nedskjuten af denne. Han hade 1840 upphöjts till baronet. M. bar nog genom sin impulsiva optimism en dryg del af skulden för det afganska äfventyret och därmed följande olyckor. Jfr sir H. M. Durand, "The first afghan war': (1879). V. S-g. Macomb [məkō'm], stad i nordamerikanska staten Illinois. 5,774 inv. (1910). Carnegiebibliotek, statens normalskola (1902). Lerkärls- och tegeltillverkning. J. F. N. Mâcon [makå'], hufvudstad i franska dep. Saône-et-Loire, pä högra stranden af Saône, på hvars andra sida ligger förstaden S:t Laurent, och vid järnvägarna till Paris och Marseille, Mont Cenis och Genève samt Digoin. 16,151 inv. (1906). Lycée Lamartine (efter skalden L., som var född i M. och där har en staty framför stadshuset), lärar- och lärarinneseminarium, bibliotek och museum. Liflig handel med vin, trävaror och spannmål samt åtskilliga fabriker (koppararbeten, tågvirke, mattor och vinfat). -- M., det redan på Cæsars tid bekanta Matisco i æduernas land, blef tidigt biskopssäte, men detta upphäfdes under den första franska revolutionen. Fordom bildade M. jämte sitt område, landskapet Mâconnais, ett eget grefskap. Detta köptes 1228 af franske konungen och tillhörde sedan med några afbrott kronan. (J. F. N.) Macon [mei'kən]. 1. Stad i nordamerikanska staten Georgia, vid floden Ocmulgee. 33,000 inv. (1910). Bland läroanstalter i staden må nämnas statens blindinstitut, det baptistiska Mercer university, det wesleyanska Female college, de katolska S:t Stanislaus college och Mt de Sales academy samt Lewis high school för färgade. Liflig handel med bomull och trädgårdsprodukter. Bomulls- o. a. fabriker. -- 2. Stad i nordamerikanska staten Missouri. 4,068 inv. (1900). Vagnfabriker och stenkolsgrufvor. 1--2. (J. F. N.) Mâconnais [-kånnä]. Se Mâcon. Mac Pherson [mökfö'sön], skotsk släkt. Se Fersen, adlig ätt. Macpherson [mökfö'sön], James, skotsk skald, f. 27 okt. 1736 på Ruthven i Kingussie, Inverness, d. 1796, studerade i Aberdeen och Edinburgh, där han bl. a. torde ha kommit under Hugh Blairs (se denne) inflytande. 1756 återvände han utan examen till Ruthven och blef skollärare där. Under denna tid hade han författat en del rätt obetydlig poesi i nära anslutning till rådande moderiktningar (t. ex. en grafdikt i den Young-Grayska stilen). En del publicerades i tidskrifter ; den episka dikten The Highlander utgafs 1758. M. hade från ungdomen en, visserligen bristfällig, kunskap i det gaeliska språket och var sålunda i stånd att någorlunda förstå den urgamla keltiska folkliga tradition, som ännu fanns kvar i hans hemtrakt; han synes äfven tidigt för sitt nöjes skull ha samlat en del af denna diktning. På sommaren 1758 sammanträffade han med den skotske författaren John Home. För dennes räkning gjorde M. en "öfversättning" af en gaelisk dikt, d. v. s. det blef en bearbetning, där M:s egen litterära smak satte en bestämd stämpel på originalet. Home förde denna dikt med sig till Edinburgh, i hvars litterära centrum (under Blairs, Humes m. fl:s ledning) den väckte stor uppmärksamhet. På dessa mäns uppmaning publicerade M. nu 1760 sin första samling Fragments of Ancient poetry, collected in the Highlands of Scotland and translated from the Gaelic or Erse language. Den innehåller 16 "fragment", i själfva verket lika många prosadikter i elegisk, sentimental ton, behandlande vanliga balladmotiv, som stå i samband med de gamla keltiska sagokretsarna (Cuchullin- och Finnsagorna). Samlingen väckte stort uppseende, och M:s uppgift, att det i Högländerna fanns stora episka dikter lefvande på folkets läppar, vann ögonblickligen genklang hos den efter slaget vid Culloden (1746) starka skotska nationalkänslan. Han sattes genom en insamling i stånd att göra resor för att uppteckna dessa litterära skatter. Stödd på muntlig tradition och i någon mån kanske äfven gamla uppteckningar, sammansatte nu M. sitt stora prosaepos Fingal i sex böcker, hvilket utkom 1762 jämte en del kortare dikter. Det följdes 1763 af Temora. Alla dessa dikter utkommo slutligen samlade under titeln Poems of Ossian (1765). Denna samling (om hvilken se närmare Ossian), som utgafs vara en öfversättning af den fornskotske barden Ossians dikter från 200-talet e. Kr., men i själfva verket var en ytterst fri omdiktning af gamla keltiska sagomotiv, fick genast en enorm spridning, och Blair satte detta skotska nationalepos i en inledande essay framför Homeros. M. hade lyckats anslå just de strängar, som tilltalade hans samtid, och hans sentimentala, elegiska sånger om en dunkel forntid, fyllda dessutom af en visserligen monoton, men dock mycket fin naturpoesi, skildrande den dystra, dimmiga Höglandsnaturen, fingo en mycket stor betydelse för den frambrytande romantiken, i synnerhet på kontinenten. I England höjdes dock mycket snart tviflande röster i fråga om dikternas äkthet, och M. hade länge att uthärda svåra strider med motståndare, af hvilka Samuel Johnson var den hänsynslösaste och grundligaste. M. lämnade emellertid skönlitteraturen och egnade sig åt politik och historiskt författarskap. Han var 1764 -66 sekreterare hos guvernören öfver Florida och användes sedan en tid som den sittande regeringens uppsyningsman öfver dess press. Han blef 1781 den rike navabens af Arcot ombud i London och 1790 medlem af underhuset, där han satt kvar till sin död. Utom en dålig prosaöfversättning af Iliaden publicerade han ett par historiska arbeten i jakobitisk anda. Han blef på egen bekostnad begrafd i Westminster abbey, i närheten af "skaldernas vrå". - Han var säkerligen en af Skottlands största skalder och har jämte Scott gjort mest för den skotska nationalitetens och naturens framträdande i litteraturen. Tyvärr har han genom sitt förhållande till sina "original" kommit i åtnjutande af ett dåligt rykte, som dock delvis är oförtjänt, då hans samtid alls ej behandlade folklig diktning med samma respekt som nutiden, utan fritt omdiktade och omskref. Jfr Saunders, "Life and