verKade därefter i dess lagstiftande församling, där han bl. a. genom sin skarpa opposition omintetgjorde yrkandet på prästerskapets aflöning med statsmedel. 1787 sändes M. som delegerad till det i Philadelphia sammanträdande konventet för uppgörande af en förbundsförfattning. Han hade från början ifrat för det unga nordamerikanska statsförbundets stärkande genom upprättande af en kraftig centralstyrelse, och han fick nu å författningskonventet en ledande del i utarbetandet af den nya författningen, som dock endast delvis kom att ge uttryck åt hans centraliseringsidéer. Sedan konstitutionsförslaget blifvit färdigt (sept. 1787), förenade han sig med Alex. Hamilton och Jay om att främja detsamma genom en serie tidningsuppsatser, hvilka äfven utgåfvos samlade under boktiteln The federalist (1788; se Federalister 1) och väsentligen bidrogo till förslagets allmänna antagande af de enskilda staterna. Särskildt hade M. stor andel i, att staten Virginia trots Patrik Henrys ifriga motstånd antog förbundsförfattningen. Som medlem af kongressens representanthus (1789--97) motarbetade M. de flesta af Hamiltons finansplaner, skilde sig äfven i andra frågor från federalisterna och öfvertog småningom ledningen af det republikanska (sedermera demokratiska) partiets opposition i huset. Med statssekreteraren för utrikesärendena Jefferson blef han därunder personligen på det närmaste förbunden och biträdde dennes öfverdrifna sträfvan att åt staterna på centralmaktens bekostnad bevara så stor själfständighet som möjligt. Han var sålunda författare till de bekanta Virginiaresolutionerna i detta ämne (1798). Då Jefferson 1801 blef Förenta staternas president, utnämndes M. till statssekreterare. 1809 efterträdde han Jefferson som president, sedan dennes andra mandat gått till ända. En handlingskraftigare utrikespolitik än den dittills förda påyrkades allt ifrigare under intryck af Englands hårdhändta förfarande mot den neutrala sjöfarten; men först 1812 förmådde ett energiskt krigsparti M. till ett afgörande steg, hvilket för öfrigt mycket bidrog att skaffa honom förnyelse å presidentskapet (1813--17). Den olyckliga gången af kriget mot England (1812--14) var icke egnad att stärka M:s ställning, och han visade sig icke vara rätte mannen att leda nationen i en svår kris af denna art. Hans parti förblef emellertid vid makten, och vid sin afgång 1817 efterträddes M. af sin vän och meningsfrände Monroe. M. drog sig tillbaka till sitt landtgods Montpelier i Virginia och var bosatt där till sin död. 1829 -- han var då 78 år -- deltog han i konventet för revision af Virginias författning, och 1830 grep han, hälsad med hedersnamnet "konstitutionens fader", till pennan för att gendrifva ett mot kongressbesluten uppstudsigt parti, hvilket som föredöme för sitt handlingssätt med en viss rätt åberopade hans och Jeffersons forna verksamhet till förmån för de särskilda staternas myndighet gentemot centralmakten. Kongressen köpte af änkan hans uppteckningar af debatterna i 1787 års förbundskonvent och lät utge dessa historiskt synnerligen värdefulla handlingar under namnet "The Madison papers" (3 bd, 1840). Letters and writings of James Madison utgåfvos 1865 i 4 bd, en modernare edition af hans Writings utgafs af G. Hunt i 7 bd 1900--06. Jfr biografier öfver M. af W. C. Rives (3 bd, 1859--69), S. H. Gay (1884) och G. Hunt (1902). Om M:s andel i tillkomsten af nordamerikanska förbundsförfattningen se bl. a. "Cambridge modern history", del 8. G. V. G.* Madkroken, insjö i Kronobergs län, Uppvidinge härad, 195 m. ö. h., ingår i Mörrumsåns vattensystem. Madoera [-dūra] l. Madura, ö n. om Javas östra ända, skild därifrån genom det i sin västra del (Soerabajasundet) endast 3 km. breda Madoerasundet. 4,470 kvkm. Ön, som bildar en fortsättning af norra Javas tertiära kalkberg, består hufvudsakligen af märgel och märgelliknande kalksten, med mycket tunt jordlager, hvarför fiske och boskapsskötsel utgöra hufvudnäringarna. Mycket slaktboskap utföres till Java. Kusterna äro dock klädda i tropisk vegetation. Heta källor förekomma, och i dalen mellan Gunong Geger och Banjar ligger slamvulkanen Banjoe Ening. Tillverkning af salt åt regeringen, hvaraf möjligen öns namn (af sanskr. mandura, salt). Madoereserna äro nära besläktade med javanerna; de äro mindre, men gröfre och kraftigare, med bredare ansikten, mindre fina anletsdrag, mera utstående kindknotor. Politiskt bildar M. med tillhörande småöar (Kangean, Sapoedi m. fl.) ett residentskap, med en areal af 5,406 kvkm. och 1,493,289 inv. (1905). Hufvudstad är Pamekasan (omkr. 8,000 inv.), men de största städerna äro Soemenep (omkr. 18,000 inv.), nära södra kusten, och hamnstaden Bangkalan (omkr. 15,000 inv.), på norra kusten, med sultanens af M. palats och flera fursteboningar. J. F. N. Madoerasundet [-dūra-]. Se Madoera. Madoeresiska språket [-dur-], som talas på ön Madoera (se d. o.), hör till den malajiska gruppen af den malajisk-polynesiska språkstammen och är historiskt sedt nära besläktadt med javanskan, om det ock till sin byggnad synes vara rätt olika såväl fornjavanskan (kavi) med dess starka uppblandning af indiska element som med den moderna javanskan (jfr Javanska språket och litteraturen samt Kavispråket). Jfr A. C. Vreede, "Handleiding to de beoefening der Madoeresche taal" (1874). K. F. J. Madonna, it. (af ma, min, och donna, lat. domina, fru), i Italien numera uteslutande benämning på jungfru Maria (jfr sv. vårfru i "vårfrudag", "vårfrukyrka" o. s. v., fr. notre dame, eng. our lady, ty. unsere liebe frau), i samtliga moderna kulturspråk beteckning för andaktsbilder af Maria, Jesu moder. Se vidare Mariabilder. Madonna del Monte. Se Varese. Madonna di Campiglio [-pi'ljå], klimatisk kurort i södra Tyrolen, vid foten af Monte Spinale, 1,515 m. ö. h.