där höll han Frans I fången efter slaget vid Pavia (1525). Filip II gjorde det 1560 till sitt rikes hufvudstad och enda residens (única corte). (J. F. N.) Madridejos [-de;chås], kretsstad i spanska prov. Toledo (Nya Kastilien), på en fruktbar slätt vid Valdespino, en biflod till Guadiana. 7,158 inv. (1900). Frukt- och saffranodling. J- F- N. Madrigäl (it. madrigäle. äldre form madriale, mandriale, herdesång, af mandra, boskapshjord). 1. Litt. Urspr, en enkel folkvisa, upptogs madrigaien på 1300-talet af de italienske skalderna och regelbands som en strof af 8-11 elfvastafviga jamb-verser med bestämd rimföljd. Sedan tillätos äfven sjustafviga rader, och småningom vidgades ordets betydelse till att omfatta hvarje liten dikt af sådana verser, hvilken löpte ut i en epigrammatisk vändning. Så har termen äfven begagnats i Sverige. I Frankrike, där madrigaien odlades mycket under 1500-1700-talen, utgjorde den ett i små-vers klädt infall, galant smicker e. d. Om tyska madrigaien se Vossler, "Das deutsche m." (1898). - 2. Mus. a) Kedan förrenässansens florentinska madrigalpoesi var nära förbunden med musik, och senaste tidens forskningar (af Joh. Wolf m. fi.) ha ådagalagt, att 1300-talets flerstämmiga madrigaler (och ballader, canzoner o. s. v.) voro komponerade icke för a-cappella-sång, utan för en röst med utfyllande instrumental ledsagning. Bland denna tids madrigalkompositörer må nämnas Dantes vän P. Casella samt F. Landino (se denne). - b) Sedan den nya kyrkliga a-cappella-stilen på 1500-talet öfverförts äfven på den världsliga sången, blef madrigaien den egentliga representanten för kammarmusik och konstsång under 1500- och 1600-ta-len samt utgjordes af en 3-6-stämmig kör, till formen liknande motetten, men med världsligt och mest erotiskt innehåll i likhet med de mera populära "villanelle", "frottole" m. fl., som å andra sidan icke egde madrigalens rytmiskt och kontrapunktiskt mera konstfulla faktur. Namnet blef vedertaget efter Arcadelt, som 1539 med första boken af sina "Madrigali" väckte sådant uppseende, att densamma på 30 år upplefde 12 upplagor. Till detta skedes madrigalkompositörer höra äfven Orlando Lasso och engelsmannen 0. Gibbons. Madrigalens förnämsta musikhistoriska betydelse ligger däri, att den indirekt blef utgångspunkten för den beledsagade solosången ("monodien") och instrumentalmusiken, i det man plägade arrangera omtyckta madrigaler för luta eller klaver på det sätt, att en stämma sjöngs och de andra spelades, så godt det lät sig göra. Madrigaien utträngdes småningom af andra former, men har i form af a-cappellasång bibehållit sig ända in i nutiden uti England, där en Madrigäl society stiftades 1741. Ett urval af engelska madrigaler från 1500- och 1600-talen finnes utgifvet af B. Squire, på Breit-kopf & Härtels förlag. 1. R-n B. 2. A. L.* E. F-t. Madrilefia [-le'nja], eg. "den madridska", en från trakten af Madrid härstammande spansk na-tionaldans af eldigt kynne. Madrillbräde, krigsv. Se P e t a r d. Mardsen, Hans, dansk präst, d. omkr. 1562, verkade 1535 i Svanuinge vid Faaborg på Fyn och blef tillfångatagen af lybska krigare. Af en händelse, då han var inspärrad i ett skåp, hörde han en rådplägning mellan de fientlige anförarna om fälttågsplanea. Han lyckades fly och röjde sin kunskap för den kunglige härföraren J. Rantzau samt medverkade därigenom till dennes seger vid öxnebjerg (11 juni 1535). Till belöning blef han prost. E. Ebg. Mardsen. 1. Andreas Peter M., dansk målare och arkeolog, f. 22 dec. 1822 i Köpenhamn, d. 25 sept. 1911, kom i målarlära, gick samtidigt på konstakademien, blef djurmålare, utställde 1847 en rad bilder af husdjur i det fria, utförde sedan väggmålningar i Landbohöjskolens föreläsningssal och i Zoologiska museet. M. ingick som frivillig i armén vid krigets utbrott 1848, blef officer och tog i slutet af 1864 afsked som kapten. Han utgaf planschverket AfMldninger af danske oldsager og mindesmcRrker (1868-70), Undersö-gelse af kjökkenmöddingen ved Mejlgaard (1888) och Jydske gravpladser fra den förromerske jern-alder (1894), de bägge senare i "Aarböger for nord. oldk. o. hist." - 2. Karl Johan V i l h e l ni M., den föregåendes son, dansk konstförfattare och museiman, f. 22 mars 1855 i Köpenhamn, studerade måleri vid akademien i sin födelsestad, på Skagen och i Paris på Gérömes ateljé 1876-79, utställde under hela 1880-talet figurmålningar, landskap och stilleben i Köpenhamn mön drogs samtidigt öfver till konstkritik och konstforskning. Han debuterade som konst-anmälare i "Dagsavisen" och blef som kritiker i "Politiken" 1884 ff. den moderna riktningens främste litteräre förkämpe i Danmark. I bokform utgaf han 1885 Japansk malerkunst, 1891 Holländsk malerkunst 7, som behandlade tiden före Eembraudt, och 1892 Studier fra Sverig, som innehöll uppsatser om en del äldre konstverk. Den i denna bok intagna studien om den målning af Rembrandt, som blifvit kallad "Ziskas sammansvärjning" - men som, enligt ett antagande af M., möjligen var afsedd att framställa Odin och hans kämpar - gaf anledning till en vidlyftig diskussion. Denna hade till resultat, att den holländske forskaren Hofstede de Groot fastslog, att täflan i själfva verket afsåg att framställa den bataviske frihetshjälten Claudius Civilis' sammansvärjning mot romarna. M. blef 1895 assistent vid Konstmuseat i Köpenhamn, där han 1900 blef inspektör och 1911 direktör för målningssamlingen. Sedan 1899 har han varit medlem af gallerikommissionen. Hans senare arbeten äro omfattande och uttömmande monografier öfver J. Th. Lundbye (1895) och W. Marstrand (1905), en kort, populär öfversikt af Billedkunsten (1902), ett par kapitel i Runstens historie i Danmark, hvilket verk han redigerade 1901 ff., samt Malerier af Rembrandt og hans elever i den kongelige malerisamling (1911). Dessutom har M. skrifvit gedigna uppsatser i "Tilskueren" m. fl. publikationer och utarbetat kritiska kataloger öfver konstmuseets äldre målningar (1904) och öfver den staten tillhöriga samlingen på Nivaagaard (1907). Bland skandinaviska konstförfattare är M. f. n. en af de främste. 1. G-g N. T. J. A. 2. G-g N. Ma'dsen, Emil, dansk officer, f. 27 juni 1830, blef 1853 löjtnant i artilleriet och 1861 kapten i generalstaben. I kriget 1864 tjänstgjorde han som souschef vid den ena armédivisioiien på Dybböl, var 1870-82 lärare vid krigsskolan och 1879-