429 Maeander-Maecenas 430 sinnig textkritiker och uppställde regler för en strängt vetenskaplig behandling af de gamla handskrifterna. Han genomförde sitt system i senare arbeten, såsom i Madvigii ad Jo. Casp. Orellium epistola critica (1828), innehållande textförbättringar till Ciceros tal mot Verres, samt upplagor af Ciceros Orationes selectae duodecim (1830; 8:e uppl. 1899), Cato major et Laelius (1835) och De fnibus bonorum et malorum (1839; 3:e uppl. 1876), hvilken sistnämnda på grund af sin omfattande kritiska och exegetiska kommentar måste räknas som hans förnämsta arbete på detta område. Senare egnade M. äfven Livius kritisk behandling, i de ypperliga Emendationes livianae (1860; 2:a uppl. 1877) och den därpå grundade upplagan af Livius (1861- 66, ny uppl. 1873-80*; tills. med J. L. Ussing). Dessutom bistod han beredvilligt yngre forskare i deras kritiska arbeten och lämnade viktiga bidrag till textens förbättrande i den nya upplagan af Saxo Grammaticus (1839). Frukterna af sina kritiska studier beträffande andra forntidsförfattare, både grekiska och latinska, nedlade han i Adversaria critica (bd l-2, 1871-73; bd 3, 1884). Vid sidan däraf utöfvade M. omfattande verksamhet som universitetslärare samt behandlade i denna egenskap på ett klart och väckande sätt fornstudiets olika sidor, den rent litterära och arkeologiska såväl som den grammatiska, jämte språkvetenskap i allmänhet. En serie smärre latinska afhandlingar äro samlade i Opuscula academica (2 bd, 1834-42; ny uppl. 1887). Bland hans öfriga arbeten må nämnas Om kjönnet i sprogene (1835), Om sprogets vaesen, udvikling og liv (1842) och Om de grammatikalske betegnelsers tilblivelse og vaesen (1856-57), hvartill kommer ett af hans allra förnämsta verk, Latinsk sproglaere (1841; 10:e uppl. 1907), som ger en skarpare och noggrannare framställning af de grammatiska fenomenen än någon föregående språklära och som äfven i utlandet väckt stor uppmärksamhet. Den är öfversatt till ty., fr., eng,, it., holl., port., nygr. och ry. Äfven <Graesk ordföiningslaere> (1846; 2:a uppl. 1857) fick stor användning samt öfversattes till ty., fr., eng. och holl. Sina mindre språkliga afh. utgaf han på ty. under titeln Kleine philologische schriften (1875). Till M:s mest betydande verk hör slutligen Den romerske stats forfatning og forvaltning (1881- 82), öfv. till ty. och fr. - Men äfven i det politiska lifvet intog M. en framstående plats. Sitt inträde där gjorde han 1848, då han inlade en djärf protest mot den orättvisa, som den bebådade helstatsförfattningen (28 jan.) skulle tillfoga danska folket genom att i ständerförsamlingen likställa Slesvig-Holstein med konungariket, oaktadt det senares betydligt större folkmängd (som 3 till 2). I okt. s. å. invaldes M. i den grundlagstiftande riksförsamlingen samt blef i nov. kyrko- och undervisningsminister. Som sådan tog han en viktig del i grundlagens utarbetande, men sökte förgäfves i regeringen vinna gehör åt tanken på Slesvigs delning som en gärd af rättvisa mot de tyske slesvigarna. (Först 1883 offentliggjorde M. sin hemställan till ministären af 13 okt. 1850 ang. Slesvigs delning som den äfven för Danmark önskligaste lösningen; han hade hoppats, att kriget 1864 skulle resulterat häri.) 1850 genomförde han en ny ordning för de lärda skolorna. Till folkskoleväsendets omdaning hann M. icke göra mera än ett utkast. I dec. 1851 måste han nämligen afgå från sin ministerpost, men kvarstod som medlem af folketinget till 1853 och var dess ordf. 1852-53. Han röstade mot arfföljdslagen, sedan han utan framgång försökt mäkla mellan de olika åsikterna. 1853 inträdde han i landstinget, där han, med ett kort afbrott, 1854-55, hade säte till 1874 och spelade en mycket viktig roll. I aug. 1854 undanbad M. sig en kunglig utnämning till medlem af riksrådet, men lät välja sig därtill 1856. Till 1863 var han dess af konungen utnämnde president, ett värf, som han utförde med stor duglighet och opartiskhet. Därjämte var han led. af riksrådslandstinget 1864-66 samt af de båda stora kyrkokommittéerna 1854 och 1868. Äfven deltog M. vid flera tillfällen med viktiga flygskrifter i den offentliga diskussionen. Så t. ex. 1859, då han uppträdde mot den holsteinska ständerförsamlingens, af grefve Sponneck understödda, begäran om en ny helstatsförfattning med "kurie-omröstning" (lika röst för hvarje landskap utan hänsyn till storleken), hvarigenom konungariket Danmark skulle lidit en ännu större orättvisa än den, som var detsamma tilltänkt 1848. Efter förlusten af SönderjyIland (1864) utvecklade M. med stor bestämdhet i Den nationale politik og det danske monarki, att orsaken till Danmarks olycka låg däri, att man icke tidigt nog och allvarligt nog aktat på den nationella synpunkten. Kort därefter afrådde han kraftigt från hvarje tanke på en personalunion emellan konungariket och ett tyskt Slesvig-Holstein. 1876 tog M. med värme till orda för anläggandet af fästningsverk, och 1882 häfdade han med styrka mot sina gamla partivänner folketingets rätt att afslå bevillningar och landstingets vanmakt gentemot ett sådant afslag (den s. k. "nejteorien"), hvarjämte han 1885 nedlade sin protest mot uppsättande af värfvade kårer och anläggning af fästningsverk utan laglig grund. - M. blef 1852 etats- och 1856 konferensråd samt vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879 (han var då för sjätte gången universitetets rektor) riddare af Elefantorden, hvilket medför rang af geheimekonferensråd. Vid samma tillfälle blef han juris hedersdoktor. 1874 restes i hans födelseort ett minnesmärke till hans ära, och 1887 aftäcktes hans byst framför universitetet. Hans efterlämnade <Livserindringer> utkom 1887. Jfr J. L. Ussings framställning i "Vi-denskabernes selskabs oversigt" (1887), 0. Siesbyes i "Tidsskr. for filologi" (ny serie, 8 bd) och K. Cavallin, "Smärre skrifter". E. Ebg. Maea'nder, lat., en flod. Se Menderes. Jfr Meander. Maebashi (Mayebashi), stad i Japan, prov. Gumma, i det inre Nippon, förbunden med Tokyo genom järnväg. 45,183 inv. (1903). J. F. N. Maecenas, Cajus (Cilnius), romersk statsman, beskyddare af konst och vitterhet, f. antagligen mellan åren 76 och 64 f. Kr., d. år 8 f. Kr., härstammade från en förnäm etruskisk släkt i Arretium och tillhörde i Rom riddarståndet. Hans offentliga verksamhet började först efter Caesars död, då Octavianus (Augustus) uppträdde på den politiska skådebanan. M. hjälpte Octavianus att försona sig med Antonius år 43 f. Kr., förmedlade