letters of J. M." (1894; 2:a uppl. 1906), och A. Smart, "J. M." (1905). A. B-ck. Macq., vid insektnamn förkortning för Pierre Justin Marie Macquart, f. 1778, d. 1855 som föreståndare för naturhistoriska museet i Lille, författare till Histoire naturelie des insectes. Diptères (2 bd, 1834-35), Diptères exotiques nouveaux ou peu connus (2 bd, med 2 suppl.-bd, 1838-48) m. m. Macquarie [mökwå'ri]. 1. Biflod från v. till Darling i Nya Syd-Wales, kommer från Blå bergen, grenar sig på slätten kring Nyngan i flera armar, som ibland försvinna i träskmarker utan att nå Darling. Den är uppkallad efter Lachlan Macquarie (se denne). - 2. Ö. Se Macquarieöarna. 1. Wbg. Macquarie [mökwå'ri], Lachlan, brittisk koloniguvernör, f. omkr. 1760, d. 1824 i London, tillhörde en skotsk familj, blef 1777 fänrik, 1807 öfverste och sändes 1809 med sitt regemente till Nya Syd-Wales för att aflösa den s. k. Nya-Syd-Wales-kåren (se Nya Syd-Wales, historia), som nyligen gjort revolt och afsatt guvernör Bligh. M. öfvertog vid sin framkomst i dec. s. å. guvernörskapet, som han behöll till 1821. Han lyckades göra sig ganska populär och verkade i allmänhet klarsynt för koloniens utveckling. Särskildt främjade han geografiska upptäcktsfärder och utvidgningen af det för jordbruk och boskapsskötsel upplåtna området, men frigjorde sig föga från den äldre uppfattningen af kolonien som väsentligen deportationsort. Hans kända fåfänga gjorde, att en mängd gator, floder, hamnar, städer, öar o. s. v. uppkallades efter honom, så t. ex. floderna Lachlan och Macquarie samt öarna Macquarie s. v. om Nya Zeeland. Jfr Jenks, "History of the austral-asian colonies" (3:e uppl. 1911). V. S-g. Macquarieöarna [mökwå'ri-], en af 5 öar bestående ögrupp i Stora oceanen, omkr. 1,100 km. s. v. om Nya Zeeland, under 54° 49' s. br. och 159° 50' ö. lgd från Greenw. Hufvudö är Macquarie, 440 kvkm. med 400-500 m. höga berg, som äro gräsbevuxna och ha några träd eller buskar på skyddade ställen. Öarna äro obebodda, men besökas ofta af säljägare. De upptäcktes 1811 och räknas sedan 1890 till Tasmanien. J. F. N. Macquart [makar], P. J. M. Se Macq. Macra, liten flod i norra Italien, mellan Ligurien och Toscana, faller ut i Liguriska hafvet. Den betraktades i forntiden som det egentliga Italiens nordgräns i v., liksom Rubico i ö. Macready [mökri'di], William Charles, engelsk skådespelare, f. 1793 i London, d. 1873 i Cheltenham, debuterade 1810 i Birmingham som Romeo och tjänstgjorde i 4 år som regissör och affärsbiträde hos sin far, som var teateragent och direktör för en landsortstrupp. M. spelade 1814-15 i Skottland och på Irland samt anställdes 1816 i London vid Covent-garden-teatern. I början af 1820-talet öfvergick han till Drury-lane-teatern. Efter Keans och Youngs afgång var M. den engelska skådebanans förnämsta förmåga. Han innehade 1837-39 Covent-garden-teatern och 1841-43 Drury-lane-teatern samt gjorde då själfuppoffrande försök att lyfta det inhemska teaterväsendet ur dess iråkade förfall. På gästresor till Paris (1828) samt i Nord-Amerika (1826, 1843-44 och 1849) vann han stor framgång. Då han 1849 en gång uppträdde i Astor Opera house i New York, riktades mot honom ett pöbelupplopp, tillställdt af skådespelaren E. Forrests beundrare, hvarvid M, med nöd undkom och tillkallad militär sköt ihjäl 17 personer. M. uppträdde därefter på Haymarket-teatern i London, lämnade för sjuklighet scenen 1851 och egnade återstoden af sin lefnad åt filantropiska sträfvanden för folkets upplysning. Inom sin konst intog M. en plats näst efter Kean och Kemble. Han egde ej snillets ursprunglighet, och hans framställningsmedel voro, med undantag af stämman, mindre fördelaktiga, men hans spel bar städse prägeln af stor intelligens och fint konstnärlig utarbetning. Hans bästa roller voro Rikard III, Lear samt hufvudrollerna i Knowles' historiska dramer och i Bulwers "Richelieu". M:s Reminiscences utgåfvos i 2 bd 1875. Biogr, af Archer (1890) och Price (1895). E. F-t. Macrianus, romersk kejsare under den stora oredans tid (de trettio tyrannernas), öfvervanns och dödades (troligen) år 261 e. Kr. R. Tdh. Macrinus, romersk kejsare, f. i Mauretanien, egnade sig i början åt civila värf, men blef senare prefekt (befälhafvare) vid pretorianska gardet under kejsar Caracalla (211-217). En spådom, att M. skulle få kejsarvärdigheten, föranledde honom, till en del för egen säkerhets skull, att röja Caracalla ur vägen. Därefter blef han kejsare - den förste kejsaren af riddarståndet. Han slöt med uppoffringar fred med parter och dacer. Sedan vidtog han vissa reformer, men missnöje uppkom på flera håll, i synnerhet inom hären, som M. behandlade med en viss stränghet. Kejsarinnan Julias systerdotters son, Bassianus, kunde snart samla omkring sig ett parti. Och i striden mot honom uppoffrade den personligen föga tappre och alltid vankelmodige M. redan vunna fördelar genom en brådstörtad flykt, hvarefter han upphanns och jämte sin unge son, Diadumenianus, som blifvit utnämnd till medregent, dödades af fienderna (juni 218). R. Tdh. Macrobius, Ambrosius Theodosius, latinsk författare och lärd samlare, f. omkr. 400 e. Kr. Vi ega af honom en kommentar till den genom just samma kommentar åt eftervärlden bevarade afdelningen "Somnium Scipionis" (Scipios dröm) i 6:e boken af Ciceros skrift "De re pu-blica", äfvensom större delen af hans Saturnalia (Convivia) i 7 böcker, en efter Gellius' föredöme gjord samling i samtalsform af historiska, antikvariska och framför allt mytologiska notiser och citat. Innehållet har historiskt värde, helst många uppgifter endast genom M. blifvit bevarade åt

Fornromerskt guldmynt med Macrinus' bild.