länder finns lag om ursprungsbeteckning; en sådan lag innehåller i allmänhet bl. a., att tillverkningslandet skall utsättas eller betecknas. På den tiden, då tyskarna lade an på att fabricera varor, om hvilka omdömet kunde sammanfattas i ”billig und schlecht”, var i England made in Germany ett föraktfullt uttryck, som ofta användes äfven figurligt. Numera, sedan den tyska industrien intar en helt annan ståndpunkt, saknar uttrycket berättigande i förklenande betydelse. Madeira, ”träfloden”, så kallad med anledning af den massa driftimmer, som den vid sin upptäckt medförde, ind. Cayary, hvita floden, Amasonflodens största tillflöde, bildas genom förening af de tre floderna Guaporé l. Itenez, Mamoré och Beni, af hvilka Mamoré är den längsta och vattenrikaste och därför betraktas som M:s öfre lopp. Mamoré uppstår genom föreningen af Rio Guapay (Rio Grande) och Rio Chapare, båda upprinnande på Sierra da Cochabamba i Bolivia. Förstärkt genom vattenrika bifloder, flyter Mamoré mot n. samt upptager under 11° 55′ s. br. Guaporé, som upprinner i brasilianska prov. Matto Grosso på Serra dos Parecis, och under 10° 22′ Beni, som har sina källor på östra sidan af Bolivias inre Andeskedja. Floden får först där namnet M., vänder sig mot n. ö. och bibehåller denna riktning ända till sin förening med Amasonfloden. Från 10:e breddgraden har M. på en sträcka af 370 km. en rad af fall och forsar, det öfversta Guayará-mirim, det nedersta São Antonio-fallen, hvilka, med en sammanlagd höjd af omkr. 60 m., försvåra flodfarten, ehuru de alla vid högvatten, utom Theotoniofallet, kunna passeras. Nedanför São Antonio-fallet blir floden åter segelbar för 5 m. djupgående fartyg. Först efter fullbordandet af den järnväg förbi fallen, som påbörjades 1877, men uppgafs redan 1878, kan M. fullt tillgodogöras som förbindelseled mellan Atlantiska hafvet samt Bolivia och västra Brasilien. Nära mynningen sträcker M. en östlig sidoarm, Mirim de Canomá, till Amasonfloden, bildande den 14,300 kvkm. stora ön Tupinambaranas, och förenar sig på 24 m. höjd ö. h. under 3° 24′ s. br. och 58° 48′ v. lgd, 2,5 km. bred, med Amasonfloden. M:s längd från Mamores och Guaporés förening är 1,450 km., från Mamores källor 3,200 km. Flodområdet omkr. 1,1 mill. kvkm. Den vattenmängd, som M. for till Amasonfloden, utgör, enl. Keller-Leuzinger, ”Vom Amazonas und M.”, 1874, vid lågvatten 4,200, vanligen 14--15 tusen och vid högvatten 39,000 kbm. i sek. Några större orter finnas icke vid de låga, ofta öfversvämmade stränderna. J. F. N. Madeira (port.; sp. Madēra), ö i Atlantiska oceanen, tillhörig Portugal, är belägen nära 700 km. v. om Afrika mellan 32° 49′ 44″ och 32° 37′ 18″ n. br. samt 16° 39′ 30″ och 17° 16′ 38″ v. lgd. Öns längd är 57 km., från Ponta do Pargo i v. till Ponta Furada i ö., dess bredd 22 km. från Ponta de S. Jorge i n. till Ponta da Cruz i s. Till M. höra öarna Porto Santo i n. ö. (2,311 inv. 1900) och i s. ö. Chao, Grande deserta, Bugio m. fl., som alla äro obebodda. Hela ögruppens ytinnehåll beräknas till omkr. 815 kvkm. En väldig bergskedja, som sträcker sig från v. till ö. och utgrenar sig i alla riktningar öfver ön, betäcker den än med kala och dystra, än med grönskande och skogbevuxna höjder. Hela bergskammen krönes af högresta spetsar, t. ex. Pico Ruivo (1,913 m.), Pico Grande (1,643 m.), Pico da Encumida (1,620 m.) o. a. Till större delen ligger kustlandet högt öfver hafvet på branta klippor. Endast på få ställen sänker det sig gradvis och bildar en lång, bred bergsluttning. Från höjderna nedströmma otaliga bäckar jämte några mindre floder, af hvilka den mest betydande är Rio Soccoridos.

Fig. 1. Landskap på Madeira.

Bergväggarna genombrytas äfven af oräkneliga raviner och dalgångar (jfr fig. 1), såsom den underbara Curral das Freiras i hjärtat af ön samt de romantiska Ribeira da Janella i v. och Ribeira do Machico i ö. Liksom närliggande öar är M. tydligen af vulkaniskt ursprung. Spår häraf finnas öfverallt, bl. a. tre ganska väl bibehållna kratrar, särskildt Lagoa vid S. Antonio da Serra i ö., samt flera öfver hvarandra lagrade lavaströmmar, bestående dels af blåsig basalt, dels af mer eller mindre fältspatartad trakyt. På sina ställen förekomma äfven olika slag af tuffer, hvilande på tertiär kalk. Alla lägre trakter längs kusten betäckas af verklig basalt, öfver de högsta bergstopparna, hvilka om vintern vanligen äro snöbetäckta, sväfva nästan ständigt tjocka dimmor. Men några hundra meter därunder, på de stora, gröna bergsplatåerna och än längre ned mot hafvet i de fruktbara dalarna, råder ständig sommar. Skiftningen i årstiderna vore nära nog omärklig, om icke under några månader (nov.--mars) häftiga regnflöden inträffade, hvarigenom luften i någon mån afkyles. Denna luftförändring är dock mera kännbar i de nordliga trakterna, som ofta äro utsatta för häftiga stormar. På det södra kustlandet är årsmedeltemperaturen 18,6°; febr. (den svalaste månaden) har 15,4°, aug. (den hetaste) 22,6°; ytterligheterna under 25 år ha varit 32,7° och 6,5°. Regnmängden är i Funchal 683 mm. på 79 regndagar. En het, torr ökenvind från Sahara, kallad leste, som medför rödt stoft,