Shakspere - Macbeths bankett (1840, medförde hans inval i Royal academy), teaterscenen ur "Hamlet" (National gallery), Malvolio inför grefvinnan (ur "Som ni behagar", Tate gallery) -, vidare porträtt (Charles Dickens', M:s intime vän, National gallery) och akvareller samt tecknade karikatyrer och illustrerade böcker, allt skickligt och väl gjordt, men utan djupare karaktär och utan koloristiskt lif, hvarför eftervärldens intresse för M:s konst är skäligen svalt. Jfr 0'Driscoll, "Memoir of D. M." (1871). G-g N. Maclura Nutt., bot., ett släkte af fam. Moraceae, underfam. Moroideae, med l art, M. aurantiaca, ett tornigt träd med strödda hela blad, som växer i Arkansas och norra Louisiana. Dess ved (bowwood) är mycket hård och varaktig, dess stora, runda, gulgröna fruktställningar (osage orange) äro ätliga, dess blad användas till föda åt silkesmasken. G. L-m. Maclurin, kem., ett aromatiskt keton af svagt gul färg med sammansättningen (H0)₂C₆H₃.CO.C₆H₂(OH)₃. Det förekommer tillsammans med flavonfärgämnet morin (se d. o.) i gulholts (se d. o.). H. E. Mac Mahon [makk maå'], Marie Edme Patrice Maurice de, hertig af Magenta, marskalk af Frankrike, franska republikens president, f. 13 juni 1808 på slottet Sully i dep. Saône-et-Loire, d. 17 okt. 1893 på La Forest vid Montargis, tillhörde en irländsk familj, som mot slutet af 1600-talet slog sig ned i Frankrike. M., hvars fader var pär af Frankrike och konung Karl X:s personlige vän, genomgick krigsskolan i S:t Cyr och utnämndes 1830 till officer vid 4:e husarregementet. Efter att ha deltagit i expeditionen till Algeriet s. å. bevistade han som general Achards adjutant Antwerpens belägring och befordrades 1833 till kapten. 1835 återvände han till Algeriet, där han vid Constantines belägring 1837 ådagalade lysande tapperhet och svårt sårades. Hans bedrifter förde honom raskt framåt, så att han redan 1845 blef öfverste, 1848 brigadgeneral och 1852 divisionsgeneral. I spetsen för l:a infanteridivisionen af 2:a armékåren (marskalk Bosquets kår) afgick han 1855 till Krim och satte där genom stormningen af Malakov (8 sept. 1855), nyckeln till Sevastopol, kronan på sina bedrifter. "Jag är där, jag blir där" (J'y suis, j'y reste) uppges han från det stormade Malakovtornet ha svarat, då öfverbefälhafvaren lät meddela, att ryssarna gjort förberedelser att spränga det i luften. Själf bestred han emellertid senare sannolikheten af, att han skulle ha fällt dessa sedan bevingade ord. Hans bedrift belönades med bl. a. senatorsvärdighet (1856). 1857 deltog han under marskalk Randon i det svåra fälttåget mot kabylerna och blef 1858 befälhafvare för hela den i Algeriet förlagda krigsstyrkan både till lands och till sjöss. 1859 togs hans verksamhet i anspråk i Italien. I spetsen för 2:a armékåren gick han 2 juni vid Turbigo öfver Ticino och anföll österrikarna 4 s. m. norrifrån, medan återstoden af armén ryckte fram från v. längs stora vägen mot Magenta. Ställningen var farlig, men M. samlade sina krafter, under det att österrikarna splittrade sina, och afgjorde slaget genom anfallet mot själfva staden Magenta (se d. o.). På slagfältet utnämndes han till marskalk och hertig. I drabbningen vid Solferino, 24 juni s. å., hado han sin plats i centern och stormade med sin kår byn Cavriana. 1861 representerade den nye hertigen kejsar Napoleon vid preussiske konungen Vilhelms kröning, hvarvid han utvecklade en utomordentlig ståt. Han utnämndes 1862 till befälhafvare för 3:e armékåren (i Lille) och flyttades 1864 som generalguvernör till Algeriet. Vid utbrottet af kriget med Tyskland, 1870, ställdes M. i spetsen för l:a armékåren, som samlades i Strassburg, och fick äfven 5:e och 7:e kårerna under sitt befäl. Utan kännedom om fienden och underskattande dennes egenskaper, utsatte M. sin svaga styrka för att vid Wörth bli fullständigt slagen 6 aug. (jfr Fransk-tyska kriget 1870 - 71), hvarpå följde ett brådstörtadt återtåg till Châlons. Där organiserades en ny armé, som fick M. till högste befälhafvare. Han ville med denna armé draga sig tillbaka mot Paris för att med stöd af denna starka fästning åter upptaga striden, men af politiska skäl yrkade kejsarinnan och regeringen enträget på, att M. skulle marschera norrut till den i Metz inneslutne Bazaines understöd. Den tappre, ridderlige och sin härskare tillgifne generalen saknade tillräcklig fasthet för att motsätta sig en plan, hvars stora vådor han mer än väl insåg. Rörelsen var illa förberedd och utfördes med långsamhet. Fransmännen trängdes alltmera åt n., tills de slutligen blefvo instängda vid Sedan. Där upptogs striden l sept. mot den öfverlägsne fienden, utan någon närmare bestämd plan. M. sårades genast i drabbningens början i låret af en granat-skärfva, så att han måste lämna befälet. Då fransmännen ej lyckades slå sig igenom, nödgades de ingå en kapitulation, enligt hvilken hela M:s armé och kejsaren, som vistades vid densamma, gåfvo sig fångna. M. följde sin armé i fångenskapen och ställdes efter sitt frigifvande (i mars 1871) i spetsen för den s. k. Versailles-armén med uppgift att kufva kommunupproret i Paris, hvilket äfven skedde, sedan han 28 maj intagit staden. M:s anseende var vid denna tid utomordentligt, och han drogs mot sin vilja in i det politiska lifvet. Flera departement erbjödo honom, ehuru förgäfves, kandidatur vid fyllnadsvalen till nationalförsamlingen i juli 1871 och jan. 1872, och utan eget åtgörande, eller snarare mot sin önskan, valdes han 24 maj 1873 till chef för verkställande makten efter Thiers, som s. d. störtats af den klerikal-monarkistiska majoriteten i nationalförsamlingen. Vänstern deltog ej i valet, och M. valdes med 390 röster vid ett sammanträde, hvari 721 nationalförsamlingsmedlemmar voro närvarande. Han förklarade genast, att han skulle med kraft och beslutsamhet upprätthålla den då bestående ordningen, tills nationen bestämt sig för en statsform. Och ehuru i botten monarkiskt sinnad, stod han utanför de legitimistiska