underhandlingar, som hösten 1873 tycktes skola leda till ett konungadöme under grefven af Chambord. Han afböjde sålunda ett af grefven, som i hemlighet kommit till Versailles, begärdt samtal (10 nov.), och man har lagt i hans mun de orden, att chassepotgevären skulle brunnit af utaf sig själfva och att han ej längre kunde svara för ordningen på gatorna och för disciplinen inom armén, om den hvita fanan vecklats ut bredvid trikoloren. 19 nov. 1873 uppdrogs med 383 röster mot 317 den verkställande makten åt M. på 7 år (det s. k. septennatet). Ännu var ej någon definitiv statsform antagen. M. betonade ånyo uttryckligen vid flera tillfällen, att han skulle försvara "de bestående institutionerna", hvilket ställde honom i en ogynnsam dager hos den yttersta högerns män, som ville begagna hans medverkan till en monarkisk restauration. Men det hindrade icke, att han i själfva verket var mest benägen för en högerpolitik, att han ville stödja sig på "moderata af alla partier", såsom han själf sade. Hans kabinett utgjordes en tid bortåt af monarkiskt sinnade män (ministärerna Broglie, Cissey och Buffet), som höllo strängt efter republikanerna, äfven sedan den republikanska statsformen definitivt antagits genom nationalförsamlingens beslut af 30 jan. och 25 febr. 1875. Först i Dufaures kabinett (febr. 1876) fick det republikanska elementet en representant, och i dec. 1876 såg M. sig tvungen att taga den utpräglade republikanen Jules Simon till konseljpresident. Men då denne icke gjorde någon insaga mot deputeradekammarens skarpa protester och anmärkningar med anledning af de klerikales bearbetningar inom landet, gaf M. honom i sin bekanta skrifvelse af 16 maj 1877 en vink att afgå, tog en klerikal-monarkistisk ministär (Broglie, Fourtou m. fi.) och fick senatens tillstånd att upplösa deputeradekammaren. Under den stormiga valstrid, som följde under sommaren och i hvilken M. personligen deltog på högersidan, riktade Gambetta till honom sin beryktade uppmaning att "afgå eller underkasta sig" (se démettre ou se soumettre). Men i ett manifest till nationen af 19 sept. förklarade M., "att han skulle stanna kvar på sin post för att med senatens hjälp försvara de konservativa intressena". Valen 14 okt. gåfvo emellertid oppositionen seger (335 republikaner; 198 antirepublikaner, splittrade i fyra grupper). M. måste afskeda ministären af 16 maj och tog sig nya rådgifvare - utom kammaren (expeditionsministären Rochebouet). Då kammaren förklarade sig icke kunna träda i något slags förbindelse med detta kabinett, blef krisen allvarsam. M. ämnade afgå, men lät öfvertala sig att stanna och uppdrog 13 dec. 1877 åt Dufaure att bilda ett kabinett af majoritetsmedlemmar. M. förklarade visserligen dagen därefter för nationalförsamlingen, att "valen af 14 okt. ånyo bekräftat landets förtroende till den republikanska statsformen" och att han "ställde sig landets svar till efterrättelse"; men situationen var honom plågsam, och 30 jan. 1879, sedan vänsterpartiet vid de partiella valen till senaten fått tillväxt äfven i denna församling, nedlade han sitt ämbete, begagnande som förevändning en konflikt med ministären ang. det högre militärbefälet. Samma dag valdes Grévy till hans efterträdare. Åtnjutande alla partiers aktning, drog M. sig tillbaka ur det politiska lifvet, i hvilket han sedan dess ej tog någon del. M., som en gång af grefven af Chambord kallades "våra tiders Bayard", var en tapper krigare, varmt fosterlandsälskande och alltid sträfvande att lojalt fylla sin plikt mot nationen; i politiken kunde hans af alla erkända välmening emellertid ej ersätta frånvaron af den statsmannabegåfning, som hade kräfts för en själfständig personlig insats i de kritiska förhållandena under hans presidentskap. Bildstoder af honom ha rests i Paris och på Magentas slagfält (1895). Jfr L. Laforge, "Histoire compléte de M. M." (3 bd, 1898), och Hanotaux, "Histoire de la France contemporaine 1871-1900", I-IV (1900-08). C. O. N. J. Th. W.* Macmaster [mäkma'stǝ], John Bach, nordamerikansk historiker, f. 29 juni 1852 i Brooklyn, var först ingenjör och lärare i ingenjörsvetenskap och är sedan 1883 professor i amerikansk historia vid Pennsylvania-universitetet. Hans mest betydande arbete är History of the people of the United states (6 bd, 1883-1905). Han har därjämte skrifvit bl. a. Daniel Webster (1902), Brief history of the United states (1903) samt flera skolböcker i amerikansk historia. V. S-g. Macmillan [mäkmi'lǝn], engelsk (skotsk) bokförläggarfamilj. - Daniel M. (f. 1813, d. 1857) öppnade 1843 i London tills, med sin broder Alexander M. (f. 1818, d. 1896) en förlagsaffär, som s. å. flyttades till Cambridge, men 1863 återflyttades till London. Firman, som sedan 1850 bär namnet Macmillan & Comp., utger bl. a. den mycket spridda månadsskriften "Macmillan's magazine" (sedan 1859; länge redigerad af sir George Grove) och veckoskriften "Nature" (sedan 1869) samt framstående arbeten i naturvetenskap och historia, skönlitteratur, grekiska och latinska klassiker m. m. Firman har filialer i New York (sedan 1869) och Bombay (sedan 1894). Se Hughes, "Memoir of Daniel M." (1882). Macnaghten [mǝknå'tn], sir William Hay, angloindisk ämbetsman och diplomat, f. 1793, kom ut till Indien 1809, förvärfvade omfattande kunskaper i orientaliska språk och utgaf efter att en tid ha varit registrator vid en indisk öfverdomstol ett par afhandlingar om muhammedanska och hinduiska rättsgrundsatser, 1865 ånyo utgifna af H. H. Wilson (Principles of hindu and mahomedan law). M. blef 1830 sekreterare åt generalguvernören lord W. Bentinck och var från 1837 generalguvernören lord Aucklands främste rådgifvare, särskildt i dennes olyckliga afganska politik (se Afganistan, sp. 232-233, och Eden 2). M. afslöt 1838 förbundet mellan indiska regeringen, Ranjit Singh i Punjab och den afganske tronpretendenten Shah Shuja samt åtföljde 1839 den militära expedition, som uppsatte Shah Shuja på tronen i Kandahar och Kabul. Som indiska regeringens ombud hos denne sökte M. förgäfves införa ordnad förvaltning i Afganistan och komma till uppgörelse med de mot den oduglige marionettfursten upproriske stamhöfdingarna. Till sist utbröt öppet uppror äfven i Kabul (nov. 1841), och under förhandlingarna om fritt aftåg för den engelska garnisonen blef M. tillfångatagen af den nye emiren Dost Muhammeds son, 23 dec. 1841, och s. d.