431 Maele-Maerlant 432 några år efteråt giftermålet emellan denne och Octavia, Octavianus' syster, samt lyckades åstadkomma de båda maktegandes gemensamma uppträdande mot S. Pompejus, år 37. Både under fälttåget mot denne och kriget med Antonius användes M. att vaka öfver ordningen i Rom, dock utan att bekläda något statsämbete; ett sådant öfvertog han hvarken då eller senare. M:s inverkan på Augustus var i det hela välgörande. Sansad, klok och smidig, tyglade han ofta härskarens lidelser, och hans väl beräknade råd följdes gärna af Augustus i brydsamma lägen. Han var och förblef i många år Augustus' trogne vän och medhjälpare, hvars skickliga biträde anlitades för underhandling och medling, under det att Agrippa ledde de krigiska företagen. M. synes särskildt ha utöfvat inflytande på Augustus' handlingssätt i fråga om öfvertagandet af principatet, och historieskrifvaren Dio Cassius låter honom till förmån för monarkien hålla ett tal, hvari grunderna för ändringen i statsskicket utvecklas. Under de senare åren af sin lefnad drog M. sig alltmer tillbaka i det enskilda lifvet. Han kom ock småningom i mindre förtroligt förhållande till härskaren än förr; olika anledningar uppges därtill. Han var en rikt begåfvad person och utvecklade, när så behöfdes, kraft, ihärdighet och förslagenhet. Af naturen synes han dock ha varit mera böjd för att i maklig ro njuta af lifvet, och mer än en förebråelse för veklighet och yppighet har riktats mot honom. Framför allt var han vän till och kännare af konst och vitterhet. Som sådan uppmuntrade och understödde han genom rikedom och inflytande på ett verksamt sätt skalder, konstnärer och författare, och med somliga stod han i förhållande af förtrolig vänskap, t. ex. med Horatius och Vergilius. Själf försökte han sig också som författare både på prosa och vers, men hans stil var konstlad och veklig. Detsamma var fallet med hans sätt att uttrycka sig, som i viss mån röjde hans innersta smak, likasom ock den yppiga klädedräkten. M. var känd äfven som samlare af konstsaker och värdefulla föremål, hvilka hopades i hans höga hus på eskvilinska kullen, bredvid hvilket låg den berömda park- och trädgårdsanläggningen, som sedermera tillhörde kejsarna. M:s namn har öfvergått att beteckna en frikostig gynnare och främjare af konst och vetenskap (mecenat). R. Tdh. Maele [male], Ludvig af, grefve af Flandern 1346-84. Se Flandern, sp. 543. Maelen [malen], Philippe Marie Guillaume van der, belgisk kartograf, f. 1795, d. 1869, till 30 års ålder köpman, utgaf 1827 en Atlas universel (400 blad), det första större kartverket i litografi, och 1829-30 en Atlas de l'Europe (165 blad) samt grundade 1830 "Etablissement géographique de Bruxelles", hvarifrån utgått stora kartverk, i synnerhet öfver Belgien, och som bildade en mönsteranstalt i kartografiskt hänseende. En af Mississippis källsjöar och en orkidé äro uppkallade efter M. på grund af hans förtjänster om geografien och botaniken. K. Un. Maelius (Melius), Spurius, en rik romersk riddare, som lefde under 5:e årh. f. Kr. Under en dyr tid i Rom uppköpte han lifsmedel och utdelade dem till behöfvande. Af de styrande beskylldes M. för äregiriga planer och sträfvan efter envälde samt kallades inför diktatorn Cincinnatus. Då han icke åtlydde kallelsen, nedstöttes han af diktatorns närmaste man, rytteriöfversten Ahala, 439 f. Kr. Så enligt traditionen, som dock är oviss. De förnäme prisade aflifvandet af M. - väl orätt - som en hjältebragd till fosterlandets räddning. R. Tdh. Maena vulgaris, zool. Se Laxerfisken. Maenia colu'mna var en kolonn, som uppges ha år 338 f. Kr. blifvit upprest på Forum romanum till ära för en af segervinnarna i kriget mot latinerna, C. Maenius. Dess tillkomst är dock omtvistad, liksom dess läge. I närheten af densamma hade triumviri capitales sitt tribunal, vid hvilket förbrytare ur de lägre samhällsklasserna, tjufvar, förrymda slafvar o. d., undergingo polisrannsakning och dom. R. Tdh. Maeo'ia, lat. Se Lydien. Maeotis. Se Maiotis. Maercker, Heinrich Max, tysk landtbrukskemist, f. 24 okt. 1842 i Kalbe, prov. Sachsen, d. 19 okt. 1901 i Halle, 1864 filos. doktor i Greifswald, var från 1871 till sin död föreståndare för försöksanstalten i Halle samt blef tillika 1872 e. o. och 1892 ord. professor i landtbrukskemi vid universitetet i denna stad. M. var en af Tysklands mest bemärkta och högst uppskattade män på landtbruksvetenskapens område, mindre till följd af banbrytande upptäckter eller forskningar, utan främst genom sin förmåga att göra sina vetenskapliga arbeten direkt gagneliga för jordbruket. Genom sina studier om spritjäsningen och sin 1877 utgifna Handbuch der spiritusfabrikation (7:e uppl. 1898) betraktas han af sina landsmän som den rationella sprittillverkningens upphofsman. Äfven utförde han praktiskt viktiga undersökningar rörande sockertillverkningen samt de därvid erhållna affallsvarornas tillgodogörande. På det egentliga jordbruksvetenskapliga området inlade han stor förtjänst genom att förbättra tekniken för odlings- och gödslingsförsök på fria fältet, och han befordrade därigenom i hög grad användning af konstgödsel, särskildt kalisalt och tomasfosfat, men egnade sig äfven åt näringsfysiologiska arbeten, särskildt genom utfodringsförsök med affallsprodukter från landtbruksindustrien. Sina försök utförde han dels ute hos jordbrukarna, dels till stor del på Lauchstädt, där 1895 anordnades en försöksgård, som under hans ledning utvecklades till en af de främsta i sitt slag. Likaså blef det landtbrukskemiska laboratoriet i Halle en verklig mönsteranstalt. De viktigaste af M:s många litterära arbeten äro, utom ofvannämnda handbok, Uber die futterwert der getrockneten diffusionsruckstände (1883) och Futterungslehre (1902), Das fluss-säure-verfahren in der spiritusfabrikation (1891), Zweck-mässige anwendung der kalisalze (1880), Die kalidungung (2 uppl. 1893) och Anleitung zum bren-nereibetrieb (1898). H. J. Dft. Maerlant [mar-], Jacob van, holländsk medeltidsdiktare, f. under förra hälften af 1200-talet