413 Madou-Madras 414- Madou [-do], Jean Baptist e, belgisk målare, f. 1796 i Bruxelles, d. 1877, var från början iitograf och utgaf bl. a. Scénes de la vie des peintres de Vécole flamande et hollandaise (1840). I sina målningar skildrade han med humor och spiritualitet dagligt lif på gatan och ej minst på värdshuset, bland kannstöpande bönder eller pösande ämbetsmän i 1600- eller 1700-talets dräkt, bland fyllbultar och grälande käringar. Han målade äfven landskap. M. är representerad i det moderna galleriet i Bruxelles af Råttjakt i en bondstuga, Fridstörare (unga kavaljerer komma in i ett bondgille) m. fl. och i öfriga belgiska samlingar. Spåkvinnan finns i konsthallen i Hamburg. G-g N. Madoz [-dårth], P a s q u a l e, spansk politiker, f. 1806 i Pamplona, d. 1870 i Genua, deltog som student i 1822 års revolution och tillfångatogs 1823 af fransmännen, blef 1835 juridisk ämbetsman i Barcelona och 1836 medlem af cortes. 1854 blef M. guvernör i Barcelona och, som ledare af det till makten komna progressistpartiet, president i cortes, men utnämndes 21 jan. 1855 till finansminister. Som sådan åvägabragte han den märkliga s. k. desamortisationslagen (lagen om försäljning af stats- och kyrkogodsen), men afgick redan i juli s. å. Han deltog i oroligheterna i Madrid 14-16 juli 1856, begaf sig, sedan dessa blifvit undertryckta, till utlandet, återkom efter revolutionen 1868 och var en kort tid civilguvernör i Madrid. Senare slöt han sig obetingadt till Prim. Han afled på återfärden från Florens med den deputation, som till hertigen af Aosta framförde anbudet om spanska kronan. M:s förnämsta litterära verk är Diccionario geogrdfico, estatistico y histö-rico de Espaiia (16 bd, 1848-50). Madra, bot., namn på arter af släktena Aspe-rula och Sherardia. Madras [mədrä's]. 1. Presidentskap (eng. presidency) i kejsardömet Indien, omfattar södra delen af Västra indiska halfön från dess sydligaste udde, Kap Komorin, upp till 20° 20' n. br. på östra kusten (Koromandel) och till 14° n. br. på den västra (Malabarkusten). I n., där gränsen är mycket oregelbunden, stöter det till bengaliska prov. Orissa, vidare till Centralprovinserna och Haidarabad samt i n. v. till Bombaydistrikten Dharvar och North Kauara samt omsluter geografiskt Mysore och Coorg och omfattar politiskt Lakkadiverna. Det omfattar de fem lydstaterna Travancore, Cochin, Banganapalle, Pudukkotai och Sandur (inalles 26,125 kvkm. 4,188,101 inv., 1901) samt det omedelbart brittiska området, 367,070 kvkm., 38,209,436 inv. (1901), sålunda inalles 393,195 kvkm. med 42,397,537 inv. Landet genomdrages af Västra och Östra Ghats; de senare, betydligt lägre än de förra, ligga h. o. h. inom M. och skiljas från kusten genom en bred slätt. I södra delen af halfön ligga de isolerade Cardamombergen med toppen Anaimudi (2,694 m.), den högsta i södra Indien. N. om dem följa Nilgiribergen, som kulminera i Dodabetta (2,670 m.). I dalsänkan mellan dessa berg går järnvägen mellan Kalikut och staden M. Som landet sluttar från v. mot ö., flyta de stora floderna ut i Bengaliska viken: Godavari, Kistna, Cauveri m. fl. Klimatet är på högslätten i det inre sundt. Torka med åtföljande hungersnöd förekommer ofta. På sommaren blåser nämligen sydvästmonsunen, hvars vattenånga förtätas till regn på västra sidan af Västra Ghats (3--4 m.), medan landet ö. om dem ofta får för litet nederbörd. Där bergskedjan är lägre, passera regnmolnen öfver bergen och föra sin fuktighet till de inre områdena. Under den svala årstiden (okt.--mars) blåser nordöst--sydöstpassaden, som medför regn åt Koromandelkusten. Årsmedeltemperaturen är i staden M. 27,9° (jan. 24,7°, maj, varmaste månaden, 30,8°); regnmängden 1,230 mm. Järn af ypperlig beskaffenhet har sedan urminnes tid smälts af befolkningen, men försök att bearbeta malmen efter europeiska metoder ha misslyckats. Kolförande sandsten sträcker sig tvärsöfver Godavaridalen, men kolen äro af sämre beskaffenhet. Bland andra mineral förekomma mangan och skiffer, hvarjämte det finns granater rikligt i Northern circars' sandsten samt diamanter af måttligt värde därsammastädes. Betydande mängder salt fås i kustlagunerna. Om växt-och djurvärld se Asien, sp. 170--171. Befolkningen omfattade 1901 omkr. 37 mill. hinduer, 2,7 mill. muhammedaner och omkr. 2 mill. kristna och utgöres till nio tiondelar af dravidastammar, af hvilka omkr. 15 mill. tala tamil, 14 mill. telugu, 1,6 mill. kanaresiska, nära 3 mill. malayalam och 0,5 mill. tulu. Oriya talas i Ganjam vid gränsen till Orissa och olika underdialekter af dravida af bergsstammarna i östra Ghats, för hvilka khonderna kunna betraktas som typ. De kristna äro talrikare i M. än i någon annan del af Indien och utgöra i Travancore och Cochin ända till 25 proc. af befolkningen. Kristendomen är mycket gammal i dessa trakter, hvarest det redan i 7:e och 8:e årh. fanns manikéer och nestorianer. Den katolska missionen grundlades af Fr. Xavier och jesuitmissionen i Madura, den protestantiska af danskarna i början af 1700-talet. Folkbildningen står lågt: 937 inv. på 1,000 kunna icke läsa (1901). Dock erhöllo 1907 öfver 1 mill. pers., hvaraf 165,000 kvinnor, undervisning. Antalet skolor af alla slag är stadt i tillväxt, och i staden M. finnes ett universitet, som dock hufvudsakligen är blott en examensanstalt, men med 49 läroanstalter som filialer, Presidency college (1841), M. Christian college (1837), Pachayyappas college, juridiska, medicinska och ingenjörsskolor, i Coimbatore landtbruksskola och i M:s förstad Saidapet lärarseminarium. Af näringskällorna intager jordbruket första rummet, ehuru landet icke kan kallas särdeles fruktbart. Utom i de ofvannämnda flodernas deltaområden är konstgjord bevattning omöjlig, och jordbruket är följaktligen beroende af nederbörden, som utom på västra kusten är knapp (sällan öfver 1,000 mm.) och oregelbunden. De viktigaste produkterna äro ris, olika slags hirs, mycket bomull, oljeväxter, indigo, tobak, socker (af sockerrör och sockerpalmen), kaffe (sluttningen af Västra Ghats och i Nilgiri), te (i Nilgiri) samt cinchona (mest i Nilgiri). Af frukter fås tamarinder, mango, areka- och kokosnötter (vid Malabarkustens laguner). Industriens viktigaste artikel var i äldre tider vackra bomullstyg, som numera ha undanträngts af europeiska fabriksvaror. Juvelerararbeten samt arbeten af horn, elfenben och sandelträ äro numera den inhemska produktionens märkligaste