af dess civila befolkning, hvaraf följden bl. a. blef en stark emigration till Bulgarien. Det visade sig dock omöjligt att fullständigt utrota det revolutionära bandväsendet, och de alltjämt oförsonade motsatserna i M., ej minst mellan de rivaliserande Balkanfolken, göra fortfarande M. till sydöstra Europas farligaste oroshärd och den macedoniska frågan till ett af den europeiska politikens ömtåligaste problem. Litt., utom Beloch, "Griechische geschichte", bl. a. Flathe, "Geschichte Makedoniens" (1832), Desdevises du Dezert, "Géographie ancienne de la Macédoine" (1862), Heuzey och Drumet, "Mission archéologique de Macédoine" (1864), Curteis, "Rise of the macedonian empire" (1877), Gopčevič, "M. und Altserbien" (1889, ur serbisk synpunkt), Niese, "Geschichte der griechischen und makedonischen staaten seit der schlacht bei Chäronea" (1893), K. F. Kinch, "Beretning om en archæologisk reise i Makedonien" (s. å.), Naumann, "Makedonien" (1894), Bérard, "La Macédoine" (1897), Oberhummer, "Makedonien und die makedonier" (1898), Nicolaides, "M." (1899, ur grekisk synpunkt), Mach, "Beiträge zur etnographie der Balkanhalbinsel" (i "Petermanns mitteilungen", s. å.), Östreich, "M." (i "Geographische zeitschrift", 1904), J. P. Mahaffy, "Alexanders empire. Progress of hellenism" (1905) och "The silverage of the greek world" (1906), J. Crijić, "Grundlinien der geographie und zoologie von Mazedonien" (1908), "Das bandenwesen in M." (s. å.), goda sammanfattningar hos E. af Wirsén, "Balkanfolken och stormakterna" (1909), och i Bourchiers art. "Macedonia" i "Encyclopædia britannica" (1911). A. M. A. H. B-n. Macedoniska språket, språket i det gamla Macedonien. Enligt inhemsk tradition och den grekiska historieskrifningen gällde macedonierna för att vara hellener; så skall Perdikkas, grundläggaren af den macedoniska dynasti, hvartill Alexander den store hörde, varit afkomling till en med dorerna nära förbunden stam heras. Språket, så vidt vi af de sparsamma resterna känna det, jäfvar knappast denna uppfattning. Hvad vi däraf känna, mest namn och ett antal glossor (samlade af Sturz i "De dialecto Macedonica et Alexandrina", 1809), har en ljudform, som närmast öfverensstämmer med grekiskans, om ock betydande skillnader förekomma. Den viktigaste afvikelsen är, att de indoeuropeiska aspirerade medierna (gh, bh, dh) i macedoniskan uppträda som oaspirerade medier, i grekiskan däremot som aspirerade tenues (senare affrikator), t. ex. mac. γεβλά, κεβλά = grek. κεφαλή 'hufvud'. För macedoniskans närmare anslutning till grekiskan ha yttrat sig bl. a. Fick i "Orient und Occident" II, 118--129, Kuhns "Zeitschrift für vergleichende sprachforschung", XXII (1874) och XXXVII (1904), Bezzenbergers "Beiträge zur kunde der indogermanischen sprachen", XXIV (1899), Hatzidakis "Zur abstammung der alten makedonier" (1897) samt "Athená", XI (1899), och Hoffmann, "Die Makedonen, ihre sprache und ihr volkstum" (1906), under det att t. ex. Kretschmer i "Einleitung in die geschichte der griechischen sprache" (1896) lämnar saken oafgjord, om han ock lutar till åsikten om samhörighet med grekiskan. Mot macedonernas och macedoniskans närmare anslutning till grekiskan har förnämligast Hirt yttrat sig i "Die indogermanen", I (1905) och II (1907). I stället anser han, att macedoniskan bör hållas tillsammans med den illyriska språkfamiljen. Den förra meningen torde ha mest skäl för sig. K. F. J. Macedonius. 1. Biskop af Konstantinopel, vald af de arianske biskoparna år 341, medan det ortodoxa partiet valde Paulus. Ett blodigt tumult följde; slutligen måste kejsar Konstantins II bannlysa Paulus, och M. erkändes som patriark 342. Han afsattes 348, återinsattes 350, fördrefs åter 360. Han stiftade nu en sekt kallad macedonianer l. pneumatomaker. Se Helige ande. -- 2. Biskop af Mopsvestia, deltog i kyrkomötena i Nicæa och Filippopel. -- 3. Biskop i Konstantinopel 510, afsatt 513. Macedo-valaker. Se Tsintsarer. Macefronde [masfråd], fr. Se Machefronde. Maceió [-säjå], hufvudstad i brasilianska staten Alagoas, på en halfö mellan hafvet och Lagoa do Norte. Omkr. 33,000 inv. (1909). M. har en ståtlig katedral, regeringspalats, lyceum, bomulls- och maskinindustri, skeppsvarf samt exporterar socker, bomull, rom, majs m. m. Dess hamn är Jaraguá. J. F. N. Maceo [-theå], Antonio, kubansk frihetskämpe, f. 14 juli 1848 i Santiago de Cuba, tillhörde en mulattfamilj med indianblod i ådrorna, deltog först som menig soldat, till sist som general i oafhängighetsstriderna 1868--78, vistades sedan i landsflykt på Jamaica och i Costa Rica samt landsteg våren 1895 på Cuba vid den nya resningens utbrott (se Cuba, sp. 938--939). Under en af honom och M. Gómez ledd invasion i västra delen af ön stupade M. nära Habana i dec. 1896. -- Af hans bröder stupade 8 under kriget; mest bekant af dessa var José M., f. 1846, som äfven deltagit i striderna 1868--78; från Costa Rica