i Lissabon. I kyrkligt afseende är ön sedan 1589 ett biskopsstift. M. finnes inlagdt på den s. k. mediceiska sjökartan af 1351 under namnet Isola de lo legname, hvaraf M. är en portugisisk öfversättning. 1356 skall enligt en romantisk historia en engelsman Mac Kean ha blifvit vinddrifven till ön, men sannolikt blef upptäckten sedermera bortglömd. Ön upptäcktes ånyo 1420 af portugisen João Gonçalves Zarco, som 1418 jämte Tristão Vaz Texeira vinddrifvits till Porto Santo och därifrån vid ett senare besök funnit M., som togs i besittning för Portugals räkning. Ön var då obebodd och betäckt med skog, men koloniserades snart genom Henrik Sjöfararen. 1580--1640 delade ön med moderlandet ödet att stå under spanskt herravälde. Engelsmännen besatte ön 1801 och 1807, men sedan 1814 har den oafbrutet tillhört portugiserna, af hvilka den erhållit den vackra benämningen ”Atlantens drottning”. -- Jfr K. Mittermaier och Goldschmidt, ”Madeira und seine bedeutung als heilungsort” (2:a uppl. 1885), P. Langerhaus, ”Handbuch für Madeira” (1884), Biddle, ”M. islands” (2 bd, 1900), Vahl, ”M:s vegetation” (Köpenh. 1904), W. H. Koebel, ”M. Old and New” (London 1909), och Ackermann, ”L’île de M.” (1910). J. M--r. (J. F. N. Ln.) Madeiralök. Se Lök. Madeiravin (Madera), ett starkt, fylligt, välsmakande vin, som beredes på ön Madeira. De första vinstockarna anses ha blifvit öfverflyttade från Cypern till Madeira. Redan under 1500-talet var vinodlingen af stor betydelse för ön. I början af 1800-talet uppnåddes den högsta exportsiffran, nämligen 22,000 pipor år 1813. Vinbergen ha sedermera varit hemsökta af insekthärjningar, särskildt genom den s. k. Oidium Tuckeri 1852 och af Phylloxera 1873. Den förra hotade att tillintetgöra all vinodling, och 1865 exporterades endast 536 pipor. 1883 utskeppades 3,854 pipor. Bland de förnämsta vinsorterna må nämnas Malvoisir (fr. Malvoisie, eng. Malmsey), ett mycket sött vin, Sercial, ett ljust, mycket torrt vin, Bual, ett torrt, väldoftande vin, och Tinto, ett utsökt, något rödfärgadt vin. J. M--r.* Madeleine, La [madlän]. 1. Stad i franska dep. Nord (Flandern), förstad till Lille, vid den kanaliserade Deule. 12,323 inv. (1901). Bomulls- och linspinnerier och väfverier. sytrådfabriker, järngjuterier och annan industri. - 2. Kyrka i Paris (se d. o.). 1. J. F. N. Madeleinetid [madläntid], fr. Époque magdalénienne, arkeol., kallas efter Madeleinegrottan i Tursac (Dordogne, Frankrike) den sista afdelningen af den äldre stenåldern, den paleolitiska tiden i Europa. Madeleiuetiden sammanfaller med slutet af den sista istiden med dess ymniga renfauna och många andra jaktdjur, såsom saigaantilop, hjort, myskoxe m. fl. Af renjakten lifnärde sig hufvudsakligen tidens människor, och renens ben och horn användes i stor utsträckning till vapen och redskap. Karakteristiska äro lansspetsarna och de cylinderformade harpunerna med hullingar på en eller två sidor. Af renhorn äro också de s. k. kommandostafvarna med djurbilder och genomborrade hål. Troligen äro de ett slags ”trollstafvar”, afsedda för magiska bruk. Äfven fina synålar med öga, mejslar och prylar framställdes i ben. De användes för bearbetning af läder och skinn, som tjänade till l kläder och säckar m. m. Under det att benkul-' turen utvecklades, gick flintans bearbetning snarare | tillbaka från den höga ståndpunkt, som den in-I tagit under den föregående solutrétiden. Flintred-! skapen bestodo väsentligen af flintspånor, som retuscherades på olika sätt för skilda ändamål. Man | erhöll sålunda skrapor, prylar och mejslar samt l sågliknande redskap. Madeleinetidens befolkning | bodde hufvudsakligen i grottor eller klippskjul, l l dessa har man också funnit de flesta fynden. För-i utom redskap och vapen är en mängd smycken samt j målningar, teckningar och skulpturer anträffade. j Madeleinetiden jämte den föregående solutrétiden utgör den s. k. glyptiska perioden af den äldre stenåldern, utmärkt för en intressant konstutveck-iing. Å väggarna i en del grottor finnas ristningar och målningar af ett stort antal dåtida djur, framför allt renar, hästar, bisonoxar och mammutdjur (se G r o 11 m å l n i n g a r). Förutom med målning och tatuering smyckade man sin kropp med halsband af snäckor (t. ex. Nassa, Cyprcea, Littorina och Dentalium), hvilka stundom blifvit införda långväga ifrån. Likaså tjänade djurtänder till smycken. Skulpturer utfördes i ben och sten. Till aurignac- och solutrétiden synas ännu de fristående kvinnoskulpturerna höra. Djurskulpturerna däremot tillhöra med få undantag madeleinetiden. Man känner t. ex. häst- och renfigurer, mammut-, häst-och bisonhufvud i ben och horn; de flesta ha anträffats i Périgords eller Pyrenéernas grottor. Från fristående skulptur öfvergick man till låg relief och till teckningar med snidade konturer. Sådana ha hittats i stort antal å madeleineboplatserna i Arudy, Lourdes och Mas d'Azil i Pyrenéerna. Talrikast äro teckningarna eller gravyrerna, af hvilka man känner åtskilliga hundratal, särskildt från Frankrike och Schweiz. De utfördes med fina flintredskap på skulderblad eller andra ben af ren, på elfenben och skifferplattor. Vanligast äro djurfigurer i profil, men äfven människofigurer förekomma, dock sämre tecknade än de mästerliga djurbilderna. Berömda äro "den betande renen" från Thayngen i Schweiz, "den springande renen" från Saint-Marcel i dep. Indre (Frankrike), benstycket med renar, laxar och geometriska tecken från Lorthet (se d. o.) i Pyrenéerna, "kvinnan med renen" eller "den hafvande kvinnan" från Lau-gerie-Basse i Dordogne, "mannen och bisonoxen" från samma ställe och "den apliknande mannen" från Mas d'Azil i dep. Ariége. Mera sällsynta äro växtmotiven, hvaremot geometriska motiv förekomma rätt ofta. Orneringen användes såväl på redskap som på föremål, som ej afsåsro någon direkt nytta, om ej i magiskt syfte. Åtskilliga skelett af inadeleiaetidens människor ha anträffats i grottor och klippskjul, såsom vid Laugerie-Basse i Dordogne. De döde synas ha begrafts i hukad ställning. Flertalet skelett torde tillhöra den s. k. Cro-Magnonrasen. Madeleinetidens kultur finnes utbredd öfver ett stort område. Särskildt glänsande utvecklades den i södra Frankrike, i Dordogne, där de berömda boplatserna vid les Eyzies, la Made-| leine, Laugerie-Basse och Gorge d'Enfer ligga, | och i Pyrenéerna med t. ex. grottorna vid Arudy i och Gourdan. Men äfven i andra delar af Frank-